att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

21 maj 2012

Imperial Bedrooms, Bret Easton Ellis


När den amerikanske författaren Bret Easton Ellis efter 25 år återvänder till karaktärer och miljön från debutromanen Noll att förlora finns det fog att befara att han skamlöst utnyttjar nostalgiska poänger. Ja, hans uppföljare är tyvärr exakt så intetsägande och förutsägbar som man kunde förvänta sig, och ett bottennapp i författarens karriär.

Noll att förlora förtjänar sin status som den definitiva romanen om 1980-talets unga generation på jakt efter någon form av upplevelse. Den skrevs av den drygt tjugoårige Bret Easton Ellis, och mottogs på de flesta håll, i synnerhet av den svenska kritiken, med en blandning av skepsis och avsmak: en reaktion som skulle förstärkas av den något senare American Psycho.

Sedan dess har Ellis karriär inte rört sig spikrakt. Häromåret firade han debutromanens tjugofemårsdag med en uppföljare, Imperial Bedrooms, som nu finns i svensk översättning. De tråkiga nyheterna är att kreativiteten verkar ha sinat.

Här stiftar vi återigen bekantskap med Clay, författarens alter ego. Det är precis som i Noll att förlora juletid, och de karaktärer som har överlevt finns med, plastikopererade den här gången. Dekadensen blir deras enda utväg från ledan. Sex, droger, alkohol – check!

Tyvärr är Ellis helt enkelt inte lika rolig längre. I debuten fanns en uppenbar förmåga att med kritisk blick genomskåda exempelvis hur äldre utnyttjar de yngre, medan han nu bara tuggar en rätt likgiltig historia som lånar atmosfär från film noir-genren. Clay inleder en relation med den mystiska kvinnan Rain, men det blir bara parodi av hur genrekonventionen kräver gåtfullhet hos dess ledande femme fatale.

De medelålders karaktärerna är lika vilsna som de var när de var tonåringar. Skillnaden är att författaren då hade viktiga saker att säga, medan han nu rör sig i de svårsmälta klichéernas terräng. Vi förstår att Rain inte är att lita på långt innan Clay gör det, och när Clay har fått höra repliker som ”det här är mycket mer komplicerat än du begriper” och ”det är helt enkelt … större än du tror”, blir man bara irriterad på att Ellis inte ansträngt sig mer.

Tidigare fanns en uppenbar vilja att fånga en generations upplevelse – inte olikt den hundra år äldre fin de siècle-känsla som exempelvis Hjalmar Söderberg så fint gestaltat. Skillnaden är att soundtracket ersätter Chopin och Wagner med Duran Duran och Led Zeppelin. Det må man tycka vad man vill om, men Ellis hade då en fin känsla för att skildra just unga människors situation, med en självklarhet som kunde ha gjort honom till en stor och viktig författare.

I stället blir Ellis lika vilsen som Clay, Blair och Julian, när de förgäves försöker lappa ihop den här hopplöst intetsägande intrigen. Om tre år är det tjugofem år sedan Ellis American Psycho gavs ut, men redan i våras orsakade han panik på twitter när han lät protagonisten Patrick Bateman twittra om sina favorittrekanter och vilka kändisar han drömmer om att mörda. Om inte det – liksom romanen Imperial Bedrooms – är tecken på skaparkris vet jag inte vad mer som krävs.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/5 2012.) 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar