att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 maj 2012

På väg mot språket, Martin Heidegger


Det egensinniga förlaget Drucksache fortsätter ge ut böcker eller kanske snarare litterära verk som känns aparta och samtidigt självklara – produkter som inte har någon plats i den här världen, men som de tråcklar in med ömma åtbörder, tills man som läsare kapitulerar inför något som tedde sig vara ett hopplöst projekt.

Som den här utgåvan av På väg mot språket av Martin Heidegger, en bok ursprungligen från hans senare period som filosof, 1959. Givetvis med ett snillrikt omslag signerat Rikard Heberling, där några sidor ur boken lagts upp och ned med titel och författarnamn i rött genomkorsande boktexten: ungefär så känns det ibland att läsa Heidegger, som om det skrivna lika gärna kunde stå upp och ned, att det finns ett enormt motstånd, men att detta motstånd också är en förutsättning för det skrivna.

Länge var jag rädd för Heidegger, vars insatser som språkfilosof vilar stabilt på det svårlästas grund. I den här boken finns sex längre essäer, mestadels muntliga föredrag. Boken ger inte mycket till introduktion, vare sig genom förord eller efterföljande förklaringar – en liten not till översättningen av Sven-Olov Wallenstein och Ola Nilsson är allt. Nog förstår jag att det är ett bryderi att översätta Heidegger, vars stil både är dunkel och innehåller påhitt och filologiska utgrävningar av ordstammar. Det blir ändå på något sätt läsbart.

Boken handlar lika mycket om språket som om människan, om människan i språket, och vice versa: hos Heidegger är det ofta vice versa. Han läser poeter som Benn, Trakl, Hölderlin, George, som om metodiken närläsning inte vore tillräcklig.

Som lärare kan jag ibland avundas filosofens självklara rätt att säga vad han vill, som här: ”språk är språk”. Så kan ju inte jag säga i klassrummet, utan att eleverna börjar gny. Men Heidegger utvecklar, med språket som ett sätt att röra sig, och så ska förstås titeln uppfattas, inte bara människans väg mot språket, utan också språkets väg mot språk. För språket är inget du kan erövra eller känna dig trygg i: det är en fortsatt fejd mellan dig och språket. Och du är blott dess budbärare, en springpojke åt fonem och morfem och et cetera.

Det är glädjande att ta del av Heideggers läsningar av poesi, där han visar att den som vill säga något klokt i detta ämne gör det bäst när han själv blir poet. I den här typen av språkbruk finns också den yttersta friheten, där dikterna av en enskild poet också är en enda dikt, den enda dikten som fortsätter skrivas. Språket är det främmande på väg att hitta hem. Ett vansinne som kan uppfattas som brist – något andra ser som brist, där Heidegger visar hur tyskans ”wahn” betyder att vara utan, och ”sinnan” betyder resa, att sträva efter. Den vansinnige är avskild – på väg någon annanstans. Och Heidegger låter språket vara på väg mot (eller till) – språket, kanske mer än han låter det vara en väg till (eller mot) språket.

Har detta något med dikterna att göra? Ja, när Heidegger går långt in i dem, och visar att dikt också är det onormala språket, att det är vansinne. Han använder övertygande exempel från särskilt Trakl, vars vackra ord om smärtan bildar en god grund för resonemanget: ”So schmerzlich gut und wahrhaft ist, was lebt;” / ”Så smärtsamt gott och sant är det som lever;”.

Att skriva poesi är en syssla för visionärer, menar Heidegger: ”Dikta innebär: att i avskildheten efter-säga det välljud hos avskildhetens ande som tilltalats diktaren. Innan det blir ett sägande i betydelsen av ett uttalande är diktandet framför allt, och mestadels, ett lyssnande.” Poeten blir här en vates, en skådare som passivt lyssnar in och mottager en yttre källa. Poesin tjänar på också den här typen av okonventionella läsningar. Det är vi som är de(t) passiva. Språket är aktivt.

Det går inte att läsa Heidegger som inspirationskälla: hans tolkningsprincip är för besynnerlig. Man behöver inte förstå allt, men får arbeta med intrycket att mycket är svårt här. Tills man får en viss belöning i trösten: ”varje stort tänkande förstår alltid sig självt bäst, det vill säga sig självt inom ramen för de gränser som dragits upp för det.” Det här står i en något kryptisk text: en dialog ”[m]ellan en japan och en frågande”, där den sistnämnde så klart är filosofen själv.

Jo, nog är det bekymmersamt att läsa Heidegger, men jag tackar översättarna för att de arbetat så hårt med att göra det någorlunda begripligt på svenska – när jag tidigare har läst den här filosofen har jag gett upp, och kanske har det berott på det stelbenta hos just de översättningarna. Heidegger vidrör ju det egendomligas mest egendomliga egendomligheter. Han tänker anti-descartianskt, menar alltså att tänkandet inte är förnuftstyrt, utan ”går sina vägar i diktandets grannskap”.

Så blir språket något utanför oss – framför oss. Där Hölderlin kan låta en rad bli en basgång i diktens musikalitet, och så fungerar språket också för Hölderlin när han skriver, att vissa rader mullrar så där mysigt i basen. Här finns sådana rader, sådana basgångar, som också får hans tänkande att bli märkligt enhetligt och solitt. Ibland är det rentav så att man förstår, tycker man åtminstone.

3 kommentarer:

  1. sven-olov wallenstein16 maj 2012 09:48

    Hej, tackar för ovanstående. Bara en kommentar till frånvaron av introducerande förord, eftersom jag vet att många reagerat på detta: de nuvarande rättighetsinnehavarna till Heideggers verk tillåter inte tolkande introduktioner, endast kommentarer som direkt rör översättningsproblem, så vår lilla not om översättningen är i princip det enda som tillåts. Senare i höst kommer en antologi med texter som handlar om Heidegger, språket och poesin, och där finns det en hel del material som kan vara till vägledning. M v h, Sven-Olov Wallenstein.

    SvaraRadera
  2. Det här gjorde mig upprymd - och sugen på att läsa Heidegger. Där ser man, det låg liksom inte i tangentens riktning (och kanske blir det inte av heller, men i alla fall)...

    SvaraRadera
  3. Sven-Olov, tack, det förklarar något mittemellan "något" och "allt"! En antologi att se fram emot ...
    Jag minns bara att jag försökte läsa Heidegger i den där gröngula antologin utgiven på 70-talet, Hermeneutik, med texter av Anders Olsson, Horace Engdahl, Roland Lysell m fl, & även några (?) av Heidegger, men jag minns bara hans otroligt snåriga meningar.
    Lisa, ja, jag trodde nog inte att det här skulle vara min kopp te - & jag vet inte heller om jag blev upprymd heller, men ändå rätt överraskad.

    SvaraRadera