att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

17 mars 2012

Atlantis barer. Fjorton dykningar efter en versrad, Durs Grübein

Jag tänker att essän i sina bästa stunder har samma funktion som den nu arkaiska kyrkstöten, alltså det långa föremål den nitiske vaktmästaren använde för att stöta till den slumrande församlingsmedlemmen. När du läser en intelligent och stark essä är det en närapå fysisk uppenbarelse – en stöt – som väcker dig från den intellektuella slummern.

När den tyske poeten Durs Grünbein nyligen fick Tranströmer-priset gläfste Lars Gustafsson till en smula, och antydde något om vänskapskorruption, att jurymedlemmen Aris Fioretos nepotiskt vilselett de andra våpen i juryn för att belöna sin polare Durs, och att det minsann finns tre mer prisvärda tyska poeter (däribland Hans-Magnus Enzensberger, kanske en av 1900-talets största tråkmånsar).

Nåja! Sedan jag läste Grübein-urvalet Biologisk vals 1999 har jag varit fast för den här roliga poeten. Ersatz har i sin serie Essay tidigare gett ut hans Cartesianska dykaren, och också Atlantis barer. Fjorton dykningar efter en versrad. Sannerligen inte en titel som tillhör tråkmånsarna!

Han tar en av sina dikter, ”Kosmopolit”, och gör sedan fjorton försök att tyda dess sista rad: ”Att resa är en försmak av Inferno”. Kan man skriva en hel bok om en enda rad? Jag brukar berätta för mina elever att det en gång skrevs en avhandling, omkring 300 sidor, om två rader i en svensk dikt (jag har för mig att dikten var Tegnérs), och Grünbeins bok är kortare än så, betydligt.

Jo då, det går visst. Och fint, med Ulrika Wallenströms som vanligt säkra översättning (även om det är olyckligt att Virginia Woolf en gång kallas ”författarinna”, något som avvisar henne till 1900-talet, som om hon tillhörde någon annan tid än vår). I en rörande scen råkar Grünbein se en flyttfirma ha lånat termen Metaforai: en högst lämpande metafor, då han där ser flyttbilen som den idealiska bilden för just metaforen, att flytta runt begrepp och innebörder.

Nonchalans och Stringens är lika höga gudar i Grünbeins stilistiska mytologi. Han tar oss med på en lärd resa, fjorton gånger, där vi får träffa några bekantingar som har använt eller lånat havet i sina verk – Melville, Homeros, Coleridge, Verne (ej Conrad) – men också Dante, mannen med Infernot, som några gånger använder havsmetaforen på oväntade sätt.

Fascinerande skildras också det bokstavliga dykningen, som blir lika fängslande som när Carina Rydberg lät det ta stor plats i romanen Djävulsformeln. Grünbein ser det som ett återbesök i livmodern, en drift efter ursprunget. I ett kapitel om drunknade författare – det är där vi hittar ”författarinnan” Woolf – skriver han inkännande om Shelley och Celan, och hade han varit mer svenskt orienterad skulle det ha funnits anledning att nämna också Gösta Oswald. Här menar han också att de drunknade kanske söker efter ett ännu ursprungligare ursprung än dykarna, att det handlar om att ta sig vidare från individnivån till artens uppkomst, det vatten som var (den blivande) människans första element.

En sonett innehåller fjorton rader, och det kan vara det som har dikterat Grünbeins val av just fjorton dykningar, eller kapitel. Eller lika gärna något annat. Det är roande, det är piggt skrivet, lite lagom spefullt ibland, på ett sätt som gör att du inte hinner ha tråkigt någon gång.

I sista kapitlet får vi också empiriskt bevis för att Atlantis – det mytiska riket på havsbottnen – finns på riktigt. Det är en vacker slutscen för den här vackra boken.

Jorden består till 70 % vatten, det nyfödda barnet något mer – en nivå som sedan sjunker, tills vi mindre liknar jordytan. Poesin skrivs på vatten, enligt John Keats, och det stämmer förstås på majoriteten av även ett lands mest snåla poesiutgivning, att dess skrift inom kort dunstar. Om Grünbeins dikter och poetiska essäer ska undvika att bli torra fläckar i biblioteksmagasinen – i bästa fall – är inte en fråga som vare sig du eller jag äger, men nog finns det anledning att göra något för att det inte ska se. Så då säger jag bara: läs!

4 kommentarer:

  1. Enzensberger är ju (som du säkert vet) gammal kompis till Lasse G, men Västerås' svar på Martin Amis har aldrig haft problem med vänkritik om den gynnar honom själv.

    Expressens litteraturkritik blir bara mer och mer kuriös. Häromdagen skrev P-O Enquist högst välvilligt om en avhandling om Pär Lagerkvists ansträngningar att profilera sig på bokmarknaden (piggt grepp!). Det mesta verkade handla om att ett par av hans första böcker, och särskilt "Ordkonst och Bildkonst" lånar en del idéer och uttryck som var terndiga då, till exempel beskrivs den slags konst PL vill se som manlig, stark, litet brutal och primitivistisk. Aha! Fast hur trovärdigt är det att bygga upp ett sådant resonemang med räckvidd för *hela* Lagerkvists författarskap på två tidiga broschyrer som lästes av några hundra personer, och som han snabbt relegerade till sin förhistoria och såg till att hålla utanför alla senare omtryck av sina verk? Det verkar ungefär som att skriva om Ingmar Bergman och hämta sina uppslag från "Skepp till indialand" och "Sånt händer inte här".

    En mer intressant vinkel på PL och marknaden vore ju att det dröjde årtionden innan han blev lönsam för Bonniers - jag har hört sägas att han inte gick runt på allvar förrän i mitten av 30-talet, när han stod på tröskeln till Akademien. Idag hade det varit helt otänkbart för förlaget att hålla en diktare under armarna i tjugo år och tjugo böcker i väntan på att han kanske skulle börja betala sig.

    SvaraRadera
  2. Gustafsson fick ju, och för övrigt mycket välförtjänt, sin gamle kompis Tranströmers pris för några år sen. Inte heller den gången hade väl någon en tanke på att Enzensberger borde ha fått det i stället. Han känns, till skillnad från Gustafsson eller Grünbein, liksom inte aktuell i Transtömerska eller i poetiska prissammanhang överhuvudtaget. Ja, vid närmare eftertanke är det väl bara hans gamla polare, som Gustafsson t ex, som kan göra såna där smickrande associationer. Det är vackert så, vänner emellan, men när det sker offentligt blir det onekligen en smula genant.

    Willy Lorens

    SvaraRadera
  3. För att inte tala om den nekrolog LG bestod Peter Weiss tidigt på 80-talet; den finns omtryckt i "Stunder vid ett trädgrådsbord" (bör det vara; i samma bok hittar man f ö också ett svallande "Lovtal till Tomas Tranströmer"). Weisstexten kunde ha skrivits av Per Ahlmark om denne haft en mera litterär bakgrund och orkat se mera teater, den är ett smetigt, pösigt arrogant lustmord efter döden på en person som var en både litterär och ideologisk konkurrent till herr Gustafasson själv. Med ett antal slängiga och insinuanta manövrer försöker Mr G. reducera Weiss till ett one-hit wonder; att Marat/Sadde var en banbrytande pjäs, dessutom mycket spelbar, kunde ju inte förnekas, men den var också, enbligt LG, det enda Weiss skrivit eller skapat som det var något med. Tonen är ungefär "trots att han var ganska så begåvad fick han typ inte till det - han lyckades en gång, efter massor av försök, och förvandlades sedan snabbt till en bitter, knastertorr och inhuman stalinist". Till skillnad, underförstått, från Lasse själv och hans kompisar. "von oben" är bara förnamnet. Skrivet för Svenskan, antagligen.

    SvaraRadera
  4. Marat/Sade av Weiss tyckte jag var en helt fantastisk upplevelse, när jag såg den på teatern. Däremot har jag nog aldrig läst nåt av honom.
    Enzensberger har jag läst lite grann av, och det har varit fruktansvärt tråkigt, nästan tråkigare än de tråkigaste svenskarna, som jag inte ens ids nämna vid namn, eller ens ge initialerna till -
    Intressant om Lagerkvist - man kan nog hitta liknande exempel, på hur författarna fick tigga sig till honorar, medan förlagen nu tjänar storkovan på dem ...
    Om Tranströmer har väl en hel del kompiskritik skrivits, och det är onekligen olyckligt. Inte minst för TT själv.

    SvaraRadera