att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

8 aug. 2020

Enet, Ann Hallström, Bokförlaget Lejd


Ok, här kommer en kontroversiell synpunkt: den bästa svenska samtidspoesin är varken enkel eller svår. Men också det här: både den enkla och den svåra poesin har sina begränsningar. Man kan inte bara vräka ur sig att det enkla är det bästa (eller tvärtom, att det svåra är det bästa), för det är situationsbundet. Och säger man att man gillar till exempel det enkla behöver man inte vara en bättre människa för det, även om konsensus antyder det, lika lite som man måste vara en pretentiös människa för att man gillar det svåra. Liksom alla etablerade sanningar är det bara till hälften sant. Det kan vara så att det svåra (eller det enkla) bara är något som skapar en genklang inom en, att det blir ett nästan kroppsligt behov att uppsöka det.

Poeten Ann Hallström är varken enkel eller svår. Eller också: hon är både och. Hon är sparsmakad, debuterade 2000 och utkom senast med en diktsamling för åtta år sedan, bror mor dotter rekviem. Den var mörk och bra, och befann sig lika långt ifrån det svåra som det enkla. Nu har hon lämnat det större förlaget W & W för det mindre förlaget Lejd, som ett tecken i tiden, med en olyckskorps mest kraxande röst. Det vill säga: poesin marginaliseras.


Enet är hennes blott fjärde diktsamling, och fortsätter med den krigsmetaforik som fanns även i förra boken. Fast kriget är bara delvis en bildlig figur, när hon här skriver ut fångläger och årtalet 1942. Vad som också är bevarat: Hallström skriver poesi som är förkrossande bra. Boken samlar fem avsnitt eller sektioner, och rör sig från det glest skrivna genom prosaliknande sjok fram mot avslutningens ordknappa och spatiösa nästan hermetiska dikt.

Man kunde säga att det är nödvändighetens poetik, att här rör det sig om att renodla och låta det mest värdefulla kristalliseras. Det blir då en koncentrerad och tät dikt, där man kan känna ordens tyngd nästan bokstavligt. Förfärande tungt faller kadenserna i denna dikt. Det är förkrossande, som sagt: ”Drifter, underdrifter, sys in som nattfjärilar / övningar att behålla annat än rörelse, stillhet, / möta någon att kunna älska, / inte bara vara älskad, oälskad, sådana tankar”. Det är en poesi som rör sig, som hejdar sig, som varierar sig och nyanserar och ändrar sig, som stillnar utan att stelna.

Att läsa detta innebär också att bli upplyft, ja, nästan upprymd. Det är att känna hur vardagens tyngd och bördor lättar. Ändå är det så mörka erfarenheter som gestaltas. Det är ett inre raseri som driver Hallströms dikt framåt. Mycket handlar om kompromisser, om hur det är att leva och samtidigt bara försöka hålla sig vid liv, trots att så mycket talar för motsatsen.

Hallström vårdar skillnaderna, oavsett om det är det slags skillnader som genskjuter hennes estetik. Som den farliga skillnaden mellan konst och verklighet, där hon betonar vikten av det drömda, liksom upphöjer det till en större och sannare form av sanning. Mörker är en besvärlig trop, men hon hanterar den varsamt. Hon väcker liv i det som är dåligt, alltså ”brott, skvaller och missöden”, liksom ”katastrofer, försummelser, vrickade beteenden, lagbundna förvrängningar, överordning, underordning, egoism, hets, förakt, och så vidare, rent ut sagt för jävligt”.

Det är musikaliskt, både till innehåll och språk. Hallström tar djupa andetag innan hon levererar sina budskap, sina mörka kapslar av tunga erfarenheter, eller om det är tunga kapslar av mörka erfarenheter. Det är i vilket fall en bok som är både tung och mörk, och som gör intryck, och som jag tveklöst tycker är något som tillför samtidspoesin något, där i skarven mellan det enkla och svåra. För jag hävdar med emfas att det här inte alls är svårtillgänglig eller exklusiv poesi – hon skriver ju om hur det är att vara människa, och det är vi ju alla, både vi som läser poesi och de som inte gör det (varför gör de inte det? vad är det de inte har fattat?).

Och att leva, det kan vara så – inte bara ”kännas så” – att man befinner sig i olika krig, så glöm metaforer här, det är bokstavligt. Man krigar mot existensen, mot tillvaron. Hallström skriver en poesi som närmar sig det oerhörda:

det handlar om att överleva, klara sig, komma från nån annanstans,
avsäga sig, förtvina, äta avföring, höra det ohörda, språk värre än musik,
bara gråta,

[…]

anropsstrof, skälver, kräver sin förklaring, öppnar, sluter regn, outsägliga,
röster klingar av som variabler för sin egen skull, otäcka resultat, försök
minnas oss så,

försök minnas att vi kunde ha haft det bättre mot en ljusare bakgrund,
be inte om förlåtelse, be oss inte förlåta en massa ovidkommande

På ett ytligt plan kan hennes dikt se ut som osorterade minnen, planlösa intryck som saknar samband. Men det finns ett system här, ett system av det kategoriska och definitiva som hon uppsöker och låter bli ett fullständigt och avklarat helt. Då väcks också frågan om hur vi ska förhålla oss till en allt trasigare värld, om vi ska fortsätta tillåta att den trasas sönder.

Hennes förslag lyder då att behålla både det mänskliga och det omänskliga, i en uttalad strategi som inbegriper William Blakes bataljer mellan Ondskan & Godheten. Hon menar också att den genuina konsten måste förhålla sig fritt, oberoende och självständigt till yttre påverkan, och det är bättre att då vara på Djävulens sida (om än opartiskt, som ju Blake föreslog att Milton var i Paradise Lost), eftersom vi lever i en värld där det finns mer själlösa krafter än hin håle.

Jag läser Hallströms bok som en skärseld, som en passage mot något bättre. Ja, världen är ond, mörk, tung, djävlig – men vi kan överskrida detta onda. Skuldkänslan är något som hela tiden pyr – den kollektiva skulden inför allt ont som har begåtts, som sker nu, och som kommer att uträttas i framtiden. Vi måste bara acceptera att vi alla är delaktiga i dessa förbrytelser, att vi är människor och att vi inte kan fortsätta blunda.

Det här är en bok som också pekar bakåt, mot Hallströms tidigare böcker, men som lever starkt på vad den utför nu, liksom att den bådar gott inför framtiden. Inte minst avslutningens hyperkorta dikter där orden har slipats ned till en jäderlundsk intensitet indikerar detta. Om förra boken var en av årets två bästa diktsamlingar (tillsammans med Sonnevis Bok utan namn) tänker jag inte säga något mindre fördelaktigt om den här.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar