Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

21 maj 2012

Någon där?, Magnus Hedlund


Titeln till Magnus Hedlunds nya bok är en standardreplik i mången skräckfilm, och otaliga är väl de gånger man som tittare har beklagat den dåraktiga karaktärens fråga: ”(är det) Någon där?” Bara som en illustration till påståendet att som man ropar får man svar!

Nu har Hedlunds beskedliga bok kanske inte så värst mycket med skräckfilm att göra: det känns som att det inte riktigt är hans territorium. Nä, snarare är det nog så att svenska manliga författare gärna blir mysfarbroderliga vid en viss ålder, med eller med skägg. Det här är en ganska knasig bok – på ett sätt helt oförarglig, på ett annat absurd och subversiv och på väg att kantra mot något helt vansinnigt.

Hedlund är författare till en bunt böcker, översättare också – i synnerhet av Beckett, och i den här boken leker han med ett antal olika genrer. Mestadels handlar det om att skriva – om skapandets villkor, om marknaden. Det är dialog, där en berättande röst bryts mot en interlokutör, ett slags överjag. Hedlund bryter ned själva skrivincitamentet med den här stundtals roande boken.

Han skriver i cirklar, följer vilseledandets princip, och uppfinner fiktiva karaktärer som heter Stig (senare Keblin) Sebit och Billilla (senare Billie, döpt efter den kända sångerskan, står det, fast man anar nog att hon har mer att göra med skådespelaren Billie Whitelaw, som arbetat tillsammans med Beckett), och flera och flera, för att utmynna i någon som sägs heta Hugo. Här härskar irrläror och nonsens, och de absurda knepen. Livet är ändå bara ett skämt.

Hedlund hittar på medan han skriver. Förefaller det. Det finns en stor risk med det här, att spontaniteten blir så att säga för ivrig, och infallen lite för många för att man ska idas hålla reda på dem. Titelns apostroferade ”någon” blir så småningom också flerfaldigad till ”några”, där den pedantiska åhöraren visar sig vara mer mångskiftande Proteus än tigande Sfinx.

I sina bästa stunder lyckas Hedlund få sin dialog att svindla:
”Leker de?
   Ja, de leker.
Leker vi också?
   Ja, vi leker. Vi är också de.
På så sätt. En svår lek?
   Ja, en väldigt svår lek”.
Men ibland är det som att han visar för stor lojalitet med de bestämda betingelserna, och skriver på upptrampad mark, och den som har trampat mest är förstås Beckett. Det blir också så när han ska imitera de evinnerliga frågorna som brukar ställas vid författarintervjuer. ”Varför skriver du?” Det är en så oerhörd förolämpning att ställa den frågan – för ingen frågar väl Leo Messi varför han spelar fotboll! Att ställa just den här frågan till en författare visar att hen har misslyckats, inte varit tillräckligt bra. Det enda givna svaret vore ett ”men det är ju uppenbart varför jag skriver, varför är du så dum att du inte ser det?”

Hedlund har alltså lite för mycket tålamod, lite för mycket fördragsamhet, med den här rösten, vad man nu vill kalla den: överjag, journalist, läsekrets, marknad, förlag, publik, doktorand i litteraturvetenskap, etc. De(n) nyfikna. Han skojar också med den konjunkturstarka bekännelseprosan, genom att först redovisa Nabokovs uppfattning att det skildrade inte har något att göra med författarens så kallade liv, och sedan fejka ett psykbryt hos protagonisten, liksom för att provocera.

Ändå finns som sagt de benådade ögonblicken när Hedlunds sällsamma berättelse hotar att kantra på riktigt, alltså slå över i befriande kaos, och inte i ett fult magplask. Den här typen av böcker är kanske inte heller så ovanliga som man i förstone tror – de brukar i vilket fall vara roligare för författaren att skriva än för läsaren att ta del av. Då har skratten skrumpnat.

På ett ställe refererar författaren (ja, eller åhöraren) till ett betygssystem som redan blivit föråldrat – det är ett ”VG” som delas ut. Det vore mig främmande att införskaffa mig billiga poäng genom att påpeka att vi nu har ett system som rör sig från bokstaven A till E (F), och ge Hedlunds bok en lämplig bokstav. Jag har ju för fan inte ens några betygskriterier!

Något som däremot får ett svar är titelns fråga, på bokens sista rad. Men det är nog inte det svar du ville ha – men det är ett du förtjänar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar