de minste bærer vann; Det er lytt mellom diktet og verden; tilhørighetstersklene, Casper André Lugg, H//O//F; Bonnier

 

På svenska kom häromåret i Ann Jäderlunds översättning Casper André Luggs diktsamling Mariabiotoperna. Han har varit dubbelt aktuell på norska i år, med dels en grön bok, Det er lytt mellom diktet og verden, ett urval redigerat av Katrine Heiberg, och dels en röd bok, den helt nya samlingen tilhørighetstersklene. Dessutom utkom för något år sedan en vit bok, de minste bærer vann.

Till den gröna boken har Heiberg skrivit ett fylligt efterord, som utför flera ambitiösa närläsningar av Luggs dikter. Men hon ritar också ut några linjer i författarskapet, och hittar både kontinuitet och utveckling. Hos Lugg är allt levande, och Heiberg betonar den aspekten – hans förhållande till ekopoesin, som han både visar samröre med och håller sig på visst avstånd ifrån. En av hennes slutsatser: ”Det er ikke vi som skal ta plass i naturen, det er den som skal ta plass i oss.” Det låter enkelt, men som bekant är det något som typ ”glöms bort” när vi ställs inför de naturens resurser som vi anser oss ha rätten att utnyttja.

Att ta del av urvalsvolymen gör det tydligt hur Lugg gått mot ett allt mer komprimerat uttryck genom de åtta första diktsamlingarna, utgivna mellan 2011 och 2022. Han hittar ständigt nya förhållningssätt till naturen. Och Heiberg visar hur Lugg ständigt söker upp gränsen i sin poetik: ”Adskillelsen er også det som gjør berøring mulig. Uten grensene, ingen forbindelse mellom tingene. Om ikke det var for avstanden, ville heller ingen nærhet vært mulig, og ingen kjærlighet.”

Det är en underdrift att påstå att Lugg varit sin poetik trogen genom hela sitt författarskap. Redan i tredje boken överger han i stort sett versalen, likväl som punkten, och de senaste fyra böckerna har titlarna helt skrivna i gemener. Det kan tyckas vara en petitess, men det är i samklang med Luggs blick på världen, hur den saknar hierarkier och värdering. I förhållande till naturen blir själva språket och alfabetet en del av det som förtrycker.

”Överdrivet”, invänder du? Det handlar mer om att vårda gränserna, som det står skrivet redan i debuten, Lite rekviem: ”Avstanden / mellom å si gress / og å trå / barbeint over”. Titeldikten ger uttryck för en sorg som inte erkänner några avstånd mellan närvaro och frånvaro:

Ditt fravær

setter grensen

for mitt språk.

Et jeg opphører ikke

ved grensen. Jeg

oppstår.

Din død

er fortsatt

et du.

Diktens första rad anspelar möjligen på Wittgensteins ord om att ens språk är ens världs gränser. I detta finns den hemvist Lugg söker efter. Tanken om gränser återkommer i följande bok, Dagene er som gress: ”Det finnes ingen omkrets / i deg / bare en kjerne / som trekker alt til seg”. Så skriver Lugg om det som uppstår i mellanrummet mellan upplevelsen och språket och de förmågor vi har för att uppfatta världen. Det sker med en unik närvaro, som i brist på annat väl ska kallas ”poetisk”, om man med det syftar på en förmåga att se till också det obetydliga och subtila.

Det abstrakta kommer till oss i sina minsta beståndsdelar, och det här är en tanke som nyligen har uppstått hos mig, att den samtida skandinaviska poesin håller på att omformulera det sublima, och därmed skapa nya estetiska ideal, fjärran från forna storslagna visioner. Där är Lugg helt klart ett av de viktigaste namnen. Han skriver underförstått om hur våra sinnen stärks i dessa möten med naturen i dess obetydlighet. Här krävs inga stormar, raviner eller forsande vattendrag för att det sublima ska manifestera sig.

Det sublima består då av erkännandet av vår gemensamma hemvist i naturen, som Lugg högst medvetet aldrig tecknar i dess storslagenhet. Med minimala medel visar han ändå vad som gör den till en storhet i våra liv. En svensk läsare kan påminnas om Harry Martinsons insats i sina många naturdikter: en nyfikenhet inför marknivån. Därför handlar Luggs dikter i egentlige mening inte om ”naturen”, utan om skogen, träden, gräset, älven, vinden, snön …

Där tillåts den också förbli gåtfull och ouppklarad. Den tillåts också vara en sluten resurs, som endast kommer till oss genom likheter (som Heiberg uppmärksamt påpekar är liknelsen Luggs främsta stilmedel). Så kan titeln till samlingsvolymen uppfattas utifrån en dikt ur samlingen Tilgi det virkeliges blomstring: ”stille mellom bønnen lecver / skogen linn og ask og lønn / det er lytt mellom diktet og verden”. Hur ska den raden förstås, att det är ”lytt” mellan dikten och världen? Med hjälp av google translate får jag alternativen ”gap”, ”tystnad”, ”lyssnande”. Detta enskilda ord blir en nyckel som öppnar upp det hemlighetsfulla i Luggs dikter – men det är en nyckel som inte passar låset, och som bild för poesin kan jag tänka mig sämre.

Det kanske också förklaras varför dikter är så svåra att översätta, även om Jäderlunds försök är hedervärt. Jämför ”den sårede / hjelperens stemme / i skogen står / mitt minste kår” med svenskans ”den sårade / hjälparens röst / i skogen står / mitt minsta villkor”, där jag inte är säker på att ”kår” verkligen betyder ”villkor”, utan snarare ”önskan”. Å andra sidan behåller Jäderlund diktens betydelsebärande rim. Fast en svensk läsare klarar sig oftast utan att behöva konsultera översättningen: ”hvem holder ut blant skogens minste / selv å være den usettte grensen”.

I boken sted for løpende hjerte från 2021 laborerar Lugg med både helt versalt skrivna dikter och en svit skrivna i den kursiverade stil Jäderlund gjort till sitt signum. Så kan Luggs dikt läsas som en indirekt kommentar till hennes dikter: ”føttene her / delte syners ruhet her / slik er skåret / nesten stort som ordet nå”. Utvecklingen i Luggs dikter är märkbar i den vita boken, de minste bærer vann, som tillkom på begäran från Møllebyens litteraturfestival, som bad ett antal poeter att skrivna med det radikala hoppet som utgångspunkt. I den gröna urvalsvolymen är drygt hälften av den vita boken med. Lugg visar med dikterna hur allt också är något annat. Här finns också nio brev, som ställer uppfordrande frågor: ”Er vi frarøvet hverandre, eller er naturen frarøvet oss?”

Och i den i år utkomna tilhørighetstersklene finns 37 numrerade kortdikter, som återigen uppehåller sig mer vid skogen än vid naturen. Det första vittnet är en trop som återkommer i flera av Luggs böcker. Han skriver en närgången besvärjande dikt, och i hans projekt finns en vilja att bedriva ekopoesi utan att agitera: ”hvem vil være den første / till å slå rot i luften”. Att inventera världen kan innebära en önskan att behålla den, att sörja det som håller på att gå förlorat – eller att bara visa alternativ till den nuvarande livsföringen.