att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

4 juni 2019

Zooësis. Om kulturella gestaltningar av lantbruksdjurens tid och liv, Amelie Björck, Glänta produktion


Det står redan i Bibeln, att människan är överlägsen djuren och därför har rätten att utnyttja dem till sitt eget välbefinnande. Under lång tid har vi kunnat se hur förgörande den sysslan är för alla inblandade, vårt hanterande av djur främst inom köttindustrin. När jag sommarjobbade på slakteriet i Umeå fick jag oförglömliga minnen av kor och grisar som avlivades på helt inkompetenta sätt. Det här var länge sedan, 1985 (samma år som The Smiths släppte ”Meat is Murder”!), men industrin har snarare rört sig mot ett än mer cyniskt förhållningssätt, dikterat av den ekonomiska marginalen. Fiktionen har förstås speglat samhällsutvecklingen och dess värderingar.

Inom konsten har relationen mellan människa och lantbruksdjur – de tamare arterna, som korna, grisarna, hästarna – präglats av idyll, medan relationen till de vilda djuren alltid lockat till mer fantasifulla möten, ibland av gränsöverskridande karaktär, som i Helena Österlunds Kari 1983, i flera av Andrea Lundgrens böcker, eller allra mest sublimt i Angela Carters noveller i The Bloody Chamber. Människor har hellre sökt sig till de vildare djuren, och kanske i synnerhet författare har lockats av deras funktion som bättre projektionsytor för drömmar om frihet. I barnboken och den tecknade serien är djur oftast antropomorfa, alltså avbildade som en slags människa, med kläder och förmåga att tala. Amelie Björck, lektor i litteraturvetenskap och drama på Södertörn, tar sig an skildringen av djur i vuxenböcker. Det sker i boken Zooësis. Om kulturella gestaltningar av lantbruksdjurens tid och liv, med inriktning främst på författare som Ivar Lo-Johansson, Kristina Lugn, med flera.


Titelns begrepp zooësis definierar Björck som ”djurens sätt att betyda i människokulturen”. Det kan te sig som ett udda ämne, men det betyder bara att så få fått denna goda idé tidigare. Ämnet för Björcks studie kan knytas till större etiska projekt om ekokritik, om queerforskning, men även förtryck generellt, utifrån genusfrågor, liksom de postkoloniala studierna. Det rör sig om hur författare och konstnärer gestaltar djur i sina verk, vilken betydelse djuren har.

Så, om tillgången till svenska studier varit mager, har Björck i stället hämtat sin inspiration från den amerikanska litteraturvetaren Elizabeth Freeman, och hennes begrepp krononormativitet. I korthet, hur människor styrs av biologiska förväntningar, yttre och inre, på att livet ska följa en viss dramaturgi: vid en viss ålder ska du gå, tala, börja skolan, gå ut skolan, jobba, få barn, etc. Det är inte utan omvärldens kritik du avviker från dessa hållpunkter.   

Björck anpassar Laura Mulveys 70-talsteori från filmen, ”the male gaze”, till en ”the human gaze” i sin metod i hur författare betraktar djur i sina böcker. Det är då i första hand frågan om att betrakta utifrån en självklart dominant position. Hennes läsning av Ivar Lo-Johansson visar det försåtliga i traditionen att se arbetarlitteraturen som något som skildrar kontrasten mellan det långsamma lantlivet och det snabba stadslivet. En förenkling, menar hon emfatiskt. Här visar hon hur de litterära djuren har tillhört arbetarklassen, i en slags solidaritet, med förbehållet att de inte tillåtits vara delaktiga i frigörelseprocessen som protagonisterna deltar i. Nog finns det gott om intressanta synpunkter i Björcks bok, som reflektionen att proletärlitteraturen innehåller mer utförliga skildringar av kalvning än av kvinnors födande.   

På ett kanske paradoxalt sätt bidrar gestaltningen av djuren som representanter för mänskligt lidande att det underlättar den fortsatt usla behandlingen av dem. I Lo-Johanssons roman Godnatt, jord är det två kvigor som överger de hårda villkoren och flyr fältet, och återgår till sitt vilda tillstånd, något Björck kallar feralisering. Det ovanliga är att Lo-Johansson gör dem till subjekt, självständigt handlande.

Björck skriver också kort om reklamfilmer från Bregott, som knyter band till den förmoderna uttrycksformen pastoral – idylldiktningen där bräkande får och betande kor omger de glatt leende människorna som slagit sig ned i något träds skugga. Det som avses är förstås Eden, något som understryks av de många barnböckernas idylliserande av djurlivet – småskaliga bondgårdar där ett par djur lever i fridfull samvaro premieras framför de mekaniska och anonyma storhushållen, med djur som reduceras till sina producerande funktioner. Något liknande gäller förstås för många av senare års pionjärer som bryter upp sitt urbana ekorrhjulsliv och söker sig mot bondgården för att undkomma stress och utbränning – det gäller tv-paret Mandelmanns, men även Axel Lindén, som häromåret utkom med Fårdagboken. 

I Kristina Lugns pjäs Hjälp sökes från 2013, där levande djur agerade på scenen, förekommer en mor som frivilligt valt stumheten. Kanske som ett sätt att närma sig djurens större lycka. Kritiskt och med stor inlevelse resonerar Björck vidare kring att människor är något som bara finns i plural. Hon skriver i dialog med den amerikanske filosofen Leonard Lawlor: ”För att avsluta kriget mot andra djur, menar Lawlor, måste vi lära känna vår egen animalitet – inte i första hand som något vilt, primitivt eller galet att fly undan eller tillbe, utan som en tillgång med många nyanser.”

Något senare, i läsningen av Marlen Haushofers mångbottnade roman Väggen, är Björck som allra mest hemtam och når många oväntade och ibland förbluffande slutsatser. Det är en roman som inbjuder till olika tolkningar – är väggen en manifestation från hennes psyke, en konsekvens av människans plundring av jordens resurser – i förlängningen ett gudomligt straff, eller en metafor för den sjukdom som skulle ta livet av författaren? Kvinnan i romanen lever i unik samvaro med de omgivna djuren, men tillflykten störs på slutet, med våldsam utgång. I Björcks renodlat litteraturvetenskapliga läsning öppnar huvudpersonen mot en strävan att förminska skillnader mellan människa och djur.

En önskan att närma sig djuret behöver inte vara verklighetsfrämmande. Konstnären Miru Kim har i flera verk levt tillsammans med grisar. På den här bokens omslag figurerar hon i en svinstia, även om det tog mig lång tid att upptäcka henne där – vilket troligen illustrerar hennes poäng. En avsikt kan bestå i att uppnå en högre form av närvaro, av uppmärksamhet. Björck sufflerar med Simone Weil, och då är erfarenheten religiös. Ett annat exempel är Clarice Lispectors kackerlacka i Passionen enligt G.H., där religionen uppgår i en metafysisk instans, en transcendental upplevelse som ifrågasätter språkets herravälde. Ett tänkande utan fördomar, kunde det kallas. Ärendet illustreras i hennes programförklaring: ”perhaps we will se what it’s like to be a pig, / and what it’s like to be a human”.  

Det kunde också kallas att respektera djurens djurhet. Så illustrerar Miru Kim hur djuren agerar och tar sig in och påverkar dina egna uttryck. Björck låter den teoretiska barlast komma till nytta i sin behandling av dessa suggestiva suggestioner, där tidigare möten mellan djur och människa mer har handlat om blickar som i bästa fall möts här blir en fråga om hud mot hud, med den nakna konstnären bland grisarna. Allra tydligast i den 104 timmar långa I Like Pigs and Pigs Like Me, där hon levde tillsammans med två grisar.  

I ett avslutande kapitel skriver Björck om döda djur, och deras förmåga att i bildlig mening spöka. Exempel hämtas från konstens mest emblematiska döda djur hos Rauschenberg och Hirst, men också från dikter av Katarina Frostenson och Sonja Åkesson. Åkesson går längst i sitt möte med det döda djuret – i dikten ”Hästens öga” – och får sin position som subjekt utmanad, rentav rubbad. Tolkningen utmynnar i en fullbordad frustration: ”Om jord-blivandet i denna dikt sedan innebär det yttersta mänskliga ansvarstagandet eller en feg flykt är en öppen fråga.” Det är en öppen fråga för att det måste vara så. Här skriver Björck också om den villkorade sorgen när inte bara djur dör, utan levande varelser överhuvudtaget – det råder en osäkerhet kring dekorum, som får många att skriva brev till Magdalena von Ribbing och alla hennes efterföljare: hur länge ska man sörja sin anhörige? 

Som avslutning behandlar Björck också djurrättsaktivister, och speciellt gruppen 269 med sina aggressiva demonstrationer, varav några kan ses på youtube, flera av dem så starka att kommentarsfälten splittras av en hälft som reagerar med avsky mot skändligheterna som visas och en hälft som irriterat pekar ut det faktum att det är en demonstration – och så kan förstås syftet sägas ha uppfyllts.

Något Björck eventuellt kunde ha sagt mer om är att vi inte vill kännas vid djurens ursprung. Hon skriver bra om hur djuren försvinner från stadsbornas liv, blir en diffus påminnelse. Det kunde kanske ha knutits mer till den dubbla känslan av nostalgi och avståndstagande – vi vägrar påminna oss om det ursprungliga bondelivet som vi härstamma från. Det kunde förklara många stockholmares avsky för allt utanför tullarna, manifesterat i skällsordet ”bönder” – det är ju ett sätt att distansera sig från något som finns i deras eget DNA.    

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar