att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 maj 2012

Tornet, W. B. Yeats


I fem år har Svenska Akademien tillsammans med Brombergs förlag gett ut serien Nobelklassiker, särskilt utvalda böcker, som enligt en programförklaring ska läsas inte för att imponera på andra (eller sig själv), att det i stället är böcker som du inte ens behöver berätta för någon att du har läst. Däribland har getts ut några fina böcker av bland andra Beckett, Faulkner, Lagerlöf och Jelinek – men med undantag för Jelineks Älskarinnorna har det mest rört sig om nyutgåvor.

Dock inte så nu, när jag bryter mot tystnadspakten och berättar om William Butler Yeats diktsamling Tornet (1928), som nu äntligen finns att läsa på svenska, i en tolkning utförd av Thomas Sjösvärd, som också bistått med en fin kommentardel. Det är alltså en helt ny bok av Yeats på svenska – en av de mest älskvärda engelskspråkiga poeterna. I den här diktsamlingen finns ett par av hans mest kända dikter, som den brutala våldtäktsdikten ”Leda och svanen” och ”Nitthonhundranitton”, för att inte tala om ”Till Bysans”, vars inledningsrad gav Cormac McCarthy titeln till sin roman No Country for Old Men – men det är fler författare som har norpat titlar från Yeats, däribland Chinua Achebe och Ray Bradbury.

I sitt förord skriver Horace Engdahl om Yeats glada sinne, att det är en poet som har kapaciteten att skingra ens bekymmer. Jo, men också en liten bit om det visionära hos Yeats, att det är en poesi som är skriven i stark lojalitet med Blake och Shelley – språkligt mer i paritet med den sistnämnde, medan förmågan att skapa mytologier har mer med den förstnämnde att skaffa. Jo, också Blake var en outröttlig, närmast provocerande glad poet, som om han vaccinerats med optimism. Det är en poesi som är lika barnsligt naiv som den är skarpt intellektuell. Något hastigt om Yeats mystiska och ockulta dragning nämns också här.

Det är en diktsamling av en 63-årig poet, som fortsätter vara vital, men inte utan att lägga märke till åldrandets förlopp: ålderdomen får honom att likna ett infångat och kedjat rovdjur, där den farliga kraften finns samlad men bara i bidan på sitt rätta element. Han är också en de starka radernas poet – en av 1900-talets starkaste rader finns väl i dikten om Påskupproret 1916 – ej inkluderad i den här samlingen: ”A terrible beauty is born”. Men intresset för den irländska politiken är intakt, och återspeglas i flera av dikterna också här, ofta interfolierade med referenser till gaelisk mytologi.

Som poet är Yeats både romantiker och modernist – men modernismen är ju en utpräglat romantisk rörelse, som gick käpprätt åt revolten, åt gränsöverskridandet, både politiskt och känslomässigt, för att inte tala om estetiskt. Och Yeats agerar flitigt inom alla områden. Han är en obstinat poet, som vägrar finna sig: han skriver om upproret på strukturella plan, och gör det så övertygande att du glömmer bort att det också är ett privat uppror han skildrar. Alla slags känslor finns representerade i de här dikterna – både de ömma förlåtande och de hårt oresonliga. Det skapar en spännande dynamik i läsningen, och erbjuder dubbla perspektiv, som erbjuder både det lojt självironiska och det stolt självmedvetna.

Han klarar av att förvandla brist till innehåll, saknad till närvaro – samtidigt som han är medveten om det tillfälliga i all lycka. Kanske därför ett behov att intensifiera sina upplevelser: de måste göras så här starka för att något av glansen ska kunna dröja kvar efter årens gång; Tornet är en diktsamling om åldrandet, om det svåra åldrandet och om tidens flykt.

Om saknad handlar också den märkliga dikten ”Leda och svanen”, som väl till sitt yttre handlar om hur Zeus maskerad som svan våldtar den vackra kvinnan Leda, vars utkomst senare blir dottern Helena, den vackra Helena vars skönhet ska orsaka det trojanska kriget. Men Yeats ursprungliga intention var att skriva en dikt om den brittiska våldtäkten på Irland. Dock ska inte förringas att dess ursprungliga titel var ”Annunciation”, och då öppnar sig en religiös tolkning också, att det handlar om jungfru Marias bebådelse.

Det är en farlig dikt, om ett farligt ämne, och Yeats uppsåt är alltså metaforiskt, att det politiska budskapet kamoufleras som mytologisk allegori. Våldsamheten finns också i diktens bildspråk, med flera grova uttryck: till exempel ”the white rush” från originalet, den vita storm Leda hamnar i, som på svenska förmildras till ”det vita”. Översättningen följer inte heller den intrikata rimflätningen i den tredje strofen, som förstärker intrycket att dikten är en förklädd sonett.

En oväntad gåva i samlingen är också den förtjusande ”Bland skolbarn”, som tillkom efter ett skolbesök från poeten. Den är skriven i den förbålt svåröversättbara ottave rime (Byrons modus i Don Juan), och då kanske vi ska ha överseende med Sjösvärds val att utesluta rimmen, förutom i den heroiska kupletten. Efter sju varsamma strofer följer så den avslutande, som är något av det bästa Yeats har skrivit:
”arbetet blommar eller dansar där
kroppen ej blir slagen för själens skull,
ingen skönhet föds ur sin förtvivlan,
ingen skumögd visdom ur sena nätter.
O blommande kastanj med mäktiga rötter,
är du lövet, blomman eller stammen?
O kropp böjd efter musik, o bländande glans,
hur skiljer vi på dansare och dans?”

Yeats ord, ”How can we know the dancer from the dance?” blir något av pedagogikens gåta, där du ser eleven förena sig med sitt ämne, och att det är där kunskapen blir till – något du inte kan uttrycka, bara betrakta (ja, här slår till och med de kloka pedagogikprofessorerna sina kloka huvuden ihop förgäves). Och Yeats själv blir ett med sin poesi, så att du måste ställa dig frågan: hur skiljer vi på poet och poesi? När Yeats dikter fungerar så här blir han också ett med det skrivna, och gränsen upphävs.

Kärleken ges transcendentala egenskaper, och det må förefalla otidsenligt med hans uppvaktning av den kvinnliga musan, men framför allt skriver han utan sentimentalitet om kärlekens grymhet, och låter det bli en grymhet som ändå inte förbittrar. Bildspråket är konsekvent och utfört med en kontinuitet, där månen ledsagar och styr allt skeende.

Yeats skriver en sångbar poesi. Mike Scott, som har tonsatt åtskilliga av Yeats dikter, kallar honom för ”a frustrated songwriter”. James Joyce brukade sjunga en visa av Yeats, ”Down by the Salley Gardens”, och andra som har gjort musik av Yeats är Sinéad O´Connor, Morrissey, The Pogues, för att inte tala om Frankrikes före detta prémiere dame, Carla Bruni.

Det här är en vacker utgåva, med Sjösvärds tolkningar som ofta lägger sig nära originalet, även om han i dikten ”Nittonhundranitton” nog går lite för långt för att hitta glosan ”banditer” för att översätta Yeats kraftfulla ”rogues and rascals”. För Yeats är verkligen ingen poet som skräder orden: en galning får heta en galning, liksom. Men för det mesta är det en fin översättning, och en bok som bara befäster intrycket av Yeats som en av 1900-talets mest fantasifulla och djärva poeter.

(Sissel Kyrkjebø sjunger Yeats "Down by the Salley Gardens")

6 kommentarer:

  1. Jag antar att det är ofint att recensera recensioner, men jag blir förstås glad över att mitt arbete uppskattas av skarpa ögon. Säger gärna ett par ord om de tekniska anmärkningarna. Det kan ju vara intressant att se hur jag tänkt.
    Först ”Leda och svanen”. Rush är mångtydigt, och ”laid in that white rush” likaså. I stället för att välja mellan de divergerande betydelserna lät jag tystnaden tala, Ledas tystnad om man så vill. Det är en dikt där pauserna är viktiga, också för känslan av våld. Även om jag alltså tar bort ett och annat har jag också lagt till, jag har mer än Yeats betonat det vita och kyliga i scenen (”insvept i den kalla, / den blodbestänkta vinden …”). Rimflätningen i originaldikten är ABAB CDCD EFGEFG, medan min tolkning ger ABAB CDCD EFGFEG. Det rör sig om en lätt ommöblering i sextetten som jag nog menar att den varierade sonettraditionen ger utrymme för. Därtill är rimparen C och E hos mig fulrimmade, på ett sätt som dock inte är Yeats främmande.
    Och så var det ”Nittonhundranitton” (del I, strof tre, för den som vill hänga med). Tonen i ”rogues and rascals” respektive ”banditer” kan förstås diskuteras. Här försökte hitta jag ett ord som motsvarade strofens tvetydiga idyll. Mycket av diktens styrka ligger i kontrasten mellan den första halvan (de tre första stroferna), där man nog kunde säga att Yeats skräder orden, och den verklighet som bryter igenom i den andra halvan. Ordet ”bandit” har i dag något lite oskyldigt över sig, men betyder ursprungligen laglös. Denna innebörd visar sig bli ödesdiger i den följande strofen, då hästarna förbyts i drakar, krutet används till annat än lösa skott, och lagarna upphört att gälla.
    Ordet galen, med avledningar, finner jag på tolv ställen i boken, men det säger kanske mer om mig än något annat.
    En sista anmärkning. På något sätt har formgivarens första utkast till omslag läckt ut i cyberspace. Bilden innehåller ett fel, så jag vore tacksam om du kunde byta ut den.
    Hälsningar
    Thomas Sjösvärd

    SvaraRadera
  2. Hej,
    och tack för synpunkterna! Jag skulle också kunna skriva mer om förtjänsterna, speciellt "Bland skolbarn", som är en lyckade översättning, och det är ju ett generellt intryck, att det är lyckat, även om det låter gnälligt. Sen fattar jag ju att det är både svårt och otacksamt att översätta - men också att man får och ska kompromissa. En dikt som "Leda and the Swan" är så kraftfull i original - liksom Yeats när han är som mest kraftfull, ex "The Second Coming" och "Easter 1916", och jag tänkte också på det där att det vita finns med fint i den svenska översättningen - "Svept i ett snövitt brus" har Österling i sin övers, som ibland går lite för långt utanför Yeats ord ...

    Återigen, tack! Jag lär återkomma till den här boken, efter denna relativt hastiga läsning, innan annat pockar på! Och ska fixa till omslagsbilden så fort tillfälle ges, dvs ikväll förhoppningsvis.

    SvaraRadera
  3. Hej igen,
    Det är svårt men på ett givande sätt. Man tvingas lära sig saker, sådant man inte visste och sådant som ligger nystat inom en själv. Sedan är det förstås alltid spännande att höra andras uppfattningar om vad som kunnat vara annorlunda, på ett sätt intressantare än beröm och sådant (även om man på ett annat plan hoppas att dikterna inte läses som översättning alls). Ser hur som helst fram emot dina eventuella framtida upptäckter eller anmärkningar.

    SvaraRadera
  4. Ulf Lundell har tolkat Yeats. Lundell gör en väldig fin tolkning av "The wild swans at coole"

    SvaraRadera
  5. Mm, det är ett bekymmer att översätta, men jag håller med, givande. Det är nog ofta så att beröm på ett sätt förminskar, att det ändå inte säger något essentiellt eller viktigt. Trevligt, mysigt, men - äsch ...

    Lundell, nej, det har jag inte hört ...

    SvaraRadera
  6. We stumbled over here by a different website and
    thought I might as well check things out. I like what I see so now i'm following you. Look forward to looking into your web page yet again.

    Also visit my web blog ... best cellulite treatment

    SvaraRadera