att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 aug. 2012

Vertigo


Om du någon gång har yttrat åsikten att Orson Welles Citizen Kane är världshistoriens bästa film har du förmodligen refererat till den brittiska tidskriften Sight and Sounds lista, som förnyas vart tionde år. Nu i augusti var det tid för den senaste listan, den största någonsin, där 846 kritiker och regissörer från hela världen har fått nominera tio filmer var.

Den första listan gjordes 1952, då Vittorio De Sicas film Cykeltjuven vann. Varje gång sedan 1962 har däremot samma film vunnit, Citizen Kane. Men efter femtio års regim behöver du lära dig en ny kandidat till titeln ”bästa filmen som någonsin gjorts”. Nu heter den Vertigo (Studie i brott) av Alfred Hitchcock.

Man kan tycka vad man vill om listor av det här slaget. Till att börja med, säga något om att det inte går att tävla i kultur (adjö, schlagerfestivalen), och speciellt film har ju olika förutsättningar och olika tekniker – att jämföra Murnaus stumfilm Sunrise (nummer 5 på listan i år) med Christopher Nolans The Dark Knight Rises är som att jämföra en dikt med en roman. Samtidigt är det något i själva tävlingsmomentet som jag inte kan låta bli att fascineras av, och eftersom jag har följt de tidigare listorna med viss nyfikenhet har jag förstått att Vertigo någon gång skulle passera Welles film. För tio år sedan låg den tvåa, endast slagen med fem röster.

Mängden av inblandade borgar också för en lista som bryter den annars sedvanliga amerikanska hegemonin. Därför finns det anledning för den filmintresserade att verkligen studera Sight and Sounds lista, utan att slaviskt följa den: när jag ögnar igenom de 50 högst placerade reagerar jag lika ofta med ett förvånat hånskratt som med ett instämmande leende.

Vad man däremot kan ha åsikter om är att nästan alla filmer är gjorda från en svunnen tid. Först på fjortonde plats kommer en film som är yngre än drygt fyrtio år, Coppolas Apocalypse Now, som kom 1979.

Att det blir så tror jag är själva listans eget fel, att de som röstar är tillräckligt insatta för att veta vilka filmer som man bör gilla, för att kvalificera sig som cineast. Därför har de olika listorna varit förvånansvärt homogena genom åren, med ytterst få variationer. Helt enkelt för att det är svårt att undvika att känna till vilka titlar som brukar placera sig högt. Även människor med måttligt filmintresse vet att Citizen Kane har epitetet ”världens bästa film”.

Något som nu äntligen ändras. Jag säger äntligen, eftersom Vertigo skulle vara min kandidat. Det är också intressant att följa hur Hithcocks filmer fått allt högre uppskattning – på plats 35 finns Psycho. Men det var först efter sin död 1980 Vertigo hamnade på listan (sjunde plats 1982), för att sedan för varje omröstning få en högre position.

Vad är då så bra med Vertigo? Den överskrider på något sätt allt vi förknippar med film. Dels är den en enkel deckare om en pensionerad polis som skuggar en mystisk kvinna, och dels en existentiell gåta, en filosofisk betraktelse kring tiden, besatthet, åtrå, rädslor och fobier, och kring personlighetsklyvning. Det är en film som ständigt lyckas förbluffa, som vågar utmana sin publik – den fick relativt ljum kritik när den hade premiär 1958. Till och med Hitchcocks störste beundrare, den franske regissören Truffaut, uttalar sig lite avvaktande om den i den stora intervjuboken Hitchcock om Hitchcock.

På British Film Institutes hemsida kan man se listan över de femtio högst placerade filmerna. Inom några veckor uppdateras den med en komplett lista över hur alla 846 har röstat. Högst placerade svenska film är som vanligt Ingmar Bergmans Persona, på plats 17.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3 augusti 2012)

24 kommentarer:

  1. "de som röstar är tillräckligt insatta för att veta vilka filmer som man bör gilla, för att kvalificera sig som cineast."

    Du tror inte att det kan vara så att man gjorde bättre filmer för 40 år sedan?

    Jag bara undrar. En möjlighet är det ju i varje fall ;-)

    SvaraRadera
  2. Sanningen ligger nog mittemellan! Jo, jag tycker ju själv att jag har gnällt mycket på nutida film ... Åtminstone manushantverket var vassare förr.

    Fast det är väl ett problem med listor av det här slaget (typ att alla vet vilken status ex Don Quijote och Ulysses har när världens bästa roman ska utses ...), att det blir svårt för nyare alster, när det gamla ska cementeras. På första listan 1952 vann ju en film som var fyra år gammal, medan det är tämligen osannolikt att en film från 2008 skulle toppa årets lista!

    SvaraRadera
  3. Det som för mig gör Hitchcocks filmer, och inte minst då kanske Vertigo, så speciella och spännande är den osäkerhet som hans filmer skapar hos publiken om var man egentligen befinner sig, i en realistiskt beskriven värld eller i en ”ren” (och ofta ganska så morbid) fantasi? Det är den inre spänningen och konflikten i Hitchcock’s filmer som skapar ett så starkt ambivalent förhållningssätt hos oss som publik, tror jag, och som därmed hela tiden – och det är det han är en mästare på att utnyttja filmatiskt, även med hjälp av musik, arkitektur – bygger på vår känsla av nyfikenhet, av att få veta vad det ”egentligen” är som pågår i hans filmer.

    Jämför följande två omdömen om Hitchcock och hans filmer, av regissören Guillermo del Toro och filmkritikern Michel Wood. Minns jag rätt är det Vertigo del Toro diskuterar, i Woods fall är det North By Northwest, en av Hitchs underbaraste filmer.

    del Toro:
    Writing a book on Alfred Hitchcock, Guillermo del Toro (director of Pan’s Labyrinth), noted that Hitchcock believed that for a tale to be universal it had to be told in a way that was very specific as to where and when it happens. In del Toro’s view this is even more true of fantasy as a genre: “Where you set it makes all the difference. If I tell you I’m going to do a vampire movie set in the White House or the Vatican it lends an entirely different weight to the story than if I set it elsewhere.”

    Wood:
    Hitchcock has no interest in New York geography or practical murder or plausible criminal thinking or perfected screen illusion. It’s not that he doesn’t care about reality, just that the reality he cares about is in our minds and not in the imitable world; it’s in our fears and our fantasies. If we look again at the drunk-driving scene, we see not a riveting drama of suspense – will Thornhill get out of this alive? – but a totally persuasive picture of a man in the grip of a nightmare, our nightmare, the car and the life terminally out of control. All we see really is Grant’s face, and it’s all we need to see. He blinks, stares, frowns, squints, leans forwards, leans back, almost falls asleep. He is driving and not driving. He doesn’t know what he’s doing but he’s doing what he can.

    SvaraRadera
  4. När jag igår såg om Vertigo tänkte jag väldigt mycket på David Lynch, att han gör ungefär likadant - man känner sig väldigt osäker på både vad som händer ("egentligen") & som du säger, var man "är". Det är otroligt intressant! Kanske det är därför Vertigo är så fascinerande, att man hela tiden UNDRAR. Nu tänkte jag också väldigt mycket på hur han arbetar med färgerna, mest rött och grönt, men också blått - tematiskt.

    SvaraRadera
  5. Hmm ... som jag uppfattar listan har sjuttondeplatsen dubbelmarkerats - Bergman kommer alltså först på nr 18.

    På samma vis som listan saknar modern film på höga placeringar saknar den äldre film - inte en enda är producerad innan 1920. Och det känns också som att en del viktiga regissörer faller bort - typ von Trier, eller varför inte Fassbinder! Och på tal om Lynch - förtjänar inte nån annan av hans filmer bättre platsen än Mulholland Dr? Jag tycker i alla fall inte att den är hans bästa.

    Aja, allt kan inte rymmas i en lista om 50...

    SvaraRadera
  6. J, exakt mina invändningar! Jag tycker att flera av Lynchs filmer är bättre än Mulholland Dr, samt att von Trier och Fassbinder borde vara med, men de finns säkert längre ner - inom någon vecka tror jag att listan utökas?

    Det är intressant att Dreyer, von Triers idol, har tre filmer bland de 50 högst placerade. + att han har gjort ytterligare en film som jag tycker är otroligt bra, Vampyr.

    Fast det är delad 17 för IB, den har samma röstantal som De sju samurajerna.

    Vertigo är förresten bara 7 på regissörernas lista, & då har den tappat en placering sedan 2002: http://www.bfi.org.uk/news/sight-sound-2012-directors-top-ten

    SvaraRadera
  7. Apropå Hitch, undrar om inte hans Psycho också är på väg uppåt på kritikerlistan. För mig en av de mest fulländade filmer som någonsin gjorts. Långtifrån en renodlad skräckfilm, men självfallet också det i allra högsta grad. Spelades ju in med en tv-crew, vilket skapar den mer intima atmosfären i filmen, om man kan säga så.

    SvaraRadera
  8. Psycho har väl samma status som Munchs Skriet, att det är något alla kan relatera till, att alla har en åsikt. Men Munch gjorde ju många mer spännande tavlor! Psycho är väl den film av Hitchcock alla har sett, den eller Fåglarna, och i så fall föredrar jag Psycho.

    SvaraRadera
  9. Ett par ganska roliga bloggkomentarer jag såg på New Yorkers hemsida.

    It is tasteless, crude and impertinent to subject film to this kind of treatment. Art is not a horse race, it is a subjective passion without any valid formula for quantification. This entire endeavor is utter infantile nonsense.
    Posted 8/3/2012, 5:16:04pm by cinemarev
    Report abuse

    It seems odd that Hitchcock's 5th best film (behind 'Psycho', 'North by Northwest', 'Notorious' and 'Rear Window' is somehow the best film ever.... Also, how does 'Cabaret', winner of 8 Oscars in the same year that 'The Godfather' was released, not make the list?

    Read more http://www.newyorker.com/online/blogs/movies/2012/08/sight-sounds-top-50-greatest-films-of-all-time.html#ixzz22a0lwPnB

    SvaraRadera
  10. Kommentarer, menade jag ...

    SvaraRadera
  11. Ja, det finns ju en tro att antalet Oscarstatyetter ska vara synonymt med kvalitet ...

    Jag kan hålla med om den första kommentatorn: det är ju poänglöst egentligen med listor av det här slaget - samtidigt är det ju lite kul, och när det nu är så många inblandade, dessutom, då får listan lite mer tyngd. Det finns ju ändå en slags kanon även för filmen, utifrån vilka filmer som det skrivs essäer om, utifrån vilka regissörer dagens regissörer nämner som inspiration, och så vidare. En sån här lista kan ju bidra till att filmintresset sprids, att diskussionen fortsätter. Man måste kunna ta den med en nypa salt, också!

    SvaraRadera
  12. Kanske är det just den här diskussionsaspekten som är den intressantaste vad gäller dylika listor, att de bidrar till ett intresse för i det här fallet film, samtidigt som man självklart inte kan komma undan frågor om hur filmerna är uppbyggda, deras struktur, komplexitet, sätt att tilltala en, frågor om tittarposition osv, genom att rangordna dem. Den typen av jämförelse som det tänkandet bygger på är ju i sig om inte omöjligt så ganska fåfängt.

    I en intervju i Guardian säger Sight & Sounds redaktör Nick James någonting om förändringarna i filmsmaken som känns viktigt: "James said Vertigo's victory reflected changes in the culture of film criticism. Cinephilia has changed in that there's less of a massive respect for the all-singing, all-dancing, every technological achievement in one film kind of film, like Citizen Kane.

    "People are moving towards more personal films, ones that they can react to personally in their own lives, and Vertigo is that kind of film, especially if you watch it more than once. It is a film that grows and grows on you."

    SvaraRadera
  13. Hm. Jag är lite ambivalent till Citizen Kane. Visst gillar jag den - men jag tycker ju Touch of Evil (En djävulsk fälla) är en mer personlig film!.

    Nu kommer ju Vertigo kanske att få samma status som CK, tills det finns anledning att bli lika irriterad på den!

    SvaraRadera
  14. Jo, Touch of Evil är en härlig, annorlunda noirrulle, med mycket atmosfär, speciellt den långa inledningsekvensen är magnifik (och sägs ha påverkat Truffaut som ju har en lite liknande lång sekvens som inledning på De 400 slagen). En annan av Welles' kanske mindre kända genrefilmer The Stranger från 1946 är också väl värd att bekanta sig med, inte minst för Edward G. Robinsons fina insats som deckare (eller försäkringsagent) och ett bildspråk som man tycker sig känna igen hos senare regissörer, t ex Clint Eastwood (i Mystic River).

    SvaraRadera
  15. Touch of Evil känns också som ett djupt personligt verk, och jag gillar verkligen atmosfären, att det känns så hopplöst, att människorna där är helt övergivna.

    The Stranger har jag faktiskt inte sett, skamligt nog. Nåja, jag får väl göra nåt åt det - det är ju inte som att det görs en massa nya filmer som jag jättegärna vill se i stället!

    SvaraRadera
  16. Rolig kommentar av Observers Philip French som deltagit i listuppgörandet: "On reflection, I find it much easier to list my 100 favourite westerns or 10 best films featuring dogs than to pick the 10 all-time best pictures."

    SvaraRadera
  17. Ja, jag tycker också så, att det är svårt att jämföra olika genrer - det var därför jag nämnde det där om Sunrise / The Dark Knight Rises, två filmer gjorda utifrån olika förutsättningar. Så, det är ju omöjligt att lista sina tio favoritfilmer, lite lättare i så fall att lista sina 250 ...

    SvaraRadera
  18. Och, tror jag, lättare att lista favoritregissörer än favoritfilmer. Orsakerna till att man gillar en film kan ju som det varit tal om här, variera oerhört mycket, från det subjektiva, för att inte säga starkt personliga motivet för att gilla en film (t ex en film som betytt mycket för en egen utveckling), till mer förment objektiva (eller också t ex taktiska) kriterier.

    SvaraRadera
  19. Det beror också på NÄR man ser en film, hur mottaglig man är - vissa filmer betyder mycket för mig personligen för att jag har sett dem i en viss ålder, medan de kanske inte skulle ha varit lika stora upplevelser för mig om jag sett dem vid andra tidpunkter.

    SvaraRadera
  20. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  21. Exakt. För mig personligen är filmer som De 400 slagen, 8½, Dr Strangelove, A Clockwork Orange, stora, viktiga upplevelser i mitt liv, filmer jag såg som ung, men det är också sådant som A Hard Day's Night, den tecknade Alice i underlandet, Disneys Den levande öknen, Woodstock eller en Le Tigre-film av Chabrol utan att jag skulle placera de senare på någon personlig topplista.

    SvaraRadera
  22. Fin serie om personliga Hitchcock-filmfavoriter på Guardians blogg. Se http://www.guardian.co.uk/film/series/my-favourite-hitchcock-film

    SvaraRadera
  23. Främlingar på tåg, ja, den är ju rätt underbar den också! Men Repet och Frenzy är två personliga favoriter - Repet för att den är så anarkistiskt gjord, och har en så hotfull underton, plus att James Stewart är så otroligt formidabelt bra. Och Frenzy helt enkelt för att den fångar det misogyna 60-talet så bra, kanske speciellt den brittiska 60-talsmisogynin, som finns i så många av filmens repliker. Det är också en rätt otäck film.

    SvaraRadera
  24. Rope är, tycker jag, en av Hitchcocks allra finaste filmskapelser, ett strålande exempel på det ständigt underminerande, uppfinningsrika cinematiska sättet att tänka som Hitchcock i sina filmer bjuder publiken att ta del av. Oerhörda formella restriktioner här som gör filmen speciellt intressant: realtid, enbart ett eller snarare två angränsande rum där hela handlingen utspelas. Fonden utgörs av New York-skyskrapelandskapet med artificiella moln som rör sig långsamt, vidare en fin förmörkningseffekt som är helt artificiellt framställd i studio. En film s a s utan klipp (egentligen inte helt, men övergfångarna döljs på ett smart sätt) där kameran cirkulerar enligt en noggrant uttänkt psykogeografi, kunde man säga (på ett sätt förebådande tv-kameran). Kameran ser mer än de enskilda deltagarna i spelet, vilket bidrar till spänningen och det raffinerade i filmen. Vad som är fokus och förgrund, bakgrund växlar hela tiden beroende på filmens handling. Jämför Alexander Sokurovs spektakulära Russian Ark: en drömlik vandring genom Vinterpalatset/Eremitaget i St Petersburg i en enda 96 minuter lång tagning! Mycket spännande den också

    SvaraRadera