att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

22 maj 2012

Jag ska egentligen inte jobba här, Sara Beischer


Mitt behov av att läsa skönlitteratur har ökat markant sedan jag blev lärare, efter att varje år tampas med drivor av elevuppsatser. Generellt har vi noterbart skickliga elever, men ändå! Det är satsradningar, syftningsfel, kongruensfel, tautologier, knasig syntax, och mer därtill. Därför tycker jag att det är beklämmande när mina kolleger säger att de aldrig har tid att läsa böcker, att de på sin höjd klämmer deckare på loven.

Med detta sagt: när jag då läser skönlitteratur vill jag läsa något som höjer sig över elevernas texter. Jag vill i görligaste mån läsa en färdig författare. Vad får jag? Den svenska debutanten Sara Beischer, som har skrivit romanen Jag ska egentligen inte jobba här. Kunde jag gråta, skulle jag göra det nu. För det här är inte ett dugg bättre än elevtext, inklusive felstavningar som ”parantes”, eller missförstånd som att det är Tommy Körberg som sjungit in ”Jag drömmer om en jul hemma” (det är Christer Sjögren: Körberg har smak, det är hela skillnaden).

Ok, jag vet att det finns en Lex Jenny (Wrangborg, hon som skrev Kallskänken). Alltså att det är fridlysning på författare som skildrar arbetarklass, och sådant är det gott om i den här romanen. Moa är en ung tjej som vill bli skådespelare, men jobbar tillfälligt på ett äldreboende. Tillfälligt vill hon att det ska vara, för teaterdrömmarna ska hållas vid liv. Fanns det någonsin behov av en undertitel kunde den här boken få heta En karaktär söker sin författare.

Sara Beischer har en enerverande stil som sliter hårt med hyperbolens kitschklyschiga lockelser, när hon låter karaktärerna ha minnen ”som sprängt alla fysiska rimlighetsgränser” (exakt hur går detta till, undrar man beskedligt). Den här bilden upprepas mot slutet, när en av gamlingarna dött: ”Hans armar överskrider alla fysiska lagar” (alla?). Hyperbolen är en besvärlig trop, som många är förälskade i – sällan är det en besvarad kärlek. Hon skriver också med en slags inställsam käckhet: här promeneras det ”i rask takt” (vad nu det är för något), och Moa bor i sina ”drömmars stad”.

Det är ofta ett problem med litteratur som är ute i ett fastställt ärende. Tyvärr förblir Beischer avfärdande okunnig om en del grundläggande rutiner – hon vet exempelvis inte vad en arbetsterapeut gör, eller så raljerar hon, vilket i så fall är värre. För det här är en bok där de goda intentionerna är så uppenbara att den samlade svenska kritikerkåren applåderade, men i själva verket är resultatet höjden av cynism och självgodhet.

Att Moa är en ovanligt naiv nittonåring, som inte ens vet att gamla människor är inkontinenta och behöver lavemang, sådant kanske kan accepteras, liksom att hon är ett ytligt våp som svimmar när hon ser bajs. Värre är det alltså med den uppenbara föreställningen om hennes utveckling från äckel till – ska jag säga det? – empati! Hon ska alltså danas, bli en bättre människa. Det blir man på cirka 200 sidor – i romanerna.

Lika illa fungerar karakteriseringen: här är indelningen självklar mellan de goda och de onda, och givetvis finns fjollan och den rekorderliga och andra fasta typer, och här finns till och med en spirande kärlekshistoria som är så gulligt sävlig och osannolikt förstående att själva Overkligheten ringde och protesterade.

Det är schablonfest! Moa läser en dikt, och ”den är väldigt poetisk”, minsann! Nog är det irriterande att alltid vara två steg minst före protagonisten, så att vi hela tiden fattar hur det ska gå, att allt som sker är präglat av obegränsad oundviklighet. Att säga att det är deprimerande att läsa den här boken är att säga för lite. Det slutar med att hon får ett erbjudande om en provfilmning för Socialstyrelsen, men ack – samma dag ska en av patienterna få fotvård, och gissa vad Moa väljer då, som den goda människa hon har blivit.

(Jag ska egentligen inte behöva säga det här, men för säkerhets skull: jag har jobbat omkring fem år i psykvården, däribland geriatrisk psykiatri, så jag vet en del om hur det är att vara underbetalt biträde, hur kropp och själ mår efter att ha arbetat femton dagar i sträck, kvällar och helger och nätter. Jag undanber mig sturska kommentarer om att jag är för fin för att torka skit. Det Beischer har att berätta här som hon upplever som arbetsamt, kan jag säga är bara en mild fläkt jämfört med de stormar kring patienter som bokstavligen bajsat ned hela rum.)

5 kommentarer:

  1. Snygg och suggestiv logga du har...
    Jag har nyligen läst början och slutet av Sara Beischers bok. Kände att den hade inget väsentligt att tillföra i mitt liv just nu, men jag blev fångad av hur hon skrev och tyckte att hon hade ett angeläget budskap. Orealistiskt och sagoaktigt i dagens mentala klimat, när det är individuell "räddning" ur underbetalda "skit"jobb som gäller. Men jag tror och hoppas att hennes val av relation och samhörighet framför dagens påbjudna och inbjudande egotripp har framtiden för sig. Vi är våra relationer. Sen var boken befriande olitterär. Sätter svensklärarjobbet krokben för din läsupplevelse?
    Vi är överens om att Knausgårds: Min kamp Del 1 var en stark och stor upplevelse att läsa.

    SvaraRadera
  2. Även om Beischer nu stavar fel, och har ett hyperboltyngt språk är det ändå förmodligen inte det som gör henne till en sämre författare. Jag har i alla fall den uppfattningen att den litterära kvaliteten ligger utanför de klart utkristalliserade egenskaperna. Det är något annat i texten som avgör, som tyst – eller, snarare: ohörbart – liksom ljud av extrema frekvenser trots allt påverkar – för oss till vår uppfattning. Obegripligt varför, men samtidigt så oerhört självklart!(eller är det bara så för den oerfarne?)

    Visst, jag förstår att det är svårt att göra läsupplevelsen konkret (?) på något annat vis. Att enbart hänvisa till den immanenta förståelsen för ett verks förträfflighet kan förstås tyckas … oprofessionellt. Och statistiskt sett förekommer nog en viss typ av språkfel mer frekvent hos kassa författare – men jag tycker samtidigt att det är en onödig förenkling att skylla hela dåligheten på de fel hon gör. Detta eftersom andra, bra, författare kommer ju faktiskt undan med att göra fel. Vissa gör det ju till och med till sitt stilgrepp! För, visst klagar du inte över Virginia Wolfs nästan anarkistiska förhållningssätt till interpunktionstecken; eller Knausgårds (när det ändå pratas kring honom) rent horribla dikter! (Min kamp 1, Bl.a. s. 42-44) – vilka rör sig någonstans mellan den fullständiga enfalden, och den löjeväckande enfalden – för visst, man skrattar lite (hånfullt) åt dem.

    ”Här vilar en som fann sig i allt,
    Och som därför bara levde halvt.
    Det sista han sa innan det small
    Och döden blev hans stora fall,
    Var Usch, vad här var kallt,
    Kan någon skicka mig livets salt?”

    Och, om jag inte tar fel, så sa väl Charles Baudelaire att de svagare diktraderna han skrev fanns till för att ge extra lyskraft åt andra som låg runtomkring! Kanske öppnar det för svaret till varför dåliga författare svartmålas med sina språkfel, och bra författare istället anses bra just som följd av dessa. Det tycks handla om den andra texten som kontrast. Vilket alltså bara för diskussionen tillbaka där jag började – vilka attribut avgör textens kvalitet?

    SvaraRadera
  3. Torgust, jag letade i flera år innan jag hittade bilden! Frågan om svenskläraren sätter krokben ... Nja, jag tänker nästan tvärtom, att jag verkligen FÖRSÖKER läsa som mer läsare och minde lärare, men när det är så här dåligt är det nästan omöjligt. Felstavningar kan ju en lektör på förlaget fixa till - flera av mina favoritförfattare, som Flannery O'Connor, var notoriskt dålig på att stava, och det finns fler ex.
    Tja, fast "olitterär" blir ju i det här fallet mest schablonmässigt, ungefär som en forna dagars såpa, typ Vita lögner eller Varuhuset? Karaktäererna här är lika löjliga, eller för att ta ett annat ex, ungefär som i en Colin Nutley-film.

    J, ditt resonemang förtjänar ett längre svar! Men nu var ju inte språkfelen de enda eller de största bristerna med boken, utan mer på berättartekniska plan, att hon använder sig av så platta karaktärer, och har en så oerhört förutsägbar intrig, och ett budskap som man omöjligt kan tycka något annat om än det avsedda - den förändring Moa genomgår, från ungt naivt våp till vuxen mogen kvinna som fattar de rätta besluten. Saft och kakor på slutet. Eller kaffe och bakelse, efter fotvården.

    Jo, jag läser ju nu Ett eget rum och har en del att säga om Woolfs interpunktion, men kanske mer om översättarens sätt att behandla densamma, men det får bli en senare fråga ...

    SvaraRadera
  4. Känns trisst att Bernur, eller svenskläraren, inte lyckas bryta svensklärarens rimlighetsgränser och istället faller till föga för rentav fåniga analyser. Att inte ens för en stund beakta estetik eller konstnärlighet utan istället framhärda att stavfel eller meningsbyggnad visar på undermålighet. Suck och pust. Nåja.
    Jag kan väl tillägga något då...

    Att Beischer (och andra författare) använder sig av bokstäver som sammansätts på olika vis kan vara ett stilistiskt drag. Hör och häpna. (Det borde man känna till som svenskalärare.) Att Beischer låter historien berättas genom huvudkaraktären Moa innebär givetvis ingrepp på språk, struktur, meningsbyggnad, ordval, stil osv. för att porträttera både Moa och den verklighet som omhuldar henne. Varför Bernur inte kan skilja på författare och uppdiktad person vet jag inte. Men det går. Om man försöker.

    Att dessutom läsa Beischers debut och inte ens nämna de flera intertexter som verket hyser tyder på uppenbara brister. Hela Beischers debut kretsar i stort kring några av litteraturens små guldkorn som både lyser klart i vissa situationer och både blandas runt och färgsätts av varandra i andra. Karaktärer, replikskiften, situationer känns igen. Eller vad säger du Bernur?

    Vilka intertexter hittar du? ;)

    Det är just Moas porträtt och den verklighet som speglas mot det, eller snarare genom det som, TILLSAMMANS med de vackra utskurna och ömt hållna intertexter, bär upp verket.

    SvaraRadera
  5. Nåväl! Även om huvudpersonen är ung & dum (men varför måste hon vara det? - inte bara för att bli UPPLYST vid romanens slut) finns det ju inget krav att språket från författaren ska vara felaktigt eller dåligt eller torftigt. Robert Kangas skrev åren kring 1990 ett flertal romaner om människor som nog skulle kallas obildade eller oakademiska - mycket bra böcker, utan att han behövde stava fel.

    Men jag vidhåller att bristen ligger i berättartekniken och i porträtteringen, att människorna omkring henne är schabloner, endimensionella och "transparenta", med James Woods term. Det är möjligt att karaktärer och replikskiften etc "känns igen", men varifrån? Sven-Edvin Salje? Är sånt viktigt?

    Sammanfattningsvis: det är fint av "anonym" att så förbehållslöst ta författaren i försvar, sånt ser man inte ofta, verkligen inte! Mer sånt, tack!

    SvaraRadera