Ungerska nationens säkerhet, László Krasznahorkai, översättning Daniel Gustafsson, Norstedts

 

När den ungerske författaren László Krasznahorkai i oktober tilldelades Nobelpriset i litteratur fanns det knappast anledning att höja på ögonbrynen – han har väl tippats som en trolig pristagare sedan han började översättas för lite drygt tio år sedan. Den rykande färska Ungerska nationens säkerhet (den ser ut att utkomma på ungerska först i dag) är den sjätte att komma ut på vårt språk, liksom tidigare överförd till svenska av den lämpade Daniel Gustafsson.

Den här romanen består av tio inledningar och två ”snartslut”. Huvudpersonen är en renommerad fjärilsexpert, vars biografi utgör något av romanens ryggrad. Han fostras av sina morföräldrar, bortlämnad av sina föräldrar. Han har ett kroppsligt lyte, men älskar allt levande, stort som smått – men mest de små fjärilarna, som han tidigt fastnar för. Det här leder honom förstås in i svårigheter i skolan – ingen älskar en nörd – och även senare, när han misshandlas på bussen av några huliganer.

Men vad är det här då för roman? Är entomologen, doktor András Papp, ännu en av Krasznahorkais ”goda” gestalter, alltså människor som verkar sakna mottaglighet för den ondska som omger dem? Titeln, Ungerska nationens säkerhet, kan peka ut aktuella tendenser i författarens hemland. Och visst är det här en politisk roman. Men tvisten infaller när Papp söks upp av en sjuttioettårig avig författare vid namn László Krasznahorkai, han som har så svårt att sätta punkt och som hamnat i ”en riktig knipa”, som får honom att ivrigt söka efter svar på frågan varför vi lever, eftersom han har ”gått sönder av hjälplöshet”.

Ärligt, människor som tar frågor om livets mening på allvar aktiverar endast mitt ointresse. Till Krasznahorkais försvar gör han något originellt av premissen. Hans författare – namne med honom själv – bär ovårdad klädsel, mjället yr omkring honom och han luktar urin (tänk Gary Oldmans karaktär Jackson Lamb i ”Slow Horses”). Det här utmynnar också i en roman som mindre handlar om meningen (meningar?) med livet, och mer kring frågor som dessa: Hur kan man skriva om det som gått förlorat utan att det blir simpel nostalgi? Hur fungerar evolutionen i en värld som inte längre erkänner någon utveckling? Och är det verkligen slumpen som styr över våra livsval?

Det är inte svårt att utläsa samtida fenomen hos den excentriske och besatte Papp, men även i hur Krasznahorkai skriver fram ett alltmer förhärdat och våldsbejakande samhälle. Han använder litteraturen som ett sätt att försöka förstå de obehagliga svängar världen har tagit under de senaste åren, och vi som läser den i Sverige kan förstås peka ut Ungern som måltavlan, men nog finns det saker vi kan känna igen även i ett samhälle som håller på att göra det möjligt att sätta fotbojor på sexåringar.

Går det att förstå en värld som mest består av kaos och oförutsägbarhet? Är det en slump att Papp i den här romanen ägnar sig åt just fjärilar? Vad vi kan förstå är att Krasznahorkai skriver romaner för läsare som ständigt vaknar upp med knutna nävar, för att livet är så ogint inställt mot oss. Han har förstå också rykte om sig att vara svårmodig – något han delar med ganska många av senare års Nobelpristagare, som Fosse, Gurnah, Handke, Ishiguro – men jag undrar om det verkligen stämmer? Jag blir märkligt upprymd av att läsa den här romanen, och kan inte bestämma mig för om det beror på att Krasznahorkai är avväpnande rolig eller bara drastisk i sina slutsatser.

Inte heller behöver någon läsare ta rykten om att han är en svår författare på allvar. Liksom många andra stora eller viktiga eller betydande författare är han både enkel och svår att läsa. Du kan bara låta dig svepas med av det flöde han låter dig hamna i. Koncentration och uppmärksamhet är eftersatta egenskaper i vår tid, men vi borde kunna återta dem från våra fiender (Google, Meta och ByteDance). Krasznahorkai har skrivit en underhållande roman om ensamhet och vänskap, falskhet och rykten och förtal – samt den eviga frågan om sanningens väsen.

Bruno K. Öijer dömde i en dikt från 2008 dömde ut vår samtids lekprogram, de som ”står i rampljuset / och hoppar rep tomma och meningslösa / verkar som allt är en gurglande vask / som svämmar över med en digerdöd av skvaller / och fånigt trams”. I någon mån skriver Krasznahorkai i samma anda, med sin svidande satir över vår tids fixering vid sjuka ideal. Eftersom han är man har debatten uteblivit om att han inte är en värdig pristagare – minns fjolårets debatt om Han Kang, där det klagades på att hon fanns i pocket och skrev en prosa som bara var inställd på att få internationella priser. Nå, de två senaste pristagarna har innan Nobels pris fått nästan identiska priser (Krasznahorkai fick det internationella Bookerpriset året innan Han Kang).