att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 mars 2012

Ett steg i rätt riktning, Morten Søndergaard

Vad tänker senare generationer danska poeter kring den poesiboom som landet upplevde i början av 80-talet? Avundsjuka, förstås – ren och skär ilska, då dessa senare poeter väl är ungefär lika okända som de tidigare poeterna är kända; förbannade på den förbannelse som inte kan brytas.

För sådant ändras inte så lätt. Morten Søndergaard är en av de som haft oturen att debutera på 90-talet, då mättnaden infunnit sig. Rámus ger i Jonas Rasmussens översättning ut hans samling Ett steg i rätt riktning från 2005, och det är en bok som du inte ska gå förbi. Den nominerades till Nordiska rådets litteraturpris, men kunde inte gå lika långt som Sara Stridsbergs vinnande roman Drömfakulteten.

Det handlar, som titeln antyder, om gåendet. Här finns både nattblogg och dagblogg, och en presentation av Orfeus och Eurydike, förutom ett inledande ”Vade mecum” (”Gå med mig”). Orfeus är ju litteraturhistoriens mest berömda vandrare.

Brokigheten har dikterat skrivandet av den här boken. Søndergaard skriver tvärt, men samtidigt eftertänksamt. I inledningen räknar han upp ett antal olika gångarter – en veritabel glosfest för oss som gillar när ords nyanser tas till vara. Samtidigt: strikt talat finns det bara två sätt att gå – antingen det planlösa långsamma flanerandet, eller den syftesstyrda bestämda demonstrationstågsmarschen. Poeter går förstås helst på det förstnämnda sättet – där tankarna sätts ned lite lagom nonchalant men bara skenbart utan metodik.

Det är roligt att läsa de här påhittiga dikterna, som är både närgångna och distanserade, där språket tillåts överstyr. Søndergaard utvinner intressanta upptäckter hur gåendet sätter sig i språket också, hittar gemensamma nämnare i de idiomatiska uttrycken. Där kan vi tänka på Frostensons ”Allt går” ur boken Joner, och här ett antal varierade uttryck: hur går det … tiden går … undergång … Eller de trösklar som är gemensamma för den gående och för läsaren, de ordtrösklar vi snavar på, inte minst när vi läser poesi: ”Jag tror på ordens sammansvärjningar bakom ryggen / på syntaxen. / Det är bara att fortsätta. / I full fart. Hoppas att det går.”

För den gående är foten frihetens personifiering, en frihet av helt annat slag än bilistens lömska variant. En bil flanerar aldrig; en bil är aldrig poesi. Søndergaards dikter följer också gåendets rytm. Platsen blir viktig, i egenskap av mark för fötterna, i samspelet mellan kontaktytorna.

Och den här diktens Orfeus är en nedtonad kille, som bor med sin Eurydike på Viktoriagade i Köpenhamn – de turistar i Neapel, tills hon hamnar i Hades och han måste gå efter henne. Det blir en allusionsrik poesi där en mängd poetiska föregångare passerar revy – så går det när man låter sina diktjag bosätta i det exilernas paradis som Shelley kallade Italien.

Helt oväntat framträder till sist också en emblematisk cyklist, med ett obligatoriskt utropstecken efter sig: Fausto Coppi! Oj, som jag har längtat efter att han skulle cykla in i en diktsamling. Den här italienske bergsgeten blev känd för sina omänskliga prestationer i bergsetapperna, och var en av barndomens idoler, porträtterad i Ulf Nilssons bok Legenderna, som jag läste som en dåre på den tiden jag tyckte idrott var viktigt. Vad gör han här? Diktjaget passerar en cykelväg uppkallad efter honom, och påminner sig: ”Det är inget lopp som ska köras.”

Nej, jag vet inte hur arga eller avundsjuka de yngre poeterna är på Strunge, Tafdrup, Thomsen, Green Jensen och F P Jac – det är tänkbart att de här galjonsfigurerna har fungerat som dörröppnare också, att det stora intresset för dansk poesi som väcktes då har varit av bestående karaktär. Gärna för mig i så fall.

2 kommentarer:

  1. I följande nummer av Papi hittar du Jørgen Leths dikt Fausto Coppi från Sportsdigte (1967) i svensk översättning:
    http://tidskriftsbutiken.nu/issue_info.php?iss=14767

    Originalet:

    Fausto Coppi
    var et fantastisk menneske
    befandt sig bedst helt alene
    Når han kørte i bjergene
    kunne ingen følge ham, han
    var et fantastisk menneske

    Sagde tidligt farvel
    Fausto Coppi
    Fausto Coppi

    SvaraRadera
  2. Kul! Tack för den lilla inblicken - jag minns att jag som barn läste om Fausto Coppi i tror jag Ulf Nilssons bok Legenderna (?), och fängslades av bild och text.

    SvaraRadera