Hissen i Saigon, Thuan, översättning Tobias Theander

 

Berättaren är en vietnamesisk kvinna. Hennes bror är en byggherre. Till sitt senaste projekt har han låtit installera en hiss, som lär vara den första hissen i ett privat hus i Vietnam. När huset ska invigas går mamman upp på takterassen, tillbringar några timmar där i enskildhet innan hon handlöst faller mot sin egen död i hisschaktet. Kroppen vanställs, men ansiktet förblir intakt, så hon kan bli ett vackert lik när hon ligger på lit de parade några dagar senare.

Så kan Huans roman Hissen i Saigon inledas med en parafras på Albert Camus berömda sats i Främlingen: ”Mamma är död.” Det är en brutal inledning. Berättaren städar upp efter mamman efter begravningen, och hittar ett foto på en ung fransman. På baksidan står: ”Paul Polotski / 1954 / Avenue de Suffren 21, Paris”. Berättaren blir fundersam: varför sparade mamman på det här fotot, och vad kan hon göra för att ta reda på sanningen, så här femtio år senare (romanen utspelar sig 2004)?

Huans roman tar formen av deckargåtan, men det räcker inte för att beskriva dess särart. Till viss del lånas förvisso dragen från pusseldeckaren, men det blir också en roman om det kolonialistiska arvet. När fotot togs avslutades kriget i Indokina, och fransmännen lämnade sina kolonier. Strax därpå inleddes Vietnamkriget, som vi kan behöva påminna oss om heter ”det amerikanska kriget” från vietnamesiskt perspektiv.

Berättarens föräldrar skilde sig, och nu vill hon ta reda på vem den mystiske fransmannen var. Därmed åker hon och berättelsen mellan stationer i Hanoi, Saigon och Paris. I Paris jobbar hon som lärare i vietnamesiska. Hon har en autistisk son, Mike, och verkar leva ensam med honom. Mer handlar det om relationen till brodern Mai, och ett flertal förvirrade ögonblick då hon misstas för hans hustru eller älskarinna. Så blir det en släkthistoria av romanen, där familjens öde ställs i relation till samhällsutvecklingen.

Ibland är bildspråket krystat, som när hon träffar en man som skulle kunna vara hennes okände bror, och jämför honom med en tolk: ”Om det fanns en tävling i apati skulle Bill och Linh få delat förstapris, tänkte jag.” En del längre referat av procedurerna kring turistfoton som mamman tagit tillsammans med två kolleger i Paris tillför inte mycket till handlingen, och jag är tveksam till upplysningen att en katt fäller ”glädjetårar”.

Ändå går det inte att avfärda den här spöklika romanen, som bärs fram av berättarens tålmodiga handlingskraft. Dessutom finns det i berättelsen en obeveklig överläggning kring minnets beskaffenhet. Därmed görs också berättarens besatthet begriplig när hon söker svaret på vem Paul Polotsky var, i vår grundläggande kapacitet till nyfikenhet.

Huan läste fem år på universitet i forna Sovjetunionen, men behövde komma till Frankrike och Sorbonne för att få läsa de ryska författarna Marina Tsvetajeva och Boris Pasternak. Hissen i Saigon utkom 2014, och är den första att översättas till svenska. Hon skriver i en minnestradition där ett visst inflytande från Marguerite Duras Älskaren kan åberopas. Men hon är långt ifrån en epigon: det här är en märklig och egensinnig roman som länge håller sin läsare på halster, och erbjuder en del överraskningar.

Tre, Ann Quin, översättning Helena Fagertun, Aska

 

Det finns egentligen bara en rimlig definition av vad som gör en roman bra: du vill inte att den ska ta slut. Nästan omärkligt märker du att du skjuter upp läsningen när det återstår femtio, fyrtio, trettio sidor – hittar på förevändningar, börjar läsa långsammare, distraherar dig. Som om det gick att fördröja stunden där författaren sätter punkt.

Jag skulle vilja hävda att överraskningsmomentet är en annan egenskap. För två år sedan läste jag Ann Quins fantastiska debutroman från 1963, Berg. Ändå var jag relativt oförberedd på hur bra hennes andra roman från 1966, Tre, verkligen skulle vara. Att kalla den bättre är en underdrift. Liksom den förra är den översatt av Helena Fagertun, utgiven på det lilla förlaget som gör så stora saker, Aska. Men vad är det då för roman?

Den som ändå kunde förklara det! Den har en handling: vid ett ställe som liknar den kuststad som de glömde bort att stänga ned i Morrisseys låt ”Everyday Is Like Sunday” bor ett grälsjukt par, Leonard och Ruth. Under en tid har de haft en inneboende, S, som har drunknat – eventuellt i ett självmord. Nu går paret igenom S kvarlämnade saker: dagböcker och bandinspelningar. Hittar de några svar? Kanske, fast som alla vet är det ofta så att de svar vi får sällan leder till annat än till nya frågor.

Men handling? Snarare än en konventionell roman liknar Quins roman en hybrid av olika former, alla lika nödvändiga för förståelsen av händelseförloppet. Flera gånger under läsningen tänker jag att det här utspelas på en teater, där scenen omgärdas av fängelsegaller. Därinne huserar den timide Leonard och den misslynta Ruth, fångar i varsin (van)föreställning. Då och då hörs (spök)rösten från S, hon som bodde där och på olika sätt ingrep i parets vardagslunk. Medan den förra romanen Berg filmatiserades har det inte hänt med Tre, och jag undrar varför, när den är skriven som om den bara väntade på att visualiseras som film.

Det finns något sant teatraliskt över skeendet, så som det presenteras i tillbakablickar, och de många partierna som liknar scenanvisningar. Inslag av riter förekommer, där ett spel med masker ingår, som lockar till sig huliganer som misshandlar Leonard svårt, som en illustration till hur det alltid finns en pöbel redo att visa sitt missnöje över allt som inte är direkt tillgängligt: ibland har pöbeln utrustat sig med knölpåkar, ibland heter de saker som Sophia Jarl.

Snarare än att ge Quins skrivande epitetet ”experimentellt” kunde vi nöja oss med att kalla det för ”utforskande”. Hon skriver utifrån en uppenbar ovilja att fastslå definitiva saker. Stilen påminner till viss del om den stream-of-consciousness som förädlats av Virginia Woolf, fast här är det mer rastlöst, mer osäkert, mer volatilt. Quin är en författare som till fullo nyttjar intuitionen, och hon skriver en impulsstyrd, fragmentarisk text, något som också syns i språket, som splittras av idiosynkrasier avseende interpunktion och meningsbyggnad.

Allt styrs av blicken, av seendet, något som förstås också drar tanken till en potentiell filmatisering. Vi får syn på Ruth och Leonard genom S blick på dem, och vi får syn på S genom hur Ruth och Leonard ser på henne. Och i romanen finns också parets katt Bob, som går in och ut ur händelserna med kattens loja brist på verklighetskontakt. Men katten blir på något sätt sinnebilden för Quins skrivande, som också rör sig närmast nonchalant genom de olika karaktärerna. ”Skriv som en katt”, lär Edgar Allan Poe en gång ha utbrustit, och frågan är om den ambitionen har verkställts av någon författare mer konsekvent än hos Quin. Kanske det ligger något i hur Ruth tilltalar Leonard, som ”Leon”, alltså lejonet.

Det är en stil som bryts genom olika prismor. Ibland är den stillsam och elegisk, ibland konfrontativ och aggressiv. S dagböcker ger ledtrådar, men de bildar diffusa mönster:

Likt en bönsyrsa överväger jag ett antal osammanhängande förslag, tar till olika knep. Försök att censurera varje begär att tänka det som borde kännas. Det är det svåraste. Reflexerna är beskaffade på så sätt att de blir en del av ett mausoleum, när känslorna väger tyngre än det omgivande materialet utmejslas en monstruös gestalt som är modellerad av mjuk materia. När tanken huggs ut kastas de som munsbitar till alla som tittar på. Väntar.

Premissen med den döda gästen i huset påminner om en annan fantastisk roman, Marlen Haushofers Vi dödar Stella (från 1958). Annars påminner det väl om Harold Pinters pjäs The Birthday Party, som också tillkom i slutet av 50-talet. Den sinistra stämningen, snillrikt döpt ”the comedy of menace” av brittiska kritiker, är lika framträdande hos Quin. Det är kanske också signifikativt att jag hellre än romanförfattare vill jämföra med Quin med dramatiker; Sarah Kane föddes två år innan Quins död, och det saknas inte beröringspunkter i skildringen av det absoluta mörkret och den genomgripande ångesten. Här manifesteras en affinitet i S referat av nazisternas dödsläger, saxat som en dialog ur en tidning. Jag kan inte vara ensam om att föreställa mig att S är en bokstav som förebådar Sarah (Kane) eller Sara (Stridsberg).

Under läsningen tänker jag också ofrånkomligt på Kafka, inte enbart för att här finns barn som opåkallat kastar snöbollar på protagonisten (som i Slottet, om jag inte minns fel), eller för att det också här finns hantlangare som är redo att bruka våld. Nä, mer handlar det om den typ av osäkerhet som Kafka investerade i sina texter, liksom i den tvångsmässiga sexualiteten, som försiggår mellan Leonard och Ruth.

Men alla liknelser åsido: Ann Quin är en djupt originell författare, med en helt singulär konstnärlig vision. Tre blir därför en roman som är unik och inte direkt liknar något annat. Den vägrar inrätta sig i ett färdigt system, eller ingå i någon skola eller trend: den är vild och demonstrerar kontentan av en otyglad fantasi. På samma sätt som jag bävade för dess slut avstod jag först från att läsa Maxim Grigorievs efterord, då jag helst ville ha min egen läsning och tolkning i fred. Men jag vore en oseriös kritiker om jag duckade för svårigheter, och kan bara instämma i hans välformulerade slutsats: ”Det är en litteratur i den kristallklara osäkerhetens tjänst.”

Om något visar den här tätt skrivna romanen att Berg inte var någon lyckträff. Med tanke på att de små bokförlagen mer än någonsin kämpar med krympande marknad vore det tacknämligt om det fanns incitament från politiskt håll att främja en utgivning som sträcker sig också bortom lättsmält feelgoood, som ju klarar sig på egna ben. Om kanondebatten som förts på senare år hade förmågan att föra något gott med sig, så kunde det vara viljan att vidga vad som ingår i kanon. Den anglosaxiska 1900-talslitteraturen, till exempel, är inte komplett utan en författare som Ann Quin.

[…], Fady Joudah, översättning Johannes Anyuru & Athena Farrokhzad, Norstedts

 

Det är ingen vågad gissning att framtiden kommer att ha synpunkter på vår samtid, som bara låter livet fortgå trots krigen i Ukraina och i Gaza. När det diskuteras vad som ska och får kallas folkmord vet du att det sedan länge har gått för långt (men är inte det krigets själva idé, att alltid gå för långt?). Vad gör det med oss, när de döda omvandlas till statistik? Maktlösheten samverkar med uppgivenheten, och jag skulle tippa att det inte skapas några hoppfulla barn ur den alliansen.

Poesi får, som W.H. Auden i en berömd rad påpekade, inget att hända. Inget kommer i strikt mening att bli bättre av diktsamlingar som Fady Joudahs […], men i så fall ligger skuldbördan mer på världen än på poesin. Den är skriven i efterdyningarna av 7 oktober 2023, och har nu översatts av Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad, som är så pass stora stjärnor i den inhemska litteraturen att deras namn hamnar på omslaget (en vana förlagen gärna får fortsätta med när namnen har sämre lyskraft).

Titeln […] indikerar något som gått förlorat. Vid citat används ellipsligatur för att markera det som har strukits – gått förlorat. Som titel på en diktsamling om ett förföljt folk som systematiskt dödas är det förstås mycket passande. Joudah skriver i de tvära kastens poetik: ”Jag flyger till framtiden / för att hämta hem mitt ödelagda nu / som ett läsbart förflutet.” Det är en protestdikt som kan få en att tänka på W.B. Yeats, och hur det nu var: Hur ska vi lära oss skilja på krigaren och kriget?

Hos Joudah blir skrivandet ett sätt att ge uppmärksamhet åt de skändligheter som pågår, och att minnas de öden som beseglas. Det är en vanlig uppfattning att den politiska dikten lätt reduceras till slagord och plakatpoesi. Men Joudah skriver ur en förtvivlan som balanserar det personliga med det universella. Det får dikterna att bli påminnelser om det mänskliga tillståndet. Han inskärper det vidriga i att barn mördas, och kan du ta in det? Kan du ta in den skam det innebär att vara människa under ”den direktsända utrotningen”?

Nä, det är svårt att leva i en tid där allt är smaklöst och absurt, något som dikterna tar fasta på och förstärker. Det onaturligt tröstlösa blir också mer betonat när det ställs mot scener där livet inte besegras av döden, som när en sjuårig flicka grävs fram ur rasmassorna efter sönderbombade hus och möts av applåder från räddarna. Precis innan flickan minns att hennes familj är försvunnen ler hon, som om det mitt i kriget infunnit sig en störning i tillvaron, en stund av normalitet.

Det finns genom hela diktsamlingen en anklagande ton, även när Joudah väljer passiviteten: ”Vi ska närma oss undergången men förlåta Gud” är en sådan rad. Det finns också i en ordparad en kärlekslära som borde bli norm:

Livet säger: Jag ska skapa dig för att skapa kärlek.

Kärleken säger: Jag skapar livet så att jag finns.

Det är väl också så här krig ska undvikas, genom att ge kärlek mer mandat och mer agens, och inte som nu, göra den toppstyrd av misstänksamhet och hat. Dikterna visar hur våldet utförs med nästan skugglik nonchalans. Hur var det nu Erik Lindegren skrev: ”att skjuta en fiende och tända en cigarett”. Tro inget annat än att människan är människans varg. I en av de sista dikterna, ”Dedikation”, låter Joudah minnet få sista ordet, och det kan jag bara hålla med om, att vad som helst är bättre än uppgivenheten. Joudah manifesterar sorgen och konkretiserar de döda, och erbjuder ett trotsigt hopp.

Fady Joudah föddes i Austin, Texas, och växte upp i Libyen och Saudiarabien. Han är läkare, och har jobbat för Läkare utan gränser i Zambia och Sudan. Han har gett ut ett knippe diktsamlingar, men det här är första gången han översätts till svenska. Anyuru och Farrokhzad nämner James Baldwin i sitt efterord, att Joudahs rad ”Jag är inte din översättare” anspelar på Baldwins ”I am not your negro”. Men det är något annat från Baldwin som Joudahs dikter påminner om: ”I can’t believe what you say, because I see what you do”.

Det finns på senare år ett par starka diktsamlingar om ryska krig, som Aprikoser i Donbas av Ljuba Jakybtjuk och De dövas republik av Ilya Kaminsky. Vad ska vi ha orden till, om inte handlingarna svarar upp till dem? Kanske arbetsförmedlingen borde bli bättre på att tipsa om vilka yrken som verkligen lär behövas i framtiden: poeter och aktivister. Om 2023 var ett uselt år, så var 2024 ännu sämre. Vad kan vi hoppas av 2025, som inleds i dag? Jag vet bara vad vi kan förvänta oss: något värre. Gott nytt år, då.