30 jan. 2025

Permafrost, Eva Baltasar, översättning Ellinor Broman, Rámus

 

Att som författare gå från poesin till prosan kan vara ett både fördelaktigt och vanskligt vägval. Hade William Faulkner skrivit sin prosa lika vildvuxet om han inte först hade debuterat som poet? Och hade Virginia Woolf varit lika dristig i sina tematiska vägval om det inte vore för att hon sörjde att poesin var en stängd inriktning för henne? Det kanske är så enkelt att poesin lär oss att tänka på tvären, att säga sanningen snett (som Emily Dickinson sa), att våga pröva nya och djärvare förhållningssätt till världen. Fördelaktigt, ja, men varför vanskligt?

Den katalanska författaren Eva Baltasar hade gett elva diktsamlingar när hon 2020 gav ut sin första roman, Permafrost. Kalla det efterhandskonstruktion, men jag tvivlar på att hon hade skrivit den så här tufft, kaxigt, excentriskt och frimodigt, om hon saknade erfarenhet som poet. Vari ligger då det vanskliga? Originalitet får aldrig vara ett självändamål, bara ett medel. Hur mycket jag än imponeras av – duperas av – den här bokens språkliga finesser, finns det också en risk för utmattning, att Baltasar tar i så hon – liksom romanen – spricker i sömmarna. Låt mig bara tillägga att det är en randanmärkning, att romanen till största del präglas av just den typ av storögda fascination och häpnad som annars är eftersatt i romanen.


Fast är du ett fan av det återhållsamma får du förstås söka efter någonting annat att läsa. För det här är en överdådig roman. Baltasar har uppfunnit ett berättarjag som tar in världen i hela dess omfattning och vidd, och hon gör det med ett imponerande detaljseende. Hon är ständigt på gränsen till att ta sitt liv (”min kropp är en parabol som hungrar efter fara”), men det är inte det lättaste i en värld som är programmerad till välvillighet: ”Att lyckas med självmord idag är en bedrift. Världen är full av hänsynslösa personer som utbildats i första hjälpen, de finns överallt, gråa och anspråkslösa som duvhonor, men anfallslystna som mödrar.”

Genom romanen följer vi huvudpersonen till olika misslyckanden, som när hon är au pair i Skottland med avsikten att dumpa ungarna på skolan för att ligga i sängen och läsa romaner dagarna i ända (drömmen!). Hon är bitsk och slagfärdig, och de språkliga finesserna bidrar till gestaltningen av huvudpersonen, och det blir inte för introvert eller navelskådande när denna konträra och egensinniga gestalt fyller tillvaron med de sanningar som endast visar sig hos paradoxerna (tänk hur Dorothy Parker och Oscar Wilde brukar uttrycka sig).

Som läsare är det bara att luta sig tillbaka och tacksamt ta emot visdomarna: ”Besynnerligt nog är de mest vedervärdiga brotten de enklaste att begå.” Genom hela texten tycker jag mig höra en underförstådd uppmaning: ”Du antecknar väl?” Under den hårda ytan hos huvudpersonen finns en värme som får henne att bli mindre odräglig än hon skulle ha blivit om hon bara varit rå, bitter och cynisk. Sant, hon är självupptagen – men vem är inte det? Vad hon har i gengäld är en charm, en personlighet, och det räcker långt (i fiktionens värld, alltså).

Genom romanens förlopp försiggår också en spänning mellan en ytlig sorglöshet och den förtvivlan som styr hennes vägval. Hon upptäcker konsten, språket och sexualiteten ungefär samtidigt, i ett händelseförlopp som rör sig kors och tvärs genom egna halvhjärtade självmordsförsök och sexuella möten som slutar med förskräckelse, och i bakgrunden – långt borta, som statister – familjemedlemmarna, vars tillvaro hon aldrig riktigt kan ta in. I fokus står i stället något som utvecklas till en queer kärleksroman.

Det är förmodligen ändamålsenligt att den här förtätade romanen är av det diminutiva snitt som på engelska heter ”novella”, alltså mittemellan konventionella noveller och romaner (synd att svenskan saknar ett begrepp här). Det riskerar annars att bli monotont och flåshurtigt, med mer av samma sak hela tiden med alla finesser och förvisso underhållande fyndigheter. (Det är förmodligen ingen tillfällighet att Oscar Wilde endast skrev en roman, eller att Dorothy Parker inte skrev en enda.) Baltasar skriver med hög insats, men landar på fötterna. Det här är varken mer eller mindre en stor läsupplevelse.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.