att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

14 juli 2019

Jag som var så rolig att dricka vin med. Rapport från ett år som nykter alkoholist, Rebecka Åhlund, Natur & Kultur


Hur det är att vara alkoholist vet jag inte, bara hur det är att dricka för mycket, så som jag gjorde i typ 20-årsåldern när jag bodde ett år i Bollnäs och drack bort de vapenfria veckornas tristess som om det inte fanns någon morgondag – och det gjorde det knappt ens, eftersom jag oftast blev så bakfull att jag var oförmögen att äta eller jobba hela dagen efter. Men är inte redan det att falla i den största fällan: att förneka sin alkoholism? Det vill säga, förnekelsen i de ständiga konstaterandena att jag minsann inte har några problem med alkoholen.

Det är mycket som är bra och viktigt med Rebecka Åhlunds klargörande och nyktra bok Jag som var så rolig att dricka med, som utkom i våras och som jag först nu har haft tid att läsa. Det är bra att hon inte gör sig själv till martyr, eller söker grunda psykologiska förklaringar (sådant saknas ju aldrig: det finns alltid orsaker att dricka). Det är också bra att hon inte försöker sig på lama undanflykter, att hon fungerade bra när hon drack. Nä, hon går rätt in i det som gör som mest ont, som att hon varit en usel förälder till sina två barn, och gjort sig beroende av lögner för att prioritera ett drickande som bara nödtorftigt lyckats hemlighållas.


Boken är uppställd som en dagbok kring ett år som nykter, efter att hon kommit ut på facebook med erkännandet att hon är alkoholist. Sedan går hon på regelbundna möten på något som hon kallar ”fight club”. Drickandet har för Åhlund varit ett undantagstillstånd, som normaliserats och blivit vardag. Så kan hon ge sig själv privilegiet att dricka på daglig basis, utifrån en flytt till England. Det blir som en förlängd semester. Och så är ju alkoholen så lättillgänglig, med nattöppna butiker i närområdet. Att bli alkoholist i Sverige kräver ju en examen i logistik.

Åhlund beskriver det som att hon har en inre alkoholist, som krävt att hon dricker. Det blir en skildring inifrån ett sårigt missbruk, med de alltför bekanta signalerna, från blessyrer på knäna till svarta minnesluckor och nerkräkta kläder. Hon har under sin tid som alkoholist gjort sig skicklig på att hitta på ursäkter, dribblat sig fram i en tillvaro som nästan uteslutande kretsat kring hur hon ska kunna dricka de där timmarna innan barnen kommer hem. Att maken Johannes är dålig på att upptäcka att hon dricker så mycket, för mycket, är både märkligt och självklart, då förnekelsen kan vara lika stor hos den som är medberoende.

Samtidigt är samhällets toleranströskel orimligt hög när det gäller drickandet, och det är något som kunde ha problematiserats mer av Åhlund. Nu nöjer hon sig med att från sin nyktra position gnälla lite över de alkoholbilder som fyller instagram, men jag tror knappast att det är där faran ligger.

Som nykter kanske Åhlund går mer än lovligt in i en frireligiös tillvaro, som bara delvis ursäktas av en viss självdistans. Jo, att skapa just den nödvändiga distansen är något Åhlund är bra på, liksom att ibland gå hårt och osentimentalt fram mot sina tillkortakommanden. Men tillåt mig tvivla på att det går så enkelt att byta ut sin alkoholiserade vardag mot det nyktra livet från en dag till nästa, eller att det sker under så städade former som här.

Som alkoholist drack Åhlund för att, som hon säger, stänga av hjärnans förmåga att fungera som en tvättmaskin (en erfarenhet som delas av många som självmedicinerar sina diagnoser på autismspektrat). Behovet att bedöva sin ångest är välkänd – men jag blir inte klok på hur hennes bok förklarar hur hon gör sig starkare att stå pall för den utan alkohol. Skillnaden ligger ju bara i att den som dricker så mycket som hon gjorde skapar ny ångest utifrån allt som sägs och görs på fyllan – men hur hanterar man den dagliga ångesten när man inte får dricka? Yoga i all ära, men tillåt mig tvivla ändå.

Två andra saker som inte heller riktigt förklaras är hur man ska stå ut med alla tråkiga människors tråkiga åsikter om man inte får dricka, liksom hur man ska stå ut med sin egen präktighet när man är nykter. Åhlund berör de här frågorna, men ger inga tillräckliga lösningar. Det trista är att drickandet måste gå så långt som det gjorde i hennes fall, att hon blir tvungen att helt avstå – och det är väl det djävliga med alkoholen, att det inte finns något mellanläge för den som har sjukdomen, att man inte kan dricka lagom. 

Nåväl, det här är ändå en riktigt bra bok, som torde ge många tankeställare åt den som dricker för mycket – och det är ju många av oss som gör det, kanske i synnerhet just vi som tror att vi inte gör det. Dessutom är den ovanligt piggt och skämtsamt skriven. Om det är någon tröst för Åhlund vet jag inte, men hon lyckas åtminstone bevisa att hon är rolig även när hon inte dricker vin.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar