Det finns egentligen bara en rimlig definition av vad som gör en roman bra: du vill inte att den ska ta slut. Nästan omärkligt märker du att du skjuter upp läsningen när det återstår femtio, fyrtio, trettio sidor – hittar på förevändningar, börjar läsa långsammare, distraherar dig. Som om det gick att fördröja stunden där författaren sätter punkt.
Jag skulle vilja hävda att överraskningsmomentet är en annan egenskap. För två år sedan läste jag Ann Quins fantastiska debutroman från 1963, Berg. Ändå var jag relativt oförberedd på hur bra hennes andra roman från 1966, Tre, verkligen skulle vara. Att kalla den bättre är en underdrift. Liksom den förra är den översatt av Helena Fagertun, utgiven på det lilla förlaget som gör så stora saker, Aska. Men vad är det då för roman?
Den som ändå kunde förklara det! Den har en handling: vid ett ställe som liknar den kuststad som de glömde bort att stänga ned i Morrisseys låt ”Everyday Is Like Sunday” bor ett grälsjukt par, Leonard och Ruth. Under en tid har de haft en inneboende, S, som har drunknat – eventuellt i ett självmord. Nu går paret igenom S kvarlämnade saker: dagböcker och bandinspelningar. Hittar de några svar? Kanske, fast som alla vet är det ofta så att de svar vi får sällan leder till annat än till nya frågor.
Men handling? Snarare än en konventionell roman liknar Quins roman en hybrid av olika former, alla lika nödvändiga för förståelsen av händelseförloppet. Flera gånger under läsningen tänker jag att det här utspelas på en teater, där scenen omgärdas av fängelsegaller. Därinne huserar den timide Leonard och den misslynta Ruth, fångar i varsin (van)föreställning. Då och då hörs (spök)rösten från S, hon som bodde där och på olika sätt ingrep i parets vardagslunk. Medan den förra romanen Berg filmatiserades har det inte hänt med Tre, och jag undrar varför, när den är skriven som om den bara väntade på att visualiseras som film.
Det finns något sant teatraliskt över skeendet, så som det presenteras i tillbakablickar, och de många partierna som liknar scenanvisningar. Inslag av riter förekommer, där ett spel med masker ingår, som lockar till sig huliganer som misshandlar Leonard svårt, som en illustration till hur det alltid finns en pöbel redo att visa sitt missnöje över allt som inte är direkt tillgängligt: ibland har pöbeln utrustat sig med knölpåkar, ibland heter de saker som Sophia Jarl.
Snarare än att ge Quins skrivande epitetet ”experimentellt” kunde vi nöja oss med att kalla det för ”utforskande”. Hon skriver utifrån en uppenbar ovilja att fastslå definitiva saker. Stilen påminner till viss del om den stream-of-consciousness som förädlats av Virginia Woolf, fast här är det mer rastlöst, mer osäkert, mer volatilt. Quin är en författare som till fullo nyttjar intuitionen, och hon skriver en impulsstyrd, fragmentarisk text, något som också syns i språket, som splittras av idiosynkrasier avseende interpunktion och meningsbyggnad.
Allt styrs av blicken, av seendet, något som förstås också drar tanken till en potentiell filmatisering. Vi får syn på Ruth och Leonard genom S blick på dem, och vi får syn på S genom hur Ruth och Leonard ser på henne. Och i romanen finns också parets katt Bob, som går in och ut ur händelserna med kattens loja brist på verklighetskontakt. Men katten blir på något sätt sinnebilden för Quins skrivande, som också rör sig närmast nonchalant genom de olika karaktärerna. ”Skriv som en katt”, lär Edgar Allan Poe en gång ha utbrustit, och frågan är om den ambitionen har verkställts av någon författare mer konsekvent än hos Quin. Kanske det ligger något i hur Ruth tilltalar Leonard, som ”Leon”, alltså lejonet.
Det är en stil som bryts genom olika prismor. Ibland är den stillsam och elegisk, ibland konfrontativ och aggressiv. S dagböcker ger ledtrådar, men de bildar diffusa mönster:
Likt en bönsyrsa överväger jag ett antal osammanhängande förslag, tar till olika knep. Försök att censurera varje begär att tänka det som borde kännas. Det är det svåraste. Reflexerna är beskaffade på så sätt att de blir en del av ett mausoleum, när känslorna väger tyngre än det omgivande materialet utmejslas en monstruös gestalt som är modellerad av mjuk materia. När tanken huggs ut kastas de som munsbitar till alla som tittar på. Väntar.
Premissen med den döda gästen i huset påminner om en annan fantastisk roman, Marlen Haushofers Vi dödar Stella (från 1958). Annars påminner det väl om Harold Pinters pjäs The Birthday Party, som också tillkom i slutet av 50-talet. Den sinistra stämningen, snillrikt döpt ”the comedy of menace” av brittiska kritiker, är lika framträdande hos Quin. Det är kanske också signifikativt att jag hellre än romanförfattare vill jämföra med Quin med dramatiker; Sarah Kane föddes två år innan Quins död, och det saknas inte beröringspunkter i skildringen av det absoluta mörkret och den genomgripande ångesten. Här manifesteras en affinitet i S referat av nazisternas dödsläger, saxat som en dialog ur en tidning. Jag kan inte vara ensam om att föreställa mig att S är en bokstav som förebådar Sarah (Kane) eller Sara (Stridsberg).
Under läsningen tänker jag också ofrånkomligt på Kafka, inte enbart för att här finns barn som opåkallat kastar snöbollar på protagonisten (som i Slottet, om jag inte minns fel), eller för att det också här finns hantlangare som är redo att bruka våld. Nä, mer handlar det om den typ av osäkerhet som Kafka investerade i sina texter, liksom i den tvångsmässiga sexualiteten, som försiggår mellan Leonard och Ruth.
Men alla liknelser åsido: Ann Quin är en djupt originell författare, med en helt singulär konstnärlig vision. Tre blir därför en roman som är unik och inte direkt liknar något annat. Den vägrar inrätta sig i ett färdigt system, eller ingå i någon skola eller trend: den är vild och demonstrerar kontentan av en otyglad fantasi. På samma sätt som jag bävade för dess slut avstod jag först från att läsa Maxim Grigorievs efterord, då jag helst ville ha min egen läsning och tolkning i fred. Men jag vore en oseriös kritiker om jag duckade för svårigheter, och kan bara instämma i hans välformulerade slutsats: ”Det är en litteratur i den kristallklara osäkerhetens tjänst.”
Om något visar den här tätt skrivna romanen att Berg inte var någon lyckträff. Med tanke på att de små bokförlagen mer än någonsin kämpar med krympande marknad vore det tacknämligt om det fanns incitament från politiskt håll att främja en utgivning som sträcker sig också bortom lättsmält feelgoood, som ju klarar sig på egna ben. Om kanondebatten som förts på senare år hade förmågan att föra något gott med sig, så kunde det vara viljan att vidga vad som ingår i kanon. Den anglosaxiska 1900-talslitteraturen, till exempel, är inte komplett utan en författare som Ann Quin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.