att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 mars 2012

Åsen, Katarina Fägerkiöld

Livet på landet är inte så värst livat, när Katarina Fägerskiöld debuterar med romanen Åsen, som handlar om pigan Sofi. Hon längtar därifrån, på samma sätt som man som läsare kan längta bort från romanen.

Jag har lite svårt att trivas på landet. Mina morföräldrar hade lantbruk i Västerbottens inland, men som barn tyckte jag mest illa om lukterna, djuren, de smutsiga stövlarna, smaken av opastöriserad mjölk, de tidiga morgnarna.

På en gård i Västergötland arbetar Sofi, omkring tjugo, och hjälper en fyrbarnsfamilj med allt möjligt: hon kör traktor, bistår vid grisslakten, bakar bröd, städar, byter blöjor och läser godnattsagor åt barnen.

Snart står det klart att hon utnyttjas. Själv förefaller hon knappt ha några ambitioner alls, men så plötsligt börjar hon drömma om att byta ut sin tristess mot en tillvaro i Amerika. Det här är hela handlingen i Åsen, Fagerskiölds nästan provocerande enkla roman.

Här är arbetsvillkoren nästan groteskt hårda. Och Sofi är en stenhård karaktär, urstark och okänslig, samtidigt som hon är rädd för allt otäckt som kan hända, med djuren, med maskinerna hon hanterar. Något otäckt händer också – men det är något helt oväntat, som inte påverkar hennes situation nämnvärt, trots att det innebär en fysisk skada.

Världen är exakt så smutsig, våt och rostig som jag minns min barndoms somrar. Fägerskiölds stil tillhör konstaterandets skola: hon beskriver saker som de är, utan krusiduller. Risken är att det blir opersonligt med de nästan parodiskt korthuggna fraserna, att den värld som hon åskådliggör är så spartansk att det bara blir en torftig upplevelse att ta del av den.

Nog går det att utläsa någon form av kritik i hur Sofi blir en symbol för arbetstagaren som utnyttjas av arbetsgivaren, men det är kritik som formuleras taffligt och knapphändigt. Som litterär karaktär blir hon inte särskilt trovärdig, när hon är så fyrkantigt presenterad. Resten av familjen är också anonym, som kulisser utan funktion.

Sofi lever i känslomässig och intellektuell dvala, och som läsare blir man gång på gång irriterad när hon låter sig utnyttjas, att hon finner sig i att bli behandlad så illa. Det blir inte heller riktigt klart vilken bindning hon har till familjen, varför hon väljer att stanna där i flera år, utan kontakt med omvärlden förutom två kortvariga valhänta förhållanden med män.

Dessutom är Fagerskiöld allt för angelägen att visa för sin läsare vad Sofi känner: hon litar inte på att vi ska förstå, utan hon måste gå in och berätta, påpeka att hon är missnöjd, att hon längtar bort. Tack, vi har förstått det, vill jag invända då.

Vad vi får är en endimensionell historia om en endimensionell figur. På 70-talet talade man i Danmark om knäckebrödsprosa, som en illustration till de tråkiga romaner som 80-talets mer fantasifullt inriktade författare gjorde uppror mot. Jag har tidigare inte riktigt förstått vad de menade, men att läsa en bok som Fagerskiölds Åsen är ungefär samma upplevelse som att tugga på en Wasa Sport utan pålägg.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/3 2012.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar