att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 aug. 2012

Kyss mej lycklig, Sofia Rapp Johansson


Om du orkar läsa bara en självbiografisk skildring av otäcka erfarenheter, se då till att den är skriven av Sofia Rapp Johansson. När hon skriver om flickan Fija gör hon det makalöst bra, och trots det hemska innehållet är det upplyftande läsning.

Med sin debut Silverfisken åstadkom Sofia Rapp Johansson något unikt inom svensk litteratur, när hon blåste liv i den strömlinjeformade genren misery lit genom att skriva sin berättelse om det utsatta barnet ”Fialiten” på barnspråk. Sexuella övergrepp kolliderade med barnsliga uttryck, med intensivt resultat.

I sin tredje bok Kyss mej lycklig behåller hon sin språkliga naivitet, och språket är en tillgång just eftersom det är så olitterärt och trasigt. Här finns inget filter mellan det som sker och hur det beskrivs, utan allt förmedlas rättframt, och skakar om dig när du läser.

För det är en kaotisk och ohygglig tillvaro som Fija genomlever, här i de sena tonåren. Hon berusar sig med kyssar och droger, träffar en man och lever perioder som hemlös och finansierar sitt uppehälle med prostitution. Ett uppehälle som mest handlar om att bedöva sig med drogerna.

Parets kärleksrelation är dömd på förhand. Deras värld är för solkig, hur mycket de än försöker sammangadda sig i ett uttalat ”vi mot normaliteten”. För det är just normaliteten som är det enda som kan hjälpa Fia, när hon övergivs av först föräldrar och senare samhället. Det här är en bok som handlar om ensamhet mer än enbart om vidrighet.

Snusket flåsar henne i nacken hela tiden. Det hon lärt sig från vuxenvärlden är en ständig beredskap på överdjävlighet. Det är ingen bok som bearbetar upplevelserna, utan är mer inriktad på att skildra hur det känns. Därmed skapar hon en närhet till händelserna.

Det grälla omslaget signalerar ungdomsbok, och varför inte? Samtidigt som det är en bok som undandrar sig alla kategoriseringar kan man nog läsa den som en skruvad ungdomsbok i lyrisk form. Men den är skrivet ur ett annat perspektiv än det förväntade: här finns ingen ”knark är dåligt”-propaganda, utan Rapp Johansson skriver utan att skylla ifrån sig, och inte heller vill hon överdriva hemskheterna för att själv framstå som ömkansvärd.

Det här är läsning som utmanar stereotyper om vem som är offer, och hur svårt det är att hantera svåra erfarenheter. Protagonisten Fia dras mot destruktivitet, samtidigt som hon har en överlevnadsinstinkt som övervinner motgångarna. Därmed blir det upplyftande att läsa, även när det som gestaltas är så otäckt att det blir tämligen outhärdligt.

Att läsa Silverfisken var utmattande: sällan har jag känt mig så känslomässigt urlakad, och något liknande händer även med Kyss mej lycklig. Även här är det en nedstigning i helvetet, och du får vara beredd på att gnugga tårarna med nävar alldeles stela efter att ha varit krampaktigt hållna flera timmar i sträck.

Det intryck som dominerar då är ändå triumf, att du känner en tacksamhet över att Rapp Johansson vinner kampen mot drogerna och de otäckingar livet skickar i hennes väg.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/8 2012. Läs också Tills skulderbladen blivit vingar.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar