att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

4 aug. 2020

Homo Line, Edith Hammar, Förlaget


”Hemlängtan” är det första ordet i finlandssvenska serietecknaren Edith Hammars första seriebok Homo Line. Man kunde säga: i begynnelsen var hemlängtan. Boken har kallats för ”en Tom of Finland” för 2020-talet, det slags överord som ofta slår slint, men här finns det fog för denna liknelse – inte bara för att Tom of Finland blir en utskriven intertextuell referens, utan för att hela estetiken omfattar och bejakar det gränsöverskridande, det lustfullt överdrivna balanserat med tungt allvar.

Det är mycket kroppsvätskor inblandade i denna serie. Man kunde säga att det handlar om passion och desivon, tårar, blod och sårtvätt. Det är också mycket fukt. Vi inleder i ett hav som blir badkar, där huvudpersonen liknar hjälten i en pikareskroman. En gigant. Det gigantiska är dock reducerat till självföraktet, och den hemlängtan som styr hens livsmål. Att längta hem innebär ju också att längta bort, för var finns ens hem? ”You’re my only home” sjunger The Magnetic Fields i en av de vackraste kärlekssånger som skrivits. Huvudpersonen i Hammars serie saknar först och främst detta du som kunde utgöra ett hem, och de kluvna känslorna är infångade med precision.


Hammar tecknar i en klart surrealistisk tradition. Tänker jag först, men inser att hen lika klart sysslar med realism. Det är mycket snyggt gjort med inledningens övergång från hav till badkar – en bit av havet finns ju kvar i läsarens minne – men det är en metod som är genomgående i boken, alltså hur bilder transformeras mellan olika skikt av en igenkännbar verklighet. Hens värld är sprakande, gnistrande, full av små detaljer som väcker lika mycket oro som fascination.

Det är roligt på ett lite småkusligt sätt, den här världen som Hammar låter oss ta del av. Det är drömskt sunkigt. Huvudpersonen reser mellan Helsingfors och Stockholm för att – tja, ”komma hem”, som det heter, men det är svårt när det är så svårt att hemmet inte vill veta av dig, på sin höjd bara vill utnyttja dig. I en rolig sekvens går huvudpersonen till sängs med Sverige (något som är svårt att återge med ord, något som måste bevittnas i bild för att ges rättvisa).

Allt liksom svämmar över i den här serien, och det är inte groteskt, mer vackert på ett rått sätt. Det är en estetik där more is more, och Hammar skapar en helt ny värld med denna metod. I trohet mot pikaresken är huvudpersonen naiv och godtrogen, men också med världens problem på sina axlar. Här knyts olika traditioner ihop, på ett förnyande sätt. I den här världen vistas fördomarna och sanningarna sida vid sida.


Så här: det är vackert, precis som livet är, det vill säga, det är också fult, precis som livet är. Det måste vara så. Liksom kärleken: både sig lik och helt unik. Här är det lika nära till smek som slag, och jag tycker så mycket om hur skickligt Hammar gestaltar huvudpersonens utsatthet och osäkerhet. I en scen balanserar hen i sitt vardagsrum på stolar och pallar där golvet blivit ett typ svart eldhav, där en vas kan le i mjugg mot dina stapplande steg för att undvika katastrofen.

Homo Line är dråplig, men långt ifrån oskuldsfull appropriering. All genuin humor är obekväm och utmanande. Hammar påpekar orättvisorna, liksom våra livslögner. ”Är det verkligen bättre med tapas?” frågar hen försåtligt. Boken avslutas med epilogen ”Glory [hole]”, där en slags utopisk hemhörighet möjliggörs. Det är mer könsöverskridande än pornografiskt, en slags tänkt idyll efter all misär som måste passeras. Så uppfriskande verklighetstroget det ändå är!   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar