En del författare är så kända att de inte ens behöver visa sitt ansikte för att vi ska känna igen dem. Zadie Smith är en sådan: på omslaget till hennes nya essäsamling, Dead and Alive , vänder hon ryggen åt fotografen, så vi ser endast nacken, turbanen och den sannolikt dyra vita blusen. Fotografen vänder hon gärna ryggen – men aldrig läsaren, skulle man kunna säga. I det korta förordet ger hon en vacker bild åt sitt skrivande: ”The house of an essay may sometimes be strangely shaped or have a complicated floor plan – but the door is always open.”
Det här är med andra ord en inbjudande bok, och jag stannar gärna länge i det hus hon har byggt åt sina essäer, där den äldsta är från 2016, men de flesta från de senaste två-tre åren. De samlas i fem delar: en om konst, film och musik, två om politiskt tänkande och omtänkande, en om sorgen efter döda kolleger, samt en om bekännelser – en kanske mer privat sida av Zadie Smith. Fast i ärlighetens namn drar hon sig generellt inte för att skriva privat, och det ska vi vara tacksamma för då hon lyckas forma det till allmängiltiga erfarenheter.
Hon skriver inkännande om misogynin i Lucien Freuds konst, och ställer den mot den mindre kända Celia Pauls målningar (ett par av dem är reproducerade i boken). Vad Smith framför allt gör är att hon vrider sin blick – och därmed vår blick – både i sidled och uppåt. Hon skriver om den villkorade kolonialismen, hur starkt den präglar en vardag långt in i de moderna tider som inte längre tillåter slaveri. Alla lättnader följs av eftergifter. Hon citerar Walter Benjamins ord att varje dokumentering av civilisationen dokumenterar samtidigt barbariet.
I Smiths syn på konst dominerar optimismen: all stor konst högtidlighåller i någon form livet. Hellre än att stämpla konst som misogyn eller rasistiskt borde vi endast fråga: ”Är den intressant?” Låter det möjligen en aning libertinskt? Men konst ska inte ansöka om legitimitet från Socialstyrelsen. En av lärdomarna hon har dragit efter att ha umgåtts med konst i flera decennier lyder att stora konstverk ofta får en att tänka: ”Jamen, så där ser inte jag på saken, men det är ändå ett betydande verk!” Hon skriver starkt om filmen Tár (en film som utmanar ens syn på moral, och kanske det enda mästerverk filmkonsten har åstadkommit de senaste 20 åren): ”I have this sense that every generation has about two or three great ideas and a dozen or so terrible ones.”
Jamen, exakt så ska ju essäns slipsten dras! Hellre kategoriska utsagor som inte behöver vara objektivt sanna, men som alltid väcker intressanta motfrågor. Så sett är essäerna i den här samlingen både temperatur- och intelligenshöjande. Bokens titel hämtar hon från en essä om fiktionens värde i ett samhälle som alltmer förlitar sig på manipulation i olika former. Fiktionen har gett Smith ett otal olika identiteter: ”for years now, in the pages of novels, ’I’ have been both adult and child, male and female, black, brown and white, gay and straight, funny and tragic, liberal and conservative, religious and godless, not to mention alive and dead.”
Genom essäsamlingen skriver Smith om etnicitet, ålder, kön, hudfärg och nationalitet. Hon skriver om åldersrelaterade fenomen, typiska boomer-erfarenheter som problem med appar (jag kan relatera). Hon skriver att hon i princip inte hade svettats på grund av någon fysisk aktivitet förrän hon var en bra bit över tjugo, och om ett eventuellt självmordsförsök i ungefär samma veva. Att skriva essäerna har för henne också handlat om att besegra algoritmerna, och det är en fin tanke – att dessa ibland långa och sällan utmynnande i några definitiva slutsatser faktiskt går emot en tidsanda som vill ha snabba och avgörande svar på alla frågor. I en av essäerna vidrör hon den farliga nationalismen som drog sina olustigt smeksamma fingrar över henne i samband med att det för en gångs skull gick bra för det engelska herrlandslaget i fotboll i något mästerskap.
När hon skriver om smartphones (gissa om hon äger en? svar: nej) oroar hon sig över den tystnad som breder ut sig i de offentliga miljöerna som tidigare präglades av barns stoj och lek. Numera, i väntsalar och i kollektivtrafiken, är barnen passivt stumma vid sina skärmar. Det får mig att tänka på Rachel Carsons alarmerande skrift Tyst vår, som för drygt 60 år sedan varnade för att fåglarna slutade sjunga på våren helt enkelt för att deras mat – insekterna – hade dödats av de giftiga bekämpningsmedel som sprutades ut över odlingarna. Men har Smith verkligen rätt? Pröva att åka tåg någon gång genom Sverige – nog är barnen minst lika högljudda som de alltid har varit. (Är det inte snarare de vuxna som blivit tystare, upptagna med sina Candy crushes och Wordfeuds?)
En av texterna är ett hyllningstal till Flannery O’Connor, efter att Smith fått ett pris från en tidskrift som O’Connor ofta skrev i (The Kenyon Review). Det hölls några dagar efter det senaste presidentvalet i USA, och handlar om fascisters dragning mot sentimentalitet. På något sätt är O’Connors novell förstås ett bra vaccin mot sentimentalitet, men Smith visar också hur de avhandlar den hårfina skillnaden mellan goda intentioner och äkta godhet. Ett citat från O’Connor får avsluta talet: ”You have to cherish the world at the same time that you struggle to endure it.”
Dödsrunorna som handlar om fem författarkolleger hör till bokens starkaste, kanske just genom att hon undviker att skriva hagiografier. I stället får vi veta något nytt om Joan Didion (dålig musiksmak), om Toni Morrison (som Smith läste i tioårsåldern, helt on brand), Philip Roth (att han alltid ”skrev sin subjektiva sanning med hjälp av språk och litteratur, dessa tvillingmotorer vid litterarurens skamsna hjärta”), Martin Amis (vars roman London Fields Smith stal så mycket ifrån till sin debut att hon inte hade klarat sig i rätten), samt Hilary Mantel (vars romaner om Thomas Cromwell Smith i det längsta undvek eftersom hon själv ville skriva en historisk roman (The Fraud). Det mest intressanta är kanske en stark läsning av den auktoritet som Didion tillät sig i sitt skrivande, det Vladimir Nabokov kallade starka åsikter, och som förstås också fanns i överflöd hos Nabokov-lärjungen Amis. Något av detta har spillt över på Smith, och det är till essäernas fördel.
Zadie Smith fick ett ojämförligt genombrott som tjugofemåring med sin debutroman Vita tänder 2000. Den har följts av sju ytterligare romaner, men om jag tycker att hon blivit en smula tråkigare som skönlitterär författare uppskattar jag essäerna ju mer jag läser dem. Det i stort sett enda som stör mig – förutom ett visst skrytsamt drag om sina kända författarvänner – är de överflödigt förnumstiga fotnoterna: antingen vet man väl, eller så googlar man bara? I sitt försvar för fiktionen skriver hon: ”I believe in a sentence of balance, care, rigour and integrity.” Det är en underdrift att hävda att hon i den här boken ofta – nästan alltid – lever upp till detta stränga krav.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.