Kvällens frihet, Kjell Espmark, Norstedts; First Contact, Johannes Heldén, Bonniers; Requiem över en förlorad son, Kristian Lundberg, Lindelöws

Tre nya svenska diktsamlingar visar spännvidden i utgivningen. Från Kjell Espmarks mogna dikter till Johannes Heldéns s/f-poesi ligger ljusår, som en poesiläsare dock kan färdas genom på ett ögonblick. 

Kjell Espmark debuterade för ofattbara 63 år sedan, men har för varje årtionde ökat sin produktionstakt. Det ska vi vara tacksamma för, då han fortsätter skriva så bra. I den vackert betitlade Kvällens frihet uppehåller han sig vid ”den sena stilen”, som en förklaring till äldre konstnärers ibland radikala omprövning av sitt tidigare skapande.   

Espmark blandar rolldikter med porträtt av klassiker som Heidenstam, Beethoven, Beckett, med flera. Hans sena stil innebär en viss reducering, ett koncist tilltal som passar förträffligt när han skriver en slags essäistisk poesi. Han unnar sig friheten att röra sig mellan inlevelse och kritisk distans.

I de här dikterna gnistrar det av Espmarks vitala skaparkraft, även när han blir som mest pessimistisk: ”Det är dags att blåsa ut stjärnorna. / Och sedan att stryka ut sig själv. / I det slutliga mörkret finns bara ord / som glittrande reflekterar varandra.” Så länge poetens ord fortsätter glittra får han skriva hur många böcker han vill, tänker jag.  

Betydligt yngre än Espmark är Johannes Heldén, som mer och mer låter sin gärning som konstnär infiltrera dikterna. Hans poesi blir då en förlängning av utställningar som den som kunde ses på Länsmuseet 2015. First Contact är science fiction, speglad i ekopoesi.

Så består dikterna av fragment, som ibland utmynnar i kryptiska prosadikter: ”Jag höll varelsen i handflatan. Jag är ett virus från en annan planet. Det doftade multnad citrus, svartpeppar, oidentifierad spillning. Jag önskar jag hade haft de infraröda glasögonen – sett om andra fanns därute, på väg förbi i natten eller blickstilla betraktande mig.”

Det är en poesi som frånsäger sig allt fixerat och statiskt, och i stället uppmuntrar till en svindlande läsning där tiden sätts ur spel. Dikten iscensätter en rymdresa 2037, och ger intryck av att vara del av ett större arbete, där växter och maskiner ställs mot varandra, i referenser till Kant och romantikens självförverkligande. Hänger det ihop? Vet inte, och ärligt talat vet jag inte ens om det behövs.

Av mer traditionellt snitt skriver den produktive Malmö-poeten Kristian Lundberg. Den senaste boken uttrycker saknaden efter ett barn som inte ens hunnit leva: ”Han är borta, inte mer än / bara borta, mer som tunn is / när det övergår till vatten / till en tätnande dimma”.

Han är just ”en son”, anonym i sin död, och dikterna handlar om försöken att nå fram till någon form av försoning. Som vanligt hos Lundberg får vi dikter om vardagslunken, med explicita referenser till diktskrivandet. Det är ojämnt, ibland lite för självmedvetet och för mycket recycling av dikter Lundberg skrivit sedan slutet av 90-talet.

Han skriver ändå som vanligt ambitiöst i denna inledande del i en planerad trilogi, och lyckas stundtals ladda orden med total närvaro. Man känner igen utforskandet av stillheten, där han lodar mörkret och ger ljuset en värdig kontrast. I Lundbergs dikter får du inte förvånas om du stöter på flitiga förekomster av Kristus. Det är ovanligt och befriande i vår sekulariserade värld med en poesi skriven utifrån en så uttalad kristen värdegrund.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 7/6 2019)