Storkens och dromedarens sång, Anjet Daanje, översättning Joakim Sundström, Bonniers

 

Tror du på alternativa världar? Är inte skönlitteraturen en sådan alternativ värld – en spelplan där det otänkbara kan realiseras? Den nederländska författaren Anjet Daanje har helt gett sig hän åt en fantasi som spinner från Emily Brontës öde. Genom hela hennes mastodontroman Storkens och dromedarens sång – en lunta på knappt 800 sidor – löper Svindlande höjder, den av systrarna Brontës romaner som onekligen är den mest fängslande och kanske det mest bisarra mästerverket bland engelskspråkiga 1800-talsromaner.

Inom kort – lansering på den bisarraste av högtider, alla hjärtans dag – kommer en ny filmatisering, där trailern låter titeln anges inom citattecken, liksom för att understryka att det är en vågad bearbetning. Men inget kan få mig att tro att den är lika vågad som Daanjes version, som på flera plan visar varför romanen är ett oslagbart modus för den som vill förnya berättarkonsten, och samtidigt hålla sig på bekant mark.

I den parallella eller alternativa världen som Daanje framkallar heter Emily Brontë Eliza May Drayden. Hennes öde är en spegling av originalet. Eller så här: Daanje lägger sig nära men inte helt dikt an Brontë-familjens biografi. Förskjutningarna är små, men där finns förstås tre författande systrar från Yorkshire, som här heter Eliza May, Millicent och Helen. Brodern Branwell är lika osynlig som på det familjeporträtt han målade och där han helt sonika suddade ut sig själv, som om han visste att hans framtida öde inte kunde mäta sig med den eviga statusen hos Charlotte, Emily och Anne.

Romanen börjar med döden, där Eliza Mays döda kropp vägrar låta kopparmynten stanna kvar över sina ögonlock: de glider bort, och låter henne därmed fortsätter att se. Hon ges evigt liv, och vem kan förneka att det strider mot verklighetens lagar, med Emily Brontë som en mer aktuell författare än någonsin. Svindlande höjder, det vill säga Wuthering Heights, hör till de romaner mina elever fortfarande mest skyndsamt lägger till i sin bildning, tillsammans med Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål, Plaths Glaskupan, Nabokovs Lolita samt Tartts Den hemliga historien.

Eliza May Draydens mästerverk heter i den här romanen Haager Mass, och den fungerar som en intertextuell referens genom romanen, som rör sig vidare från mitten av 1800-talet fram till 2000-talet. Genom boken finns också femton tolkningar av dikter skrivna av den riktige Emily Brontë. Om det här låter rörigt faller ansvaret enbart på mig; Daanje väver samman sin fiktion med verkligheten på ett sätt som är mer imponerande än imploderande. Hon testar en omöjlig tes, för det brukar ofta hävdas att storyn om systrarna Brontë – tre genier i samma familj, plus att den som hade störst potential dog som elvaåring – inte skulle bli trovärdig i en roman.

Daanje bevisar motsatsen, även om hennes version låter systern Anne glida undan. Det finns en poäng också i det, för vem skulle inte bli överskuggad av författarna till romaner som Svindlande höjder och Jane Eyre? Men faktum är att Annes debut Agnes Grey kom i ny svensk översättning så sent som nu i höst. En kan tänka på Hanna Hirsch Paulis målning ”Vännerna”, där en hel sammansättning intellektuella lyssnar på en uppläsning av Ellen Key. (Den kan ses på Nationalmuseum fram till 11 januari nästa år.) Alla är identifierade, med undantag för en man i bakgrunden som håller för sina ögon: han kallas endast ”?” i beskrivningen av tavlan.

Här blir systrarna Brontë en referens, som ”de mindre kända” författarna från samma trakt. Tillfälligheten att det från samma ställe och samtidigt kommer fram parallella uppsättningar genier, det är en förutsättning som Daanje liksom försnillar, eller bara låter passera. Typ: märkligare saker har väl hänt! Fast, när då? undrar vän av ordning. Men återigen, romanen måste få kosta på sig att leka fritt med ett ämne och ett material. Daanje har tagit ut alla svängar som finns, och dessutom hittat några nya. Vi läsare är bara att gratulera.

I en roman kan det också vara möjligt att leka med tankar. En sådan lek handlar om att Emily – förlåt, jag menar Eliza May – fejkar sin egen död, och återuppstår i Amerika under nytt namn, där hon gifter sig med en författare, och fortsätter att skriva romaner. Innan du avfärdar det: stämmer inte det här på en bildlig nivå, att Emily Brontës skrivande flyttade fram positionerna för hur en roman kunde skrivas – djärvt, poetiskt, med ett grovhugget språk och med en träffsäker analys av hur våra motiv ofta styrs av primitiva instinkter, som hämnd, girighet och hat? Med andra ord: Emily Brontë lever vidare som inspirationskälla till åtskillig prosa från senare tid.

En roman som denna, med andra ord, som blir en lovsång till kraften i en berättelse, men som också låter denna berättelse glida iväg till ett myller av berättelser sammanknutna med den starkaste av trådar – den som endast fiktionen är mäktig. Därmed lyckas Anjet Daanje med sin våghalsiga litterära fantasi både förvalta och förmedla ett litterärt arv. Bland de många olika spårren fastnar jag för mannen som tappar bort ett dokument – ett originalmanuskript av Eliza Hay Drayden – som han ärvt av sin pappa. Han söker febrilt och hjälplöst efter detta, där det prekära i hans situation förstärks av det återhållsamma språket. Det är som att läsa en novell av Poe, men i själva verket är det här en roman som är full av sådana glittrande stunder. En fröjd för den som kanske börjat tappa tron på vad litteraturen kan åstadkomma.

Det här är en roman som tillåter sig att skarva fritt, och leker med identiteter och roller, och lattjar med andeväsen och spiritism. Så får vi möta en Kathleen Chambers, vars smeknamn Kathy givetvis anspelar på Catherine – Cathy – Earnshaw, och en mr Brearcliffe, som lika givetvis anspelar på Heatchliffe, den mystiskt plågade – och plågande – antagonisten i Emily Brontës roman. Som sagt: det här är en ekokammare, där fiktion och verklighet byter plats, och allting kan få ens läsning att bli – ja, svindlande. Den återupprättar romanens dåliga självförtroende, och jag kan inte förneka hur underhållande det har varit att läsa den.