att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

22 mars 2012

Skördebrev, Helena Granström

Jag känner människor som föraktar noveller ungefär som andra människor föraktar människor som nyser men inte i armvecket eller tar den sista kakan på fatet. (Vad tycker de som föraktar noveller om människor som läser noveller? Jag vet inte, men jag har mina misstankar.)

Förmodligen är det ingen bra idé att tipsa dessa novellnoviser om Novellix serie, som efter en blygsam start hostat upp sig till dussinet fullt svenskar och en kvartett tyskar. Speciellt inte Helena Granströms bidrag, nummer elva: Skördebrev. Jag behåller den gärna för mig själv.

Dessutom är jag inte säker på att jag vill kalla den för en novell. Snarare är det en lyrisk monolog om besatthet: ett förtvivlans undertryckta skri – en besvärjelse. Allt det som utgör riktigt överdjävligt bra litteratur, alltså.

Här är berättarjaget en ko som snackar om sin son, sin mänskliga son. En ko: ja, hur bokstavligt ska det uppfattas egentligen? Kanske inte mer bokstavligt än Sylvia Plaths tunga sömnmoder i dikten ”Mourning Song”, föräldraskapets mest essentiella dikt: ”One cry, and I stumble from bed, cow-heavy and floral / In my Victorian nightgown.”

Kroppen väller fram i den här texten, där omfånget ställs mot och bryts mot det strikta och strama som är Granströms ideal, utifrån hennes behärskat komponerade tidigare böcker. På egen hand har hon injicerat mer talang än svensk litteratur nästan behövde, och höjt dess intelligenskvot med tvåsiffriga tal; hon är så smart att man som läsare befinner sig inte bara steget efter, utan ibland två-tre steg bakom tankegångarna. Därför tar det lång tid att läsa det här, så att när du kommer till slutet på sidan 30 är du helt utmattad.

Jag läser med full förtröstan. Bilden skrider fram inför läsningens blick, hur modern eller kon ser hur sonen försvinner, som söner gör – men ändå inte, för söner bevaras: barnet bevaras intakt i föräldern, om det är som minne eller något annat kan kvitta, men det är märkligt hur den där tonårsslyngeln i förälderns öga fortfarande är ett barn, hur barndomen liksom aldrig passerar och blir avslutad.

Det är också med hallucinatorisk skärpa och med helt exakta iakttagelser hon låter sin värld framträda. Jag kan inte undgå att tänka på debutantromanen Åsen, som nyligen blev så hyllad: här skildrar Granström också det så kallade lantliga livet, och gör det så mycket mer spännande, suggestivt och fantasifullt. Så här ska det skrivas – ju: ”Jordskorpan är en sårskorpa uppfläkt på nytt och köttet blottat; färserad mylla, fettsprängd, sönderdelad. Innan pojken kom hit talade han inte, jag lärde honom, men hans språk tillhör inte mig. Också mitt eget språk är enbart till låns, passerar bara genom mig. Jag kan utföra rörelser, men också de är under upplösning, med varje ord jag yttrar förnekar jag det föregående.”

Pojken blir så en fantasi – ett stelnat avtryck i tiden. Mellan det rationellt förklaringsbara och det oförklarliga utspelar sig intrigen i Granströms mystiska novellmonolog, med förälderns ensamma kamp mot livets djävligheter.

Novellerna från Novellix kan nog bli små plask i den damm som vi benämner svensk bokutgivning. Möjligen utan att avge några långvarigare effekter. Dock tror jag att det vore ett misstag att inte låta Helena Granströms bok Skördebrev dröja en stund vid ytan innan den helt uppslukas, för det är den minst sagt värd – och vi också, vi som bryr oss om novellen!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar