Verkligt, alltför verkligt

Det finns mycket att bli förbannad på, men få saker gör mig lika sur som när någon säger något negativt om Francis Bacon. Det är alltså rätt irrationellt hur jag förhåller mig till hans konst. När jag spelade Dracula i en skoluppsättning på gymnasiet gjorde jag entré med en bok om Bacon i handen - jag har för mig att Dracula skulle gilla Bacons våldsamma målningar, som också inspirerade delar av scenografin i Jonathan Demmes film När lammen tystnar.

Att se Bacons verk på riktigt, som man nu kan göra på Göteborgs konstmuseum, är förstås rätt underbart. Det är en triptyk och en liten målning, bara, men ändå tillräckligt. Triptyken inspirerad av Aiskylos Orestien är ju av det våldsamma slaget, med en kuslighet som förstärks av den märkliga dubbleringseffekt han arbetar med, inte bara över sviten bilder utan också inom varje enskild målning, som för att demonstrera fasans upprepning.

För ett tag sedan läste jag Werner Aspenströms essä om Andrew Wyeth - att just Aspenström gillar Wyeht är på sin plats, och han säger en del kloka saker. Men på slutet kommer en sak som förbryllar mig: han säger att han aldrig sett Wyeths verk på riktigt, alltså bara i reproduktioner. Varför redovisa en sådan ärlighet? Då förminskar han sina tidigare intryck. Alltså kan jag inte här återge Bacons verk; det blir bara löjligt om jag berättar hur tagen man blir, den där fysiska upplevelsen, om du tittar på den förminskade firefox-bilden och säger: "jaha?"

Däremot kan jag rekommendera Laurie Simmons foton, som slutar hänga i Göteborg på söndag. Hon fotograferar sin docka i olika mer eller mindre vardagliga situationer, och bilderna är kusliga på ett helt annat sätt. Dockan utklädd till geisha, balanserande på en mur, sittande med en grön pepsi i handen, naken med en hund (typ riktig), påklädd med en annan hund (typ tyg), med en låtsasmus på en låtsasost - i extrem närbild, med fejkhåret och -ögonen i starkt fokus, och läpparna så perfekt återgivna att de blir verkligare än verkliga läppar. Annars inbäddas fotona med en kornighet som ökar intrycket av realism, att man ställs inför sina dubier, om objektets riktighet, om verkligheten som fenomen eller om verkligheten som verklighet. Speciellt geishabilderna väcker sådana frågor, där porslinshuden tävlar med människohudens porslinsfixering. Det här är foton som utmanar vårt begrepp om ytan och det ytliga. Som att ställas inför vanvettets abyss.