att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

14 mars 2012

Halva solen, Aris Fioretos

Medan Aris Fioretos i sin förra bok om pappan, Den siste greken, lekte katt och råtta med fiktionen tills läsaren varken visste ut eller in, har han i sin nya bok med samma föremål i fokus – Halva solen (Norstedts) – hållit sig strikt inom biografins ramar.

Fast – då med förbehållet att ramarna är tänjbara när den här författarna stångar sin stil mot dem. Jag upprättar ett kontrakt med mig själv när jag läser: den här gången ska jag inte nämna något om stilen, om hur Fioretos skriver, och bara ägna mig åt innehållet. Det får bli en annan gång, för gång efter gång tjusas jag av hur han låter det skrivna lysa upp textsidan. Att skåda rätt in i solen lär förblinda, och nog är Fioretos skrivande en sol som väcker min kärlek så pass att den gör mig blind.

Den halva solen är en trop som återkommer genom boken, en roman maskerad som självbiografi, och vice versa. Den återfinns i Solstickan-teckningen, Einar Nermans tändsticksillustration som bildar motto och ingångsportal, och i den apelsin fadern delar med sonen, och som en ledsagare genom berättelsens vindlingar. Med mera.

I början är fadern liket, sedan den medicinerade gamlingen med begränsat rörelsemönster, och plötsligt piggare och piggare, en energisk sprakfåle. En märklig föryngringsprocess, tycker vi, tills vi erinrar oss att tidens pilar kastas baklänges. Det är en återkomst i flera bemärkelser: faderns lätt igenkännliga gestalt från den tidigare boken, liksom hur minnesarbetet tillåter den levande att återvända, samt att Fioretos återgår till sina tidigaste böcker, lika fragmentariskt skrivna, och delvis också med liknande tematik – Delandets bok och Den grå boken (notera halveringen och färgen, som båda återfinns här: Halverandets bok/Den gula boken).

Så, Fioretos skriver snyggt, det har vi konstaterat tidigare. Men han skriver också med en besynnerligt närvarande språkmedvetenhet, där han dels vet att utnyttja synonymer och idiomatik på oförutsägbara sätt, och dels att han busar med orden, stökar till det annars prydliga intrycket. Det hyperkorrekt strama bryts mot en ledighet, en spjuveraktig tjusning i ordvalörer och i att föra samman begrepp som annars inte brukar höra ihop, ordpar som förefaller sakna förutsättningar att trivas tillsammans. Det bildar en stil som är både spänstig och spännande.

Den ojämna högermarginalen förstärker intrycket av den obesvärade anteckningsformen, att vi tillåts komma ytterligare ett steg närmare ett första informellt utkast. Därmed blir boken mer spontan än föregångaren, mer omedelbar i sitt porträtt, och mer närgången. Det är nyfikenheten som är motorn i berättelsen, sonens förundrade blick inför fadersmonumentet, som han är obrottsligt lojal mot i sin skildring. Pappan är mer än en halvgud. Sonen en Ikaros, på tal om solen alltså, olydig som alla söner, men också en märklig blandning av irrationell ryckighet och logisk följsamhet (exakt som sin stil). Tack vare en stor portion behärskning och självironi riskerar det ömsinta aldrig att slå över i sliskighet.

Inte heller hotar det mustiga och skröna-aktiga att ta över berättelsen, tack vare Fioretos trohetsed mot det tuktade. Det blir ett räddningsuppdrag, där han utan dramatiska åthävor ger sig ned i underjorden – trickset med att behålla den älskade i livet är att föra honom tillbaka till säker mark, långt bort från den där Döden som alltid finns i framtiden, i det som inte finns. Tillbaka till stunden där sonen föds, där pappan blir pappa, oåterkalleligt. Tills fiktionen ingriper med sina flinka fingrar, och förlöser en son likväl som förpassar en far ut i evigheten.

Pappan är i sonens ögon så mycket mer än pappa: poet och sexmaskin, bland annat. Att han konsekvent kallas ”pappan” skulle kunna leda till distansering, men i så fall kanske av det nödvändiga slaget, att det är något som hjälper sonen att skåda pappan i skarpare belysning. Därmed blir ”distans” ett skenbart begrepp, och ibland uppstår en slags förvirring, som när sonen betraktar det foto som utgör den här bokens omslag. Det är den 24-årige pappan som strosar i Stockholm med en ihoprullad trenchcoat och dito tidning under armen: ”på väg in i framtiden”, som det står. Sonen stannar till vid fotot, men tar oss senare i motsatt riktning. Eller – om det nu är så att tiden ska uppfattas kronologiskt.

Tiden har ofta varit ett stort ämne för Fioretos böcker i olika genrer. Tiden är ”nostalgikerns främsta fiende”, skrev jag i min text om Den siste greken. Det är en tanke som jag inte själv begriper. Jag uppfattar dock Fioretos arbete som ett försök att bemästra tidens jobbiga flykt, ett försök att värna om det som annars rinner undan, försvinner i tidens opaka vatten.

Den gula färg som solen har – i vår föreställningsvärld, åtminstone – bildar också ett ledmotiv för boken: dess gula tråd, om man så vill. Då blir sonens minnen lätt tintade, så där som man färglade gamla svartvita filmer förr, och något sådant sker väl också med våra minnen. En ljus sepiaton. Gult är också det kranium sonen lånar från faderns bokhylla, när han i tonåren leker Hamlet (ur-sonen). En kort tid.

Det blir också en berättelse om försoning, om att tvingas acceptera sjukdomens härjningar, den sjukdom sonen först liknar vid ett krig: ”Först kom överste Parkinson, sedan general Demens. Båda skickade ut sina trupper som infiltrerade hjärnan och sakta men säkert slog ut nervsystemet.” Men krigsmakterna kan inte ockupera fadern, inser sonen: bakom det sargade faderslandet finns ursprunget bevarat, och det är dit sonen tar oss genom sitt sätt att berätta. Ibland kommer den döde, ”Den dödde”, till tals, lägger saker till rätta, ifrågasätter, lika burdust som försynt, ungefär som man föreställer sig ett spöke följa sin oavhängiga version av vett och etikett.

Finns det då inget mörker i Aris Fioretos berättelse om fadern? Även solen har sina fläckar? Endast solen har rätt till sina fläckar, som Goethe korrigerade. Jo, nog finns här och där glimtar av en försynt form av kritik, antydningar av oro, att allting inte står rätt till. Men inte ska ett monument kritiseras. Det ska betraktas i förundran, vilket är något annat än enbart vördnad. Solen kastar ingen skugga? Förvisso – men en ljus skugga är det.

2 kommentarer:

  1. Igår hörde jag AF på biblioteket i Gävle, han bjöd på smakprov ur boken, med utvikningar förstås. Timmen gick snabbt och jag skulle my gärna ha lyssnat betydligt längre till denne spirituelle man. Boken hann jag knipa/låna alldeles innan så strax ska även jag läsa.

    SvaraRadera
  2. Du är lyckans ost! Jo, jag har hört honom prata i Gbg, det är en sällsynt form av lycka ... Hoppas du gillar boken, den är oskattbar!

    SvaraRadera