Änglars bröd, Patti Smith, översättning Peter Samuelsson, Brombergs

 

En gång fällde Dostojevskij yttrandet att alla ryska författare i hans egen generation hade krupit fram från Gogols kappa. Något liknande kunde alla senkomna kvinnliga rockartister säga, som Chrissie Hynde, P.J. Harvey, Courtney Love, Corin Tucker från Sleater-Kinney, och många fler, att de har alla krupit fram från Patti Smiths rock.

För femton år sedan gav Patti Smith ut Just Kids, som var en oväntad lyckad självbiografi, vars estetiska triumf kanske bestod i att det var ett dubbelporträtt av hennes och Robert Mapplethorpes gemensamma strävan att etablera sig som konstnärer. När hon nu återkommer med en mer regelrätt självbiografi – Änglars bröd – är jag först lite oroad, kanske allra mest så därför att de prosaböcker hon har gett ut de senaste åren har varit så tama.

Mina farhågor kommer genast på skam: det här är en bok som är minst lika bra som Just Kids, som jag ändå håller som den överlägset bästa bland rockartisters böcker. Stort fokus läggs på barndomen, som återges minutiöst, närmast skrupulöst noggrant. Smith tecknar barndomens detaljrika värld med avundsvärd skärpa. Hon ger sig själv epitetet ”rebellens puckel” och låter det återkomma som en förlängd metafor. Hon var avig redan som barn. Under sina första fyra år flyttade familjen elva gånger, på grund av fattigdom och arbetslöshet. Kanske det är det här som ger henne den rastlöshet som varit hennes konstnärliga drivkraft sedan starten, där Rimbaud (mannen som hade ”vind i skosulorna”, enligt poeten Verlaine) varit den mest återkommande referensen i hennes kulturella kanon.

En tvärhand hög utvecklar hon en telepatisk kommunikation med sin omgivning. På väg till skolan ser hon en sköldpappa och tränger in i hans medvetande. Läraren blir förstås arg över förseningen, men något föds i den unga Patti: en längan efter något större, något som endast konsten kan skänka henne. När hon är i sexårsåldern läser hon dikter av Yeats (som man gör …). Som vuxen övertar hon de migränanfall som plågade mamman, och får dåligt samvete över att inte ha varit tillräckligt förstående inför mammans lidande. En viktig lärdom, som inte ens behöver uttryckas i boken: döm inte andra, för när som helst är det din tur att hamna i en utsatt situation.

Hon lärde sig kuta snabbt, och får syn på ett foto på pappan när han spränger ett målsnöre i ett tävlingslopp: ”Det är därför jag finns, tänkte jag. För att bryta genom murar, spränga målsnören. Det är den jag är, viskade jag, jag är du.” Det är en vacker bild som målas upp, av denna rebelliska och banbrytande konstnär; stora artister behöver armbåga sig fram, och tävlingsinstinkt är kanske viktigare än talang. Vi kan för all del bortse från att den musik hon ägnat sig åt de senaste 20 åren inte varit helt fruktbara, och jag är inte alltid ense med den konsensus som ständigt placerar debuten ”Horses” som en av de viktigaste albumen i rockhistorien – men tala gärna till mig om du likt mig har fallit i gråt alla gänger jag har lyssnat på ”Easter”, den mest andliga LP-skivan som en amerikansk artist någonsin har åstadkommit.

Som barn vill hon inte heller bli vuxen, och att bli poet eller rockstjärna är möjligen de bästa yrkesvalen för en sådan individ. Två böcker som betyder mycket för henne under de formativa åren är Alice i Underlandet och Peter Pan. Det är också tidigt hon börjar intressera sig för tibetansk kultur och buddism, något som präglat hennes vuxna liv i hög utsträckning. Överlag visar hon en mottaglighet för konstnärliga uttryck. Ibland är hon bara flummig, som när hon beskriver en tidig och tillfällig förälskelse: ”Våra samtal finns kvar i tiden, inte i en förlorad tid, utan en upphävd tid.”

Flyktig är också förbindelsen som leder till att hon blir gravid i tonåren och adopterar bort sitt barn. Hon påbörjar en lärarutbildning, men tbh är det väl inget större avsteg från den banna att bli poet och rockstjärna. Strax därpå går flytten till New York, där hon börjar hänga på det mytomspunna Chelsea Hotel och hittar en fruktbar miljö. Att hon var en någorlunda etablerad poet när hon debuterade som skivartist i mitten av 70-talet hade jag förstås ingen aning om när jag som tioåring hörde radion spela ”Privilege (Set Me Free”) från ”Easter”-skivan. Det enda jag fick höra var att hon var fruktansvärt gammal (hon var 31).

Här finns en gullig historia från ett möte med Bob Dylan under 70-talet när han söker efter körsångerskor till en av sina skivor, och Smith upplyser honom att hon faktiskt sjunger. Dylans svar blir: ”Nej, jag menar en riktig sångerska”, och hon låtsas bli förnärmad men blir egentligen smickrad när han förtydligar att hon är samma slags sångerska som han själv. Hon skriver också om brodern Todds kamp med sin könsidentitet och sin egen androgynitet. Omslaget till ”Horses” blev först retuscherat av skivbolaget, som inte gillade det de uppfattade som hennes brist på kvinnlighet. Hon vägrade kompromissa.

Men det finns också några tveksamma konstnärliga beslut. Till andra skivan valdes ”Pissing in the River” ut som singel, och radion vägrade spela den om hon inte bytte ut ”pissing” mot ”wading” eller ”swimming”. Hon vägrade kompromissa, och radion vägrade spela den (synd, då det är en av hennes bästa låtar). Senare var ”Dancing Barefott” på väg att få genomnslag, men radion hade återigen synpunkter på ordvalet – den här gången ”heroine”, som lät för likt ”heroin”, så den spelades också för sällan för att bli en hit. När hon skulle framföra låtar i tv vägrade hon mima, så det blev återigen inga tillfällen att nå ut till en större publik. Åren 1979-1995 släppte hon bara en skiva, och när hon 1996 återvände gjordes en video till låten ”Summer Cannibals”, men den var svartvit och obegriplig och fick ingen rotation på MTV. Denna kompromisslöshet var förstås förödande i det korta perspektivet, men har underlättat för kommande generationer, alla dessa artister som har krupit fram från hennes rock.

Hon får som ung skrivråd från Sam Shepard, träffar Robert Mapplethorpe, men deras gemensamma historia är som sagt redan dokumenterad. Det är sorgligt att ta del av Smiths vånda inför att hon när Shepard var döende inte insåg att hon borde ha tagit sig tid att besöka honom, efter att de alltid sagt att de hade all tid i världen. Det har man inte, när det är döden som ges sista ordet – Shepard dog 2017. Och Mapplehorpe 1989. Faktum är att det är många i hennes närhet som har dött genom åren, bara inom några år även brodern, musikern Richard Sohl samt maken Fred ”Sonic” Smith – ingen av dem hade varit äldre än fyrtiofem”, som hon lakoniskt konstaterar.

Om barndomen är fokus i inledningen (cirka 100 sidor) är äktenskapet med Fred och familjelivet med honom fokus i fortsättningen. De får barn, men lyckan blir kortvarig. Det vackraste vittnesmålet från hennes liv med Fred finns dock inte i den här boken, utan i låten ”My Madrigal” från skivan hon gjorde strax efter hans död:

We waltzed beneath motionless skies / All heaven’s glory turned in you eyes / We expressed such sweet vows / Oh, ’til death do us part […] We waltzed beneath God’s point of view / Knowing no ending to our rendezvous […] You pledged me your heart / ’Til death do us part”.