att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

10 aug. 2020

Somewhere Becoming Rain. Collected Writings on Philip Larkin, Clive James, Picador

 Philip Larkin förblir en kontroversiell herre, då det ett par år efter hans död 1985 uppdagades – genom publiceringen av hans brev samt Andrew Motions tendentiösa biografi – att han gjort sig skyldig till laster, den ena värre än den andra. Han var: sexist, rasist, porrsamlare, alkis, samt stort fan av Margaret Thatcher. Parallellt med dessa egenskaper, en slags svarta lådan för cancelling, har han förblivit en av Englands mest älskade poeter, och har också röstats fram som landets viktigaste efterkrigsförfattare överhuvudtaget. Det är som om Tomas Tranströmers hade avslöjats som nazist (något Larkins far föga förvånande med all tydlighet var).

 

Denna stackars sate, som enligt mitt förmenande skrev den bästa 1900-talspoesin på engelska, var ofta föremål för kritikern Clive James intresse. James själv föddes i Australien men bodde större delen av sitt vuxna liv i England, och var utöver poet också omtyckt kritiker med arton böcker om kritik i bagaget innan han samlade alla sina texter om Larkin i boken Somewhere Becoming Rain, som utkom strax innan han dog i november i fjol.

 

Ursäktar den förträffliga poesin den ynkliga eller usla människan? James menar det, något han då och då återkommer till i sin bok, som samlar fjorton texter. Recensioner, essäer, samt två egna dikter riktade till poeten. Den äldsta texten är från sommaren 1973. När James tar Larkin i försvar sker det med argumentet att han i sina privata brev riktade sig till sina ”unshockable friends”, att det rörde sig om en intern jargong med svag förankring i den egna ideologin. Det må så vara, men särskilt snyggt är det ju inte. Det som ändå är en förmildrande omständighet är hur han aldrig ger uttryck för dessa åsikter i sina dikter, och det var ju dikterna som Larkin – möjligen naivt – trodde var det som mest skulle intressera eftervärlden. Sant i viss mån, men som James syrligt inflikar, så var det inte tack vare dikterna han skulle bli omskriven i ett flertal artiklar i tabloiderna åren efter sin död.

 

De olika texterna belyser olika aspekter av Larkin. Främst poeten, självklart, med superba recensioner av till exempel den sista samlingen High Windows från 1974, men också romanförfattaren som i sin späda ungdom skrev två romaner. Varför det inte blev fel? Antagligen för att de romaner Larkin ville skriva togs över av vännen Kingsley Amis, vars väg till litteraturen var den motsatta, från poesin till prosan. Men också hans artiklar om jazz intresserar sig James för.

 

I James skarpa belysning blir Larkin det han verkligen är: vardagens poet. Han gjorde eländet vackert, lyder en återkommande fras. Det stämmer att få poeter är lika dystra, men tungsinnet lyfts av en ypperlig humor, ofta så subtil att den knappt kan uppfattas. Men den finns i nästan alla hans dikter, som så ofta uttalas av olika röster, en mångstämmig kör av klagande och alltid genuint mänskliga representanter för misslyckanden och förbiseenden. Vad en läsare kan hitta hos Larkin är pessimismens heliga Gral.

 

James betonar också pliktkänslan. Som bekant verkade Larkin helst i utkanten av offentligheten, och hatade att resa, och rörde sig sällan från sin bas i Hull ens för att ta sig till London. I dikterna är han rättfram och rakt på sak, och ärligt talat intresserar sig ju James mer för dem än för privatlivet. Han är en suverän läsare, så förtrolig med dikterna att han kan skriva om dem med den slags kärlek som omfattas av kritisk distans, men som alltid lokaliserar kärnan, det som gör dem så älskvärda.

 

När James kallar honom motsatsen till obskyr är det lätt att hålla med honom. Det är nästan aldrig svårt att läsa Larkins dikter. Hans olika diktjag uttrycker sig tydligt, klart, ofta talspråkligt. Ofta med viss dragning åt att chockera. Men det är ordval som finns hos de vardagsmänniskor som befolkar hans dikter. Ja, de är alla olika berättare, men märkligt nog antar de samma drag: de är alla skalliga, glasögonprydda, med kulmage …  

 

Han blir den mest personlige och samtidigt den mest universelle av poeter, en som talar så mycket för sig själv att han i slutändan talar för alla. Är det ett inskränkt, vitt, manligt perspektiv? Förmodligen. Men det borde gå att identifiera sig med hans så djupgående främlingskap även av andra, med färre privilegier. Det är rösten hos någon som är osäker på sin plats, på sin identitet, på sin roll i tillvaron, något som borde kunna hitta genklang hos oss själva. Vi är ju mysterier, vi människor, och så mycket mer än de etiketter andra sätter på oss.

 

En kritiker måste vara kategorisk, och i någon mening grov och benägen att ta till överdrifter. Det är Clive James i rikliga mått, och därför är det underhållande att läsa honom. Han gör kunniga, detaljerade och initierade läsningar – inte för att imponera, utan lärdomen smygs med i bagageluckan. Det är – kort sagt – en väldigt ödmjuk och kärleksfull bok, full av de insikter som bara kommer till en efter ett långvarigt umgänge. Då kan han tillåta sig att skriva entusiastiskt med balansen i behåll.

 

Som jazzkritiker var Larkin känd för sin animositet mot storheterna John Coltrane, Miles Davies, Duke Ellington och Charlie Parker. Det är en förvånande oförmåga att uppfatta vad som ter sig som jazzens yttersta elit. Men han hade helt enkelt andra ideal. Var han rasist för att dessa artister råkade vara svart? Det är lika dumt som att säga att han inte var rasist eftersom han gillade Billie Holiday. Men kanske svaret ligger i den oerhört vackra hyllningen han skrev till Sydney Bechet, som innehåller några av de vackraste ord som skrivits om kärlek: ”On me your voice falls as they say love should, / Like an enormous yes.” Eller helt enkelt att han hade svårt för modernism, att han var för stockkonservativ för att uppskatta de nya tongångarna: ”Modernism helps us neither to enjoy nor endure.”

 

Aldrig är Larkin lika rolig som när han är negativ, och när James återger sågningarna från jazzrecensionerna är det fyndigt och elakt. Men vi får också lära oss något om hur denne glåmhög också var lekfull och barnslig – kanske som bara den som ser så allvarligt på tillvaron kan och måste vara, för att uthärda. James skriver också bra om de olika språknivåerna hos Larkin.

 

En viktig poäng som James lyfter fram är hur spontana Larkins dikter förefaller vara. Liksom Elizabeth Bishop hör han till de mest noggranna och långsamma av poeter, och kunde liksom henne arbeta i ett decennium innan han var nöjd med en dikt. Så utkom hans tunna samlingar med cirka tio års mellanrum, och hans Collected Poems är avsevärt tunnare än till exempel Tranströmers dito, trots att de innehåller en hel del ofullständiga dikter, vars inkluderande James delvis värjer sig emot. Han menar att Larkin ska stå till svars för de dikter han publicerade i sina diktsamlingar enbart, eftersom han så sällan släppte ifrån sig något som inte genomgått hans skrupulösa granskning.

 

För att förstå Larkins storhet kan man ta två exempel ur boken. När hans Collected Poems publicerades 1988 konkurrerade den med första platsen på försäljningslistan med verk som Stephen Hawkings A Brief History of Time och Salman Rushdies The Satanic Verses. När det i början av 2000-talet planerades en biopic var Robert De Niro angeglägen att få spela rollen (tyvärr skulle han behöva bosätta sig i ett bibliotek i femtio år för att leva upp till sin method acting, konstaterar James syrligt). Annars hade Jack Nicholson varit idealisk för den här rollen, menar James, något som nu vi bara kan beklaga att det aldrig blev av. Pikant nog var det Harvey Weinsteins bolag Miramax som skulle producera filmen.  

 

James tar alltså denne misogyna stygging i försvar, något som är problematiskt. När han recenserar Motions biografi kallar han Larkin ”a fundamentally decent man […] if he expressed himself unscrupulously in private it was his only respite from the hard labour of expressing himself scrupulously in public.” Det är ett lite svagt argument, att han använde det som en ventil, och att inte se det som en del av det som gjorde honom till en komplex person. Men det stämmer att dikterna inte är rasistiska, och även om det i vår tid blivit svårt att hålla isär skaparen med det skapade är jag beredd att göra undantag från alla principer för att inte avstå från Philip Larkins dikter.

 

Inte minst för att jag instämmer i James sorgsna konklusion från 2014: ”In a time which grows more and more literal-minded alsmost as fast as it grows less literary, a tongue in the cheek will always need translating”.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar