att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

1 juli 2019

Sommaren 80, Marguerite Duras, översättning Kennet Klemets, Ellerströms


Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.

Det är som hos Duras, kunde Göran Palm ha skrivit. För det är havet hon skriver om, den oförlikneliga Marguerite Duras, även i en så annorlunda bok som den som nu har utkommit på Ellerströms, Sommaren 80. Dess premiss aktiverar vissa misstankar: ställd inför ett årslångt uppdrag att leverera krönikor till tidningen Libération går hon med på en kompromiss och nöjer sig med sommaren. Det blir tio stycken.


Krönikan är en svår form, och det blir sällan lyckosamt för den som inte lyckas omdefiniera själva genren. Nu ska genast sägas att det här inte rör sig om gängse krönikor. Skrivna i ett stycke liknar Duras texter mer reflektioner kring om inte skapandet, så om betraktandet, och om den makt som fördärvar. Hon utgår från nyhetsinslag – sommar-OS, varvsstrejk i Gdansk (som gör henne lycklig), maktövertagande i Iran, svält i Uganda – men hamnar oftare i längre betraktelser kring bekanta motiv. Såsom havet.

Och den lilla sexåriga pojken som är föremålet för en kvinnlig kolloledares förälskelse, en historia som skulle utvecklas i romanen Yann Andréa Steiner från 1992. Det är också under det här året hon träffar Yann Lamée, som hon skulle leva tillsammans med fram till sin död – dock nämns han inte i den här boken.

Eftersom Duras använder nyheterna bara som en förevändning för att skriva om sina favoritämnen blir det inte riktigt daterat, även om risken finns med referenser till Jimmy Carter. Inte heller lyckas hon övertyga när hon spår att OS i Moskva i framtiden kommer att betraktas som lika skadligt som nazisternas OS i Berlin (som hon olyckligt placerar 1938, när det var 1936 spelen hölls i Nazi-Tyskland). Men vi får en påminnelse om att terrorism var vanligare för snart fyrtio år sedan än det är nu, och att det är något som inte går att kommentera: ”man ska inte läsa tidningarna när de förklarar terrorismens olika mekanismer. Det är bortkastad tid.” Vi får också en prestigelös läsning av den uppburne Montaigne, som hon av allt att döma tycker är överskattad.

Det är förstås inte förvånande att en så egensinnig författare som Duras skulle förhålla sig så här fritt till krönike-genren. Det liknar lite Clarice Lispectors legendariska krönikor (Crônicas, som kan läsas i ett engelskt urval): ett skrivande som tar kommando över situationen, som vägrar anpassa sig. Och det kan finnas anledning att påminna sig om detta, i en tid som i så hög grad premierar lydnad, angiveri och anpassning: det finns ett värde att gå sin egen väg.

Det här är skrivet utifrån en motvilja, det är märkbart. Klemets översättning är säker – han hör vid det här laget till de mer rutinerade av de många som överfört Duras till svenska – men jag stör mig lite på det förtroliga ”vet ni”-tilltalet som inställer sig, eftersom Duras ju är motsatsen till den inställsamhet som det där ”vet ni” signalerar (hon ska minst av allt låta som Ernst Kirchsteiger). Att kunna skriva, det är inte att bjuda in till dialog, och det är inte därför man tvångsmässigt – besatt – läser Duras, för att ”känna sig delaktig” eller något annat tjusigt: det är en irritation, en störning, en smärta.   

Delar av mig störs också av den tappade koncentrationen som Duras visar. Andra delar av mig förstår att det är så Duras poetik verkar: distraktionen är hennes främsta vapen som författare, och det är ju den som vägleder henne och ger henne förutsättningarna att nå så långt i sina insikter om det våld som härskar över våra begär och önskningar och drifter. Det är destruktivt som fan.     

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar