För nästan tjugo år sedan höll Horace Engdahl ett anförande för Svenska Akademiens räkning, under en seminariedag om bildning. Det hette ”Högkultur som subkultur”, och bildar nu utgångspunkt för tidskriften Essäs senaste nummer. Tjugo år är en kort period i (litteratur)historien, men ändå har det hänt dramatiska saker kring litteraturen sedan 2006: en tilltagande digitalisering, med färre fysiska böcker och ljudböckernas hegemoni.
Det här är ett dubbelnummer med åtta bidragsgivare, där de fyra första mer konventionellt förhåller sig till anförandet, medan de fyra senare tar sig an ämnet från mer perifera perspektiv. Hur ska man då förhålla sig till diskussionen kring den gamla traditionen, där det var en truism att författare som Goethe, Dante, Shakespeare, Tostoj och Proust var mer betydelsefulla än populärkulturens utövare? Det är ingen ny företeelse att klaga på den nuvarande generationens brister, och historien kan enkelt plocka fram tidigare utfall mot en samtid som övergett klassikerna till förmån för det mer lättsmälta.
I sitt korta bidrag ser sig Malin Ullgren som en fanjunkare – utifrån Engdahls definition – som fortsätter ge order trots att slaget är förlorat. Det som kan sägas ha skett under 2000-talet är väl att den gamla ”högkulturen” smält samman med den så kallade ”lågkulturen”. Är jag bekväm med dessa termer? Knappast, men i brist på bättre kan jag använda dem. Inte heller detta är något nytt: redan 1991 kunde vi läsa Carl Rudbecks understreckare som rubriksattes ”Rambo eller Rimbaud?” Nu har förstås superhjältefilmen och rockmusiken gått samman med operan och centrallyriken i en rörelse som både förverkligats och övertrasserats. Metaforen med elfenbenstornet har störtat (när nämndes det senast?).
Har då den kvalificerade eller kräsna publiken försvunnit? Är läsekretsen skingrad bland alla som hellre tar del av böcker i strömmad form (medan de cyklar, diskar, handlar, tvättar …)? Ja och nej, skulle jag tro. Victor Malm skriver om ”förändringar i litteraturens sociala dimensioner snarare än förändringar i litteraturen som sådan”. Som jag förstår det menar han att statusen är fortsatt stark, medan den inte längre äger samma betydelse för människor på gruppnivå. Kort sagt: vi tycker fortfarande att läsning är viktigt, men det är mer i teorin än i praktiken det efterlevs.
En tanke hos Malm är att samtiden fått det svårare att bedöma vilka verk från vår tids författare som kommer att leva vidare i eftervärlden. Det är ju inget unikt för oss: Lord Byron dömde ut Wordsworth, Coleridge, Keats, Shelley och rubbet, och satte alla sina hästar på Alexander Pope (läses i sin helhet nu endast av specialister på 1700-talslitteratur, medan hans romantiska kolleger samtliga läses frivilligt av dagens poesiläsare). Hjalmar Söderbergs Doktor Glas sågs som en omoralisk bagatell. William Faulkners mästerverk Sanctuary, Stormen och vreden, Ljus i augusti och Absalom, Absalom! blev samtliga sågade när de publicerades, medan mediokra böcker som En legend och Staden hyllades (när läste du de romanerna senast?). Det var inte heller Mot fyren som Virginia Woolfs samtid höll som hennes största presentation, utan den i vår tid avsevärt mer sällan lästa Åren.
Maxim Grigorievs bidrag är det längsta, och hans diskussion blir mest givande när han avviker från uppdraget att skriva en hagiografi över Engdahls gärning som litteraturvetare. Erik Wikberg skriver i sin tur om den intellektuelles roll, vilket får mig att undra: finns det ens intellektuella i Sverige? Han skriver från ekonomens perspektiv, och visar hur det kulturella kapitalet inte kan bli jämställt med det ekonomiska kapitalet – inte i vår tid. Han skickar mig in i ett kaninhål genom att referera till frasen ”skit i den där lilla horan”, som jag hade glömt, men kolla nu vad som hände: SD fick 5,7% av rösterna i 2010 års riksdagsval. Sedan följde järnrörsskandalen, och till valet 2014 ökade de till nästan 13%. Svenska folket är verkligen stört.
I de fyra bidrag som ansluter efter Engdahls anförande skriver Sigrid Combüchen om tango utifrån sin familjehistoria, Gustav Sjöberg en dikt, Victor Larm om Giordano Bruno och kitsch, men är nog en smula orättvis när hon jämställer Andy Warhol med Jeff Koons – säg så här, Warhol förtjänar mycket, men inte att hamna i det sällskapet. Slutligen skriver Peter Halldorf om Antonios, den första kristna munken. Dessa fyra texter fjärmar sig från Engdahl, men jag är inte säker på att det är en dålig idé: indirekt berör de frågor om kvalitet och om vilka värden vi bevarar.
Det är lätt att bli pessimistisk, men jag försöker att vara en konstruktiv pessimist. Därför är jag på Malin Ullgrens sida, och förblir en soldat som vägrar sluta strida, om inte annat för att alternativet är värre. Det kanske är värre att inte bara se slaget som förlorat, utan också mänskligheten som förlorad. Så läser jag Essäs nummer som en fackla in i framtiden, och hoppas att den ska fortsätta brinna åtminstone tjugo år till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.