att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

25 maj 2012

Minnen, drömmar och reflektioner, Marianne Faithfull


Foto Dennis Morris (1979). 

Roman Polanski har regisserat många filmer, men en av dem har han inte regisserat. Är detta en gåta? Nja, men i början av 70-talet, strax efter att hustrun och deras blivande spädbarn mördats av Charles Mansons sekt, gjordes filmatiseringen av Macbeth, och i stället för att regisseras av filmmakaren Polanski är den gjord av människan Roman: filmen är ett terapiarbete, ingen konstnärlig utförd film. Och Francesca Annis, som spelar Lady Macbeth, står för en av de svagaste insatserna i någon film från den här regissören.

Däremot ville han i början av castingarbetet att Marianne Faithfull skulle spela rollen Lady Macbeth, och hon gjorde en provfilmning, med katastrofalt resultat. Då var hon hög på heroin och kunde inte fokusera blicken, och hon fick lämna inspelningen – vilket kanske var synd.

Den här berättelsen, där regissören Polanski tar emot Faithfulls bedrövliga insats furiöst rasande som en Rumpelstilstkin, finns med i Marianne Faithfulls bok Minnnen, drömmar och reflektioner, utgiven på Bakhåll, i Måns Winbergs översättning. Den är skriven tillsammans med David Dalton: det vill säga, verkar ha tillkommit ungefär på samma sätt som Zlatan-boken från i höstas, då en annan David, Lagercrantz, agerade mänsklig bandspelare åt en stjärnas monolog. Boken utkom på engelska 2007, och är den andra självbiografin från den här artisten.

Liksom en del andra stjärnor verkar hon ha begåvats med kattlika egenskaper, och förbrukat de flesta av sina nio liv, och alltså överlevt saker som dödat andra. Efter att ha slagit igenom på 60-talet som framförare av väna popdängor och levt tillsammans med Mick Jagger i fyra år, blev hon hemlös drogmissbrukare, innan hon gjorde en spektakulär comeback i slutet av 70-talet. Som tolvåring var det en upplevelse att höra hennes röst i ”Broken English”, något jag aldrig kommer att glömma eller totalt hämta mig ifrån: hon var då bara drygt 30, men sjöng som om hon hämtade livserfarenhet från eoner av tid.

Hon ber inte om ursäkt i den här boken; utan att skrapa med foten i dörren är hon medveten om sin betydelse i Rolling Stones utveckling, och analyserar lika skarpt förhållandet mellan Stones och Beatles som hon skriver om Christopher Marlowes pjäser med den initierades blick för detaljer, liksom att hon kan använda Wordsworth eller Milton som referenspunkter till hur man skriver låtar. Den samlade medicinska vetenskapen står också frågande inför hur hennes hjärna kan vara så välbevarad, varför drogerna inte satt värre spår. Här är minnet glasklart.

När vi i Sverige talar om någon med skinn på näsan menar vi kanske – Siw Malmkvist. Marianne Faithfulls bana har varit brokig – något jag inte visste mycket om när jag började lyssna på henne med ”Broken English”-skivan, förutom att allt detta var underförstått i rösten, att det var där alla ärren hade hamnat.

Hon behöver inte namndroppa för att imponera, utan snarare har hon levt nära människor som bara råkar ha varit dessa kändisar, att hon varit en magnet som dragit till sig konst och konstnärlig talang. När hon berättar gör hon det på ett idiom som är släpigt och så där skevt, något jag tror översättningen inte riktigt gör rättvisa, men att det ändå inte är översättarens fel, utan att det här sättet hon har att prata på, att det har engelsk tillhörighet.

Det är en intelligent bok, uppenbarligen dikterad av en intelligent människa. Av en artist som har något att lära våra aspirerande unga artister, att så här kan en karriär också skötas – med integritet, och en uppenbar vilja att inte alltid lyssna på ja-sägare och välmenande rådgivare: Marianne Faithfull har ofta gjort tvärtom.

Hon berättar inte tillräckligt om sonen Nicholas – bara att de har en ansträngd relation. Likaså är hon medveten förtegen om sexuella äventyr, men talar desto mer om drogerna, om överdoserna. Det kan låta så här lakoniskt, när hon berättar om sviterna efter en sjukdom efter att ha agerat Marie Antoinettes mamma i Sofia Coppolas film, när Faithfull återvänder till Paris: ”Och sedan hamnade jag i koma. Det är otroligt så lätt jag kan hamna i koma.”

Hon berättar med vidöppet hjärta, med den busiga charm som annars bara är mannens privilegium. Ja, hon tar för sig, med burdusa åthävor, kommer undan med glimten i ögat, hur mycket hon än slarvar. Det brukar sägas att endast män får vara genier och stöka runt och fortsätta bli beundrade – i Sverige Lex Throrsten Flinck etc – och det kan ligga mycket sant i detta, och nog har Marianne Faitfhull blivit kritiserad för sitt leverne, kanske mer än sina manliga kolleger som företagit liknande resor. Jag tror inte att hon är generellt lika förbehållslöst dyrkad som till exempel Olle Ljungström. Men då är det vår uppgift att upprätta henne! Hon är faktiskt en helt briljant artist, och som sångerska har hon en ytterligare dimension, att hon kan agera med trovärdighet.

Det finns en inspelning på youtube där hon i ett franskt tv-program sjunger den sublima ”The Ballad of Lucy Jordan” framför en bunt mestadels män i arabiska kläder. Hela sången står hon framför en portal och håller ena armen fastlåst bakom huvudet, och kedjar fast publiken med sin Gorgon-blick: det är ett fantastiskt uppträdande, enkelt och genialiskt. Och när hon nu uppnår en ålder då kvinnor i hennes bransch brukar dumpas fortsätter hon göra några av sina bästa skivor, i samarbete med Damon Albarn, Jarvis Cocker, Nick Cave (som hon mycket träffande kallar ”noirartad”) och Polly Jean Harvey.
 

2 kommentarer:

  1. Jag tror att hon är lika dyrkad, i England!
    .. Letade efter boken för att reservera på biblioteket för någon månad sedan men då fanns den inte – ska göra ett nytt försök nu. Carolaboken hämtade jag i går. Hm på middag i går kom vi ihop oss om Carola, alla tycker hon är "läskig". Man kan inte bara avfärda (nu handlade det om frisörbesöket för hennes dotter) bara lyssna "på ena versionen" – och nu finns hennes blogg om man vill läsa.
    Marianne: jag minns ju också första gången jag hörde Broken English! I min äldsta systers bil (hade hon redan kasettbandspelare? – hon hade skivan också (hm det VAR väl i bilen). Minns första gången jag lyssnade på "TED" – Ted Gärdestad och första gången jag såg Kate Bush (kristallklart minne 1978 kanske – inspelat inslag fast i TV1 eller 2? Rödklädd granbarr.. ) Önskade mig Bonnie Tyler i julklapp men det var helt vedervärdigt – lyssnade bara igenom 2 1/2 låt.. Hon var klädd i gulsvartrandigt.
    Nu: vidare till Stadsbiblioteket boka boka boka

    SvaraRadera
  2. Mm, men jag har för mig att hon fick större listframgångar på 80-talet i Sverige än i England, att hon inte riktigt har tagits på allvar där. Och nu på 2000-talet har hon gjort en räcka riktigt fina skivor, men jag tror att kritikerna i England har varit rätt kallsinnniga.

    Jag har också en del minnen av bilfärder med framför allt Broken English-låten, & hur hennes röst var så omvälvande.

    SvaraRadera