att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

26 aug. 2012

Susanna Lundin, Hindenburg


En debutroman om världens undergång, som är lika knepig som den är lekfull. Och viktigast av allt: modigt skriven och sensationellt bra!

I år lär jorden gå under, enligt Maya-indianernas kalender. Kanske det är därför apokalypsen blivit ett tacksamt ämne för filmer och litterära verk. Katastrofer gör sig bäst på avstånd, och själv går jag gärna i närkamp med dem bara jag får ha fiktionens filter som skydd.

I T.S. Eliots undergångsdikt ”De ihåliga männen” byter han ut orden i den engelska barnramsan ”The Mulberry Bush” till ”the prickly pear”, alltså fikonkaktus. Prickly Pear är namnet på en litterär figur i Susanna Lundins debutroman Hindenburg.

Vem eller vad är Prickly Pear? Hon är en skapad människa, som bor tillsammans med Bertil, en äldre man, på ett ställe nära skogen, där zeppelinaren Hindenburg kraschade för 75 år sedan, enligt klocktiden. Men Prickly Pear är också en gåta – hennes mor dog som barn, och själv gavs hon liv när blixten slog ned i marken, och hon tog på sig moderns skinn. Hon föds på ett sätt som kan erinra om hur Frankensteins monster skapades.

T.S. Eliot, Mary Shelley: vidare utspelar sig den fortsatta berättelsen i något som liknar världen i Alice i Underlandet, döpt till ”Inlandets imperium”, vilket liknar titeln på David Lynchs film Inland Empire, en av hans mest mystiska. Att utnyttja referenser på detta sätt brukar vara en barlast som kan stjälpa de goda intentionerna, men Lundin visar redan med sin första roman att hon är en författare som kan göra sig kvitt influenserna.

Helt enkelt därför att hon har större ambitioner än att smickra läsarens förmåga att känna igen vad hon syftar på. Hon vågar förlita sig på att läsaren ska följa den mytiska berättelsens snirkliga gångar. Hennes roman är resultatet av en fantasi som inte getts några tyglar, av en kreativitet som går oförutsägbara vägar. Själva verkligheten rämnar när hon låter tiden löpa amok, vänder ut och in på intrigen.

Hon byter stil, växlar mellan fragment och prosadikt och utdrag ur påhittade encyklopedier, där skrönan kliver rätt in i realismen. Det är egensinnigt och kompromisslöst, och ofta ett bryderi att utreda vad som egentligen ”händer”.

Det kanske låter svårt? Det är svårt, men också av ett slag som fascinerar, som väcker intresse, och svårigheterna övervinns av lekfullhet och upprymt humör. Det är också svårt att säga vad det här är för typ av bok: att förlaget kallar det för ”en roman om jordens undergång” är inte mycket till hjälp. Jag läser den som en saga, en dröm som är så skruvad att den ger nya perspektiv på verkligheten, och som likt de bästa upplevelserna här i livet sätter sina spår.

Lundin tar större konstnärliga risker än den gängse debutanten. Hennes bok betraktar världen från helt nya perspektiv, och är stilsäkert skriven även när den rör sig i riktningar där svensk samtidslitteratur sällan vågat sätta ned sina tassar. Därför känns det här lovande på ett storartat sätt, att från och med nu har vi begåvats med ett äkta författarskap.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/8 2012)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar