Daniel Yousefi debuterade för fyra år sedan med en märklig bok, Den åttonde kontinenten. Den lät poesin samverka med dramatiken och dokumentären. Jag vet fortfarande inte vad jag tyckte om den: var den bra eller dålig, eller var den bra och dålig? Någonting liknande gäller för hans andra bok som nu utkommer: Återkomster är en bok där jag ställs inför samma dilemma. Den är både bra och dålig, och det är de ”dåliga” inslagen som lyfter den och gör den ”bra”, och vice versa.
Även här ställs vi inför ett nervigt berättarjag, spelad av en författare och reklamare som heter Daniel Yousefi. Han har en tillfällig flickvän, Stina, som är ett under av tålamod. Hans pappa dör inledningsvis, och Daniel har avstått från kontakt med honom. Pappan var galen, och nu räds Daniel att samma öde väntar honom. Om det är därför han uppsöker situationer där galenskapen frodas, det ter sig logiskt ändå. För om du är rädd för något måste du ju möta den rädslan, se den i ögonen så att säga, för att upptäcka om den är lika farlig som du tror.
Pappan har efterlämnat en bunt brev som Daniel läser, brev som tecknar bilden av en pappa som gått långt in i psykosen, där han bland annat inbillar sig att han är son till Adolf Hitler. (En relativt vanlig vanföreställning.) Idén med de efterlämnade breven är inte heller någon ovanlig premiss – ändå är det här en rejält ovanlig bok.
Även här uppsöker alltså Yousefi dokumentära domäner. Porträttet av pappan är fragmentariskt. På ett sätt är det en bok som hittar nya utlopp för autofiktionen. Eller så här: Yousefi imiterar fiktionen. Hans sätt att skriva är ganska radikalt, och består mestadels av så korta meningar att det blir på gränsen till parodiskt. Så här ser det nästan uteslutande ut:
Tidigt på eftermiddagen hyrde vi en bil. Solen slog mot vindrutan och vägen sprutade av ljus. Vi lyssnade på musik. Stina sjöng med tillgjord röst. Jag drog ner vindrutan och tog djupa andetag. Jag skrattade.
Lix-värde: 29. Med andra ord: ”mycket lättläst, barnböcker”. Samtidigt får jag Stig Dagerman-vibbar av Yousefis prosa, med de aggressivt korta meningarna skrivna på något som kunde kallas fientlighetens syntax. Och Yousefi vågar likt Dagerman närma sig förbjudna och olämpliga känslor, och skriver underförstått om skam och skuld. Han gestaltar psykisk sjukdom på ett ovanligt sätt. Snarare än friskt är det väl uppfriskande, hur han låter Daniel bli provocerande i sina ansträngningar att utforska en potentiell galenskap.
Så blir berättelsen om Daniels förehavanden efter pappans död något som kan erinra också om Albert Camus Främlingen. Även här påverkar vädret mycket, och hela hans tillvaro antänds av värmen. Och Daniels fråga i romanen, ”är jag galen?”, den är förstås helt rimlig, och borde förstås ställas oftare av var och en av oss. Här blir Stinas beteende vägledande, i en lånad metod från Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen, där Ingrid konfronterade Gunnar Hedes längtan att fly ansvar in i en trygghetsskapande galenskap.
Överlag är det smärtsam läsning, som stundom gör mig fysiskt illamående. Det behöver förstås inte vara negativt. Hur nära psykosen är vi? Ett andetag bort, för oss alla, förmodligen. Det är den typen av förståelse som vi är i behov av, och så uppfattar jag en minnesvärd scen när Daniel på ett café sätter sig ned för att bara fördriva tid, men personalen tjatar på honom att köpa något för att få vara där. Då säger han att pappan är död, och utan ett ord ställer de en kopp kaffe framför honom. Sådana handlingar är vad livet går ut på: det goda som sker i skymundan och nästan automatiskt, utan baktankar.
Yousefis språk är oförädlat och primitivt, något som blir ett effektivt sätt att framställa den här historien. Även om jag inte blir klok på hur jag ska förhålla mig till de autentiska inslagen är det en stark läsupplevelse oavsett. Daniels sorg alstrar syner och visioner, men hela försöket att – som det heter i en annan bok – förhandla med de döda (Margaret Atwood), det är ju lönlöst. De tiger bara, hur hårt du än försöker anropa dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar