Sken, Magnus Dahlström

Magnus Dahlströms nya roman innehåller tre berättelser som utforskar det obekanta. De innehåller en suveränt uppbyggd krypande spänning som övertygar och oroar, helt utan billiga skrämseleffekter.

När Magnus Dahlström i fjol återkom som författare var det med högt ställda förväntningar, och romanen Spådom upplevde jag som en av förra årets mest läsvärda böcker. Det var en berättelse som hanterade ovissheten, som väckte tankar som inte slogs till ro.

Sken är en helt naturlig fortsättning. I tre längre berättelser följer vi tre olika kvinnor som på något sätt försöker komma till rätta med en besvärlig situation. En arkeolog arbetar med att gräva efter fornlämningar intill en planerad motorväg, men ifrågasätter de fynd som hittas i marken. En förskollärare har övergivits av sin man, och missköter sitt jobb. Ett vårdbiträde sköter om gamla på ett boende, men belamras av besvärliga rutiner.

Några saker som Dahlström behärskar till fullo är att skapa obehaglig atmosfär, göra karaktärerna till levande figurer av kött och blod, samt skriva trovärdig dialog – han har också varit dramatiker, skrev för drygt tjugo år sedan pjäsen Järnbörd, som väckte debatt om den påstått omoraliska ”skräckel-litteraturen”, ett begrepp myntat av kritikern Kay Glans.

Här är både skräcken och äcklet nedtonat, men det förblir spännande. Speciellt i den mittersta av de tre texterna, om kvinnan på förskolan som ihärdigt påstår att hon är kapabel att arbeta, trots att hennes agerande tyder på motsatsen. Med hjälp av lösryckta repliker förstår vi att hon inte alls är koncentrerad på sitt arbete.

Liksom de tre karaktärerna blir läsaren en teckentydare, som följer i deras fotspår. Vi blir lojala med dem, vill dem väl. Men kan vi lita på dem, och kan vi lita på berättarrösten? Vad som klarnar är hur de tre berättelserna rör sig mot ett slut, även om det inte är lätt att återge vad som händer. I berättelserna finns en förskjutning – en glidning bort från det vanliga, det förväntade.

Här utforskas störningarna, vad som händer när något går fel, men bara visar sig i en diffus aning. Atmosfären förstärks av regnet som suddar ut hela tillvaron i de två första texterna, som övergår i den dimmighet som präglar letargin i äldreboendet i den avslutande texten.

Den här ovissheten kan vara något av det fruktbaraste som finns, i sin kraft av att den stimulerar fram teorier, spekulationer, tankar och misstankar; ja, helt enkelt att fantasin sätts i rörelse, och Dahlström lyckas förhålla sig till det osäkra utan att ge efter för förklaringsmodeller. Hans böcker är inga gåtor som väntar på ett förlösande ”Heureka!” Mer påminner de om dilemman, att de visar vägen mot fortsatt strävan efter något pålitligt eller kanske tillförsikt.

Därför blir han en så viktig författare, och att det är så välkommet att han återvänder till litteraturen: han erbjuder något annat än enkla svar, men fortsätter diskutera tillvarons gåtfulla stunder med en sådan pålitlighet att resultatet blir helgjutet och oavbrutet fascinerande. Sken är stundtals rentav förtrollande bra. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/8 2012)