Nymph, Stephanie LaCava, Verso

 

Bathory är ett bra namn på en protagonist som är modell, sexarbetare, språkvetare, latinforskare och lönnmördare. Det är namnet på den legendariska seriemördaren Elisabeth Báthory, ungersk grevinna på 1500- och 1600-talet, som lär ha mördat ett stort antal unga kvinnor för att dricka deras blod. Det blev också namnet på det första svenska black metal-bandet, och det är deras inflytande som gav pappan i Stephanie LaCavas nya roman incitamentet att döpa sin dotter till Bathory, ofta kallad Bath (uttalas ”bat”).

Nymph är titeln på denna LaCavas tredje roman, och den är okonventionell så det förslår. Om man undantar den sista av mina tio läkare som konstaterade en ovanlig släng av borrelia hos mig för snart sju år sedan (”Nej min vän, du blev inte biten av en fästing, utan av en nymf!”) har väl knappt någon sedan Bellman snackat om nymfer. Men nu verkar det vara dags!

Okonventionell är alltså denna roman, som kidnappar både bildningsromanen och pikaresken. Med humoristisk frejdighet berättas historien om Bath, om hennes kaotiska uppväxt med leksakskaninen Cookie (eventuellt är det en åsna) som nästan enda sällskap och bundsförvant. Hon är en bokmal, med tidig utvecklad och rätt stark dödsdrift. Uppväxten pendlar mellan det stabila och det osäkra, mellan tryggheten och uppbrottet. Föräldrarna ägnar sig åt viss olaglig verksamhet, där det först så småningom klargörs för dottern att pappan är en sedan flera generationer professionell yrkesmördare.

Där finns också basketspelaren Kobe Bryant med för att gestalta idrottens metaforiska dödande av sin motståndare. Men gränsen mellan det bildliga och det bokstavliga upphävs ganska lätt – i verkligheten, och så också i fiktionen. Där finns också en målning av Rembrandt, sedan en tid försvunnen vid en stöld i Boston. Den visar Jesus i stormen på Genesarets sjö, och reproduceras vid innerflikarna.  

Förvisso är Baths liv ovanligt, men på något sätt lyckas LaCava ändå göra hennes erfarenheter någorlunda relaterbara och märkligt universella. Även för oss som inte halkat in i de känslomässiga bråddjup och de moraliska betänkligheternas avgrunder som hon ständigt uppsöker finns det likheter. Alla liv kretsar kring hemligheter som inte får yppas, och den ovisshet som uppstår i mellanrummen mellan misstanken, förnekelsen och bekräftelsen.  

Åtskilligt har sagts om genren ”no plot, just vibes”, en etikett som orättvist häftats fast på författare som Ottessa Moshfegh (men hallå, både Eileen och Lapvona, de titlar som senast anfördes, drivs av sin plot). Det finns absolut något av detta drag hos LaCava, att hon i stort sett klarar sig utan plotten (eller så är det jag som slukar boken under juluppehållet en för tillfället ofokuserad läsare). Hon förlitar sig på en sardonisk humor i rakt nedstigande led från den hårdkokta diktionens doyenner, Dashiel Hammet och Raymond Chandler. Här är det en apoteksanställd som kallar Bath för ”Månen”, eftersom han bara ser till henne en gång i månaden.

LaCava har begåvats med en stilens coolhet, som undviker att bli alltför ansträngd. Hennes svartsynt amoraliska saga delar inslag med Kristoffer Viitas roman Demon Time från förra året (ni vet den som gav upphov till förra årets märkligaste kultursidesdebatt). Efter halva boken växlar dock LaCava upp: kapitlen blir kortare, effektivare, eller bara otåligare skrivna. Det är till bokens fördel. Den förklaring jag fick av min läkare vara att nymfen som attackerade mig var en ofullkomlig fästing, och kanske ska Bath uppfattas på ett liknande sätt, som ett mellanled i människans livscykel, att hon inte är fullvuxen. Fästingnymfen är livsfarlig, och det är Bath också.