att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

29 juni 2019

Är det detta som kallas postmodernism? En studie i Katarina Frostensons och Stig Larssons diktning, Victor Malm, Ellerströms


Den dag vi kritiker ersätts av AI hoppas jag att dess algoritmer baseras på Victor Malms kritiska gärning. Han äger den numera sällsynta kombination av gedigen uppskattning för traditionen och genuin nyfikenhet inför det nya. Dessutom skriver han om litteratur med en avundsvärd hängivenhet. Att jag däremot sällan håller med honom i smakfrågor är en helt annan sak (det finns nog ingen annan kritiker jag de senaste åren varit så oense med), bland annat därför att hans argument är så engagerade.

Nu har hans avhandling om Katarina Frostenson och Stig Larsson äntligen kommit ut, under titeln Är det detta som kallas postmodernism. Titeln citerar Gunnar D Hansson, en av de författare som uppenbart ligger Malm varmt om hjärtat. Det är en rätt unik idé som används här, att utnyttja de två författarskapen mer för att peka ut skillnader än likheter, i en kontrasterande läsart.


I inledningen för Malm viktiga och klargörande resonemang om kritiken, om själva tolkningsarbetet generellt, om den sympatiska läsarten. Han skriver också uppbyggligt om epokindelningarna som råder inom litteraturhistoriska arbeten – decennievurmen som främst Sverige fastnat för och därmed låst fast sig i begränsningar. Läst så skulle väl hans bok handla om två 80-talister, det vill säga att de utmärkte sig och definierades som författare under det decenniet, men i själva verket är de dikter han fokuserar på i avhandlingen i större utsträckning från 90-talet och senare.

Malm har en egen röst, ett tilltal som underlättar arbetet att göra framställningen tillgänglig även för icke-akademiker. Det är ett skrivande som väljer bort det mjuka och följsamma, och hellre väljer att vara avig och kantig. På sitt uppfriskande sätt kan han unna sig att stretcha sina tolkningar bara när det så behövs, och därmed landa i slutsatser som jag för en gångs skull gärna håller med honom om. 

Ja, och postmodernismen, vad ska vi säga om den? För mycket har redan sagts om den, verkar också Malm tycka – så uppfattar jag hans genomgång som något pliktskyldig när han vill reda ut förenklingar, missförstånd och historiska feltolkningar av detta ytterst töjbara begrepp. På senare tid har det mest använts pejorativt, något som det nog krävs större insatser än detta arbete för att åtgärda. Vad som är lyckosamt är det utredande arbetet kring modernism överhuvudtaget, i förslagen att vad som premierats är en säkrare kanon av modernistiska författare, där Malm ställer dessa fixstjärnor – Woolf, Mann, Proust – mot mer utmanande och krångligare modernistiska exempel – Gertrude Stein och Ulysses.   

Min relativt begränsade överblick skulle säga att postmodernism är ett inte alltför överanvänt begrepp i samtida svensk litteraturforskning. Malm föreslår med hjälp av Frederic Jameson postmodernitet, och visar att postmodernismen har berikat våra läsningar, gett oss fler verktyg att arbeta med. Men ändå: allt blir i slutändan reducerat till förenklingar, annars blir man inte begriplig – det bästa blir att skapa sin egen definition av ett begrepp som postmodernism (nå: är inte det i själva verket den bästa definitionen av det, att man blir autonom i sitt förhållningssätt).  

Under 80-talet fördes en infekterad debatt om postmodernismen, tydligt refererad här, där bland annat ett argument var att den inte var tillräckligt samhällsorienterad. Ebba Witt-Brattström har i efterhand konstaterat att postmodernismen kidnappade ett antal kvinnliga författare, Frostenson, Ann Jäderlund och Kristina Lugn främst, och tvingade dem att skriva en teoretisk litteratur, fjärmad från feministisk agenda. Intressant nog kan det ha varit Sonja Åkesson som hellre fungerade som banerföraren, en författare som minst sagt beskrivits som samhällsinriktad, och nog kan den som vill hitta samhällsorientering i exempelvis Frostensons dikter.

Malm går hårt åt Witt-Brattström i några ställen, men även mot Peter Luthersson och hans snäva omdefinition av modernismen, samt några andra som får sina fiskar varma. Liksom Tommy Olofsson och Magnus Ringgren, som sent 80-tal initierade det som skulle bli ”obegriplighetsdebatten”, där ju Frostenson var en av måltavlorna för kritiken. Deras namn nämner jag eftersom de kommer att bli ihågkomna – för den som söker en säkrare genväg till evig berömmelse är det ju bättre att ha fel än att ha rätt.

I kapitlen om Frostenson handlar det mycket om att hon uppsöker gränser i sitt skrivande: hon både bejakar och bevarar dem. Det handlar också om ”simulakra bildhinnor”, och utgör en övertygande metod för att öppna hennes dikter för tolkningar som rör sig mellan att vara övertydliga och antydande. I det gränslösa finns också det värdelösa, som bildar en övergång till Larssons poesi, till synes så olik Frostensons.

De dikter Malm väljer, i Frostensons fall ”Negativ tindra” från Joner och ”Hornet” från Karkas, i Larssons fall med fokus på boken Natta de mina, finns inte mycket att anmärka mot. Poängen kommer fram. Där ingår bland annat Larssons kritik mot samtidens fixering vid stelnade estetiska ideal, utifrån den legendariska DN-artikeln från 90-talet (här återgiven i facsimil) om författare som var fångade i sin egen finhet.  

Därmed handlar mycket av Malms genomgång av Larssons dikter om den medvetet dåligt skrivna litteraturen, som upptog större delen av Larssons 90-tal. Malm medger dåligheten, men gör en distinktion mellan intention och funktion. Där hamnar vi också i resonemang om de olika sätten att skriva självbiografiskt. Frederik Tygstrup har i en artikel intresserat sig för verkligheten och fiktionen håller på att byta plats, med slutsatsen att när fiktionen börjar leka med verklighetselement, då beror det på att verkligheten börjat leka med fiktionselement.   

Gemensamt för Frostenson och Larsson är hur båda söker sig mot gränser, ett ämne Malm möjligen kunde ha utforskat mer i sin studie. I gengäld får vi flera resonemang som betonar det unika hos dessa två författare, som man nog får säga hade sina storhetsperioder på 90-talet (här håller nog Malm inte med mig avseende Frostensons senare poesi). Endast den s.k. framtiden får utvisa hur giltiga deras författarskap blir när vi är döda. Victor Malm har gjort sitt för att säkerställa en riktning för framtidens intresse med denna avhandling.     

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar