att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

27 maj 2012

I ett annat land

Mare Kandre, fotograferad av Ulla Montan.

Hösten 1999 hade jag förberett en klass på författarbesök. Jag tror att jag gillade dem mer än de gillade mig, men de ställde upp och vi läste texter av Mare Kandre och diskuterade, och som vanligt tyckte klassen att det var deprimerande och mörkt och otäckt och dystert. Men vi var förberedda, eller "pepp", som det heter på nusvenska.

Hon kom inte. Bibliotekarien sa att de inte fick kontakt med henne, och där stod jag med 32 elever och sa något menlöst om att också det här är en erfarenhet. Jag var besviken, men också uppgiven, och det är ingen efterhandskonstruktion heller att säga att det var väntat.

Sverige har många författare som blivit stora utomlands, men jag skulle gärna vilja korrigera omvärldens uppfattning för att lite försynt påpeka att det bara finns en enda svensk författare värd att läsa, och det är Mare Kandre. I dag skulle hon ha fyllt 50 år, om hon inte hade dött våren 2005. Jag fick aldrig tillfälle att berätta hur tacksam jag är för att hon kanske räddade mitt liv, när jag under 80-talet jobbade på mentalsjukhuset och lånade hennes böcker i det förvånansvärt välutrustade områdesbiblioteket. Jag brukade sätta mig mot en rödmålad vägg och fördriva lunchrasterna med att läsa I ett annat land, Bebådelsen, Det brinnande trädet, men framför allt Bübins unge. Det är sällan jag har upplevt en läsning som har varit lika befriande, lika berikande. Jag minns sjukhusbyxornas vita prasslande textur, den nödtorftigt målade altanen och plankorna uppvärmda av solen och exakt hur heta de kändes mot fotsulan om jag tog av mig sandalen, och även stillheten omkring mig, och känslan av evighet i solens lek med gräset.

Jag har inte lyckats läsa om någon av hennes böcker efter att ha nåtts av beskedet om dödsfallet; det har inte gått tillräckligt lång tid, tror jag. Det är orättvist att säga att hon aldrig infriade de förväntningar som anades efter den fantastiska svit böcker hon skrev på 80-talet, när hon var drygt tjugo. Hennes författarskap tog en helt annan inriktning i början av 90-talet, men hon återvände storartat med Bestiarium 1999. I går utkom Mattias Fyhrs märkliga fan-bok, och den kan man förstås läsa, men i så fall helst efter att ha läst böcker av Mare Kandre.

En video med Global Infantilists från innan bokdebuten. Denna overkliga talang.  

5 kommentarer:

  1. Jag upptäckte Mare Kandres författarskap helt nyligen och det är det viktigaste som hänt i mitt läsandeliv på mycket länge. Jag har Mattias Fyhrs bok i läshögen, men det är svårt att ta sig an den när det fortfarande finns böcker av Kandre själv kvar att läsa. I min närhet är det dystert tyst om Kandre, men de böcker av henne jag lånar på biblioteket är uppmuntrande nötta, som av många men varliga läsningar.

    SvaraRadera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  3. Konstigt tyst, ja, och dystert. Men också beroende av att förlaget inte "tror på" att ge ut hennes böcker i nyutgåva, så det kan vara svårt att hitta dem - biblioteket har ju så brått att magasinera, dessutom!

    SvaraRadera
  4. Har själv beställt på Ad Libris just i kväll efter att ha inspirerats av ditt inlägg. Har nämligen tidigare inte läst Mare Kandre.

    SvaraRadera
  5. Jag tycker gott Bonniers kunde kosta på sig att ge ut dem på nytt, åtminstone 80-talsböckerna.

    SvaraRadera