att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 mars 2012

Jag tänker på Storm Petersen och andra dikter, Petter Lindgren

Människor som inte läser poesi har sin bestämda uppfattning klar: poeter är ena dammiga tråkmånsar, skönandar som lever i vindskupor i armod och snyter sig i gardinen, medan de skriver sina fattiga dikter. Ja, men i själva verket är ganska många svenska poeter lustigkurrar, och på 90-talet – parallellt med stand up comedy-scenen, debuterade många som skrev en stand up poetry.

En av de roligaste var väl Petter Lindgren, när han gav ut Långtbortistan 1994, och efter en sparsmakad produktion har han nu gett ut sin femte bok, Jag tänker på Storm Petersen och andra dikter (Bonniers). Medan debuten alluderade på Kalle Anka, syftar den här titeln på den danske skämttecknaren, som jag tror att alla från min generation förknippar med Tuborg-burken som våra föräldrar drack till kvällsmaten, skojaren Perikles obetalda svar på frågan när en Tuborg smakade bäst: ”Hvergang!”

Nostalgin är alltså framträdande även här. Det är ett ”Hvergang!” som klampar in inte enbart i titeldikten, utan även i en mer oskyddad dikt med barndomsmotiv.

Vad gör då nostalgin med oss? Jag tror Lindgren vill mana fram den där speciella känslan: du är barnet, du suger i dig kunskapen, och så återvänder du ibland till den riktiga världen, med en häpnad – ”va? är allting kvar?” Nostalgi är också en rädsla för att saker inte bevaras, att de ska försvinna. Så där som allt försvinner. Att använda tingen som talismaner hjälper ju inte! Inte heller som fetischer duger de; i stället förstärks bara saknaden, av dessa tidsmarkörer, anakronistiska inslag, där olika tidslager tillåts existerar simultant.

Lotta Külhorn har gett Lindgrens bok ett patinerat omslag, som imiterar 40-talets skolupplagor av litterära verk, sådana där skamfilade böcker du kan hitta på antikvariaten eller i gymnasieskolornas katakombliknande magasin. Det är snyggt, och lite sorgligt: en illustration till L.P. Hartleys gamla sanning om det förflutna som ett främmande land (”de gör saker annorlunda där”).

Lindgren skriver om barndomens upplevelser, upplevda av barnet. Ofiltrerade. Han vägrar gå in som den vuxne och stöka till texten. Nä, han är lojal mot sitt inre barn (något som låter som en formulering av Bruno K. Öijer, vilket det mycket väl kan vara), och i några av dikterna i den här tunna boken lyckas han låta poesin bli just så barnslig som den behöver vara – då det annars föreligger en risk att den inte får vara tillräckligt barnslig.

Och så finns där för honom, liksom för mig, Storm Petersen bevarad – som vår generations ersättning för den upptagna och inmutade Madeleine-kakan, varje gång han skriver sitt namn, där bokstaven ”P” är inlånad från den danske tecknaren. I några av de oförutsägbaraste av dikterna talar de inbördes med varandra, och du som läser lyssnar flitigt utan att riktigt förstå vad som sägs, men ibland får du en syl i vädret, och ibland ler du bara.

2 kommentarer:

  1. "ett patinerat omslag, som imiterar 40-talets skolupplagor av litterära verk" - Litet mera specifikt är det nog: omslaget imiterar i själva verket serien Zephyr Books som The Continental Book Company i Stockholm och London gav ut under och strax efter andra världskriget. Läs gärna Ivo Holmqvists roande blogginlägg om detta på:

    http://www.dixikon.se/bloggarna/recycling-genbrug-ateranvandning/

    SvaraRadera
  2. Ja, det var säkert så Külhorn tänkte. Men varför tänkte jag på de där skolupplagorna? De finns på skolan, jag kan inte kolla det nu en lördag, men kanske återkommer i frågan ... Tack för påpekandet - man lär sig alltid något! De där Zephyr-böckerna har jag förstås sett i några sammanhang, men inte fastnat för ...

    SvaraRadera