att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

20 juni 2019

Svamp, Morten Langeland, Flamme Forlag


Det var i Yann Martels bok Life of Pi vi fick historien om ett zoo där det fanns ett rum där besökarna kunde bege sig för att skåda världens farligaste djur. Väl därinne möttes de av – en spegel. Människan är vidrig, kort sagt, och inte bara mot andra djur, utan också mot sin egen art. Det slår mig att Morten Langelands förra bok kunde kopplas till zoo, hans besynnerliga Zoonetter.

Nu utkommer han med en ny bok, Svamp, och den är kryptisk, men kanske inte lika besynnerlig. Omslaget signalerar kitsch, med flygplanet mot idyllisk himmel, och titel och författarnamn skrivna i billigt glittrande silver, och så en tvättsvamp som en gul blaffa över det hela.


Svampen är kopplad till det utskrivna ”Låt stå”-imperativ som präglar boken. Men svampen har också, upplyser mig Johannes Grytnes i sin recension av boken i tidskriften BLA, en koppling till samtidskonstens fascination för svampen som konstnärligt material – Langeland studerar vid Oslos konstakademi. Här finns kolsvarta sidor som avgränsar, och ett fotografi av vad som kunde vara en barnsoldat.

Det är också uttalat skrivet ”i hast”, eller ”skriv fort”, som det står – här dominerar det spontana och omedelbara, det som inte låtit sig bearbetats. Därför är också tidsangivelserna dominanta inslag, med förra sommarens otäcka värme, Aviciis död, Vipps (den norska motsvarigheten till Swish). Risken är väl att det fort hinner dateras (ungefär som när någon i början av 00-talet nämnde Napster eller Oliver Kahn).

Det finns en handling, som inkluderar en resa till Makedonien tillsammans med några poeter från olika länder för att läsa upp dikter och arbeta med översättningar. Langeland reflekterar kring bilåkning, flygplan, söta tjejer, hur ordet Balkan etymologiskt indikerar honung och blod (det är nog en skröna, även om namnet kan syfta på den grekiska bergsregionen Aimos / Haemus, och det skulle förklara blodet).

De olika tidsskikten samverkar, med nostalgiska återblickar till barndomens upplevelser. Där blir svampen del av det tillbakablickande projektet – skoltavlan med dess kritdamm som väl knappt hinner lägga sig innan eleven börjar sakna det … På plats i Makedonien tar han in resonemang kring Alexander den store, kung Midas, men också Robert Burton, han med melankolin. Det finns flera beröringspunkter med Göran Sonnevi (som helt kort apostroferas).

Det är talspråkligt svängigt, på ett sätt där det poetiska knappt märkbart smygs på. Det är skrivet i stundens hetta, där associationerna slängs fram på ett till synes vårdslöst sätt. Det vårdslösa hindrar dock inte att det ofta finns utrymme att dryfta existentiella frågor:

                      Det glimrer i glass, lukter av sigaretter, de forteller
                      historier om mennesker som finnes
                      fantes, og ler, og Os finnes, og vi
                      venter på en utrolig framtid, se hva som skjer
                      Ikke som litteraturen, formidlet av kråketær
                      og uvisshet, dag ut, stang inn, natt kom
                      Ei bar grein duver etter kråkeskriket
                      en mørk histories etterkant

Langeland är suverän på att fånga närheten mellan högt och lågt, och genom sitt ofiltrerade sätt att ta in världen utvinner han flera hållfasta punkter: ”Jeg er glad for å leve / selv om det er / det sørgeligste som finnes”.

Så är det förstås: det är outsägligt sorgligt och svårt att leva, men man gör det ändå, även efter att ha konfronterats med Yann Martels insikt att människan är människans rovdjur. Langelands poesi är aldrig inställsam och förefaller inte bry sig nämnvärt om att uppvakta läsarens intresse. Det är ett tilltal som man hellre får söka sig till än att det pockar på och kräver din närvaro. Styrkan ligger i att Langelands tilltal inte tvingar fram svar, utan erbjuder möjligheter för egna ställningstaganden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar