att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 mars 2012

Kronoper & famer, Julio Cortázar

Med Pablo Nerudas ord: ”Den som inte läser Cortázar är fördömd. Att inte läsa honom är en allvarlig, osynlig sjukdom som med tiden kan få fruktansvärda följder.”

Nu kan vi vara tacksamma över Modernistas minst sagt ambitiösa projekt att överföra argentinaren Julio Cortázar till svenska, med Karin Sjöstrands översättning. Det ska resultera i åtta böcker, makalöst vackert formgivna i mild färgsättning i omslag som signalerar Penguins klassiska serie, men framför allt – högklassig litteratur.

För det är ju det, när Cortázar bränner av hela sitt fantasifulla fyrverkeri, i dessa udda berättelser. För några veckor sedan gjorde jag en skolklass desillusionerad, genom att hävda att det inte finns något originellt överhuvudtaget – efter en stunds tänkande gick jag med på att göra ett undantag för Emily Dickinsons dikter. Men nog kommer Cortázar bra nära det helt originella med sina texter, och att läsa den här volymen är en bra påminnelse om detta.

Det är i år 50 år sedan Kronoper & famer utkom i original, och den här boken samlar även in de tre appendix som publicerades först 2009, upptäckta i en bågnande byrålåda av änkan, Aurora Bernárdez.

Originellt – så det förslår? Ja, med en pseudovetenskaplig approach, med mer än en räv bakom örat, presenterar Cortázar ett antal situationer och typer. Det är ett sätt att tänka på som gör att du som läsare måste hålla dig alert: belöningen är en större, rikare värld. Ibland är det inte mycket att analysera – bara konstigheter kvar, men det kan vara vackert så: det snygga som trivs med att vara snyggt.

I stället för att skriva litteratur som bara beskriver syftar Cortázar på upptäckten: det här måste upplevas. Och jag kan givetvis inte förklara eller berätta om de här hel- eller halvknasiga styckena. Förlaget hänvisar till Bröderna Marx, men det går lika bra att associera till Monty Python – ett trams som övergår i fullaste allvar, adlas och blir sublimt, nästan högstämt. Ja, parodiskt högstämt stundtals.

Det är uppskruvet skrivet, tokroligt, absurt. Att läsa den här typen av texter i sällskap med andra är riskabelt – jag har prövat ett par gånger i skolan, men eleverna har bara blivit förbryllade och mest provocerade: så här får man väl inte göra! Men det är också svårt att läsa de här texterna utanför sin kontext: att läsa blir att ställa sin misstro i författarens tjänst, och successivt låta sig övermannas av upptågen, acceptera dem långsamt. Därför är det sällan en god idé med antologier – eller snarare så att det är en form som passar en viss typ av författare, och många av dem klarar sig inte i ett annat sammanhang (ofta kan du plocka ut ett par stycken favoriter ur en antologi, men du förstår inte vad som var bra om du senare läser ett helt verk som någon av dem har skrivit).

Cortázar är en författare som låter det absurda stämma träff med det filosofiska. Att livet är ett skämt, det är något han inte tröttnar på att meddela. Hans tonfall är resonerande: svalt och behärskat, förtroendeingivande. Det är skrivet i det spontana leendets skola: ”Vi drack så mycket nebbiolovin att min yngsta syster till slut dukade av med räfsan; på den tiden var vi yngre.” Du ser den där räfsan, eller hur?

Han gör sina egna versioner av Murphy's Law, där alltings djävlighet upprepas. När han väl, efter gott och väl halva boken, kommer till sina kronoper och famer (samt esperanser, de lika konstiga hang-aroundsen) är det med en märklig form av igenkänning. Det är retfullt skrivet, som en lärobok i det mänskliga beteendet, en satir som är mer ljuv än bitter. Det finns mycket gott att skratta gott här, åtskilligt som är infallsrikt och direkt behagligt, även om det inte saknas en kritisk udd, att du som människa tycker att det finns något ytterst bekant med de här kronoperna och famerna.

Humorn är både sofistikerad och tramsig, i direkta utmaningar av löjligheten. Cortázars korta texter, helst 1-2 sidor, kan intas som medicin mot det tråkiga, mot det okultiverade – utan att det snobbiga tillåts sätta ned sina välputsade skor. Att läsa Julio Cortázar efter att ha utsatts för flera veckors medial mobbning från Björn Ranelid – en av Sveriges tråkigaste författare – är välgörande, uppmuntrande.

Nog går det att hitta paralleller till Cortázars påhitt, även om det som sagt är mer originellt än det mesta. Till sitt temperament påminner det en del om Gogol, som redan på 1800-talet kunde skruva till verkligheten i sina halsbrytande noveller. För att inte tala om Kafka. I sina parodier på stilarter och avarter är Cortázar ändå sin egen härskare, och det är med sin egen förtjusning han tar sig an den typen av sofismer som kan diktera mindre storsinta men mer högtravande kolleger.

Jag kan inte begripa hur ekvationen går ihop. Modernista ger ut böcker som är så vackert påkostade, i minimala upplagor – för nog räknas det här till smal litteratur? Hur kan det finnas en ekonomisk vinst i det här? (Stålarna kommer antagligen från SUR, argentinska regeringens översättningspolitik.) Snarare är det en investering i det som på 1900-talet brukade kallas ”kulturellt kapital”, och som har blivit allt mer utsjasat. Därför är det inte bara retro-omslagen som blir anakronistiska, utan innehållet mellan pärmarna får mig att undra om jag har förflyttats i tiden på riktigt: om det är till framtiden eller till det förflutna vet jag inte heller.

5 kommentarer:

  1. Fantastiskt kul att Modernista ger ut Cortázar och lika kul att folk skriver om det. Har själv skrivit av och till om Julio på min blogg och blir positivt överraskad av detta inlägg. Jag undrar dock över de övriga fyra volymerna som ska översättas, vilka är de?

    Tack för en mycket läsvärd blogg, för övrigt.

    SvaraRadera
  2. Alla eldar elden, De hemliga vapnen, Bestiarium, Slut på leken - utöver de som givits ut alltså.
    Förhoppningsvis förbrlir Cortázar därmed ingen väl förborgad hemlighet - för i motsats till vad DN-bibliotekarien skrev i går vill jag ha en värld där fler läser Cortázar och Emily Dickinson etc! Så det så!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag blir nyfiken, vad har denna DN-bibliotekarie skrivit? Har letat i DN men hittar inget som passar in på beskrivningen. Är det alltså någon som anser sig vara expert och talar om vad man inte bör läsa?

      Radera
    2. Men novellerna i de samlingarna finns ju redan utgivna i samlingsvolymerna. Vore trevligare om de valt att översätta några av hans collageböcker, typ La vuelta al dia en ochenta mundos eller Ultimo Round. Dock ändå lovvärt initiativ, och kul att man äga/ge bort dem en och en förstås.

      Radera
  3. DN har visserligen en ganska dålig sajt, men här en länk. Du hittar den annars på fliken DN.bok, och i tidningen alltså på lördagar.
    http://www.dn.se/Stories/stories-kultur/fraga-bibliotekarien

    SvaraRadera