att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

18 mars 2019

Aureola, Iman Mohammed, Anti förlag


Aureola betyder inom teologin den gloria som omger Kristus kropp. Inom fysiken är det ljusmanteln vid elektriska urladdningar – en blixt, ungefär så som Iman Mohammed för sex år sedan debuterade i antologin Blå blixt, och där jag lite inbilskt skrev att hennes dikter är ”lika påträngande som de är charmiga”.  Aureola är också namnet på den nya diktbok hon nu utger på det lilla förlaget Anti.

I 200 exemplar kan det se ut som en minimal utgivning, som tidigare ändå innehållit namn som Athena Farrokhzad, Leif Holmstrand, David Zimmerman; man kunde också kalla det skandalöst att inte fler får tillgång till denna sjunde bok i Antis diminutiva serie, ett format som kan få en att tänka på ett slags lyriknovellixar, där varje bok liknar ett omsorgsfullt hopsytt mirakel (vilket låter ungefär som Börje Salming brukade beskrivas efter sin långa NHL-karriär).


Iman Mohammed debuterade 2017 på det möjligen ännu mindre förlaget Chateux med Fermata, och alltså förra året på Norstedts med den slagkraftiga Bakom trädet ryggar, som med eftertryck balanserar teori med praktik i korta sentenser, och skildrar både en allmän gemensam erfarenhet och en privat. Dess avslutande rad lyder: ”Runt området placerar sig en aureola.”

Så där är det, ordet som fått ge denna bok sin titel. Då kan denna nya bok läsas som ett appendix till den påkostade boken från i fjol? (På CD-språk: det dolda extraspåret, synligt endast för de 200 som drabbats av en mer än tillbörlig feber för poesin …) Hon tar med sig estetiken från den föregående boken, med korta dikter som befinner sig i gränsområdet mellan diktsamling och långdikt.

En dikt med uttalat episka inslag. Här i form av förnedrande tågresor, och antydningar om flykt, gränsövergångar. Om det är flyktingströmmar som åsyftas?

                      Landskapet gråter om dagarna
                      sover lätt om natten
                      det jag hemlighåller dränks mellan
                      artärer och ådror.
                      Jag ser föräldrar och
                      barn följa efter varandra, grått i grönt.

Det Mohammed vill gestalta är den osäkra världen, oron som hemsöker den som saknar fast mark under fötterna. Hon gör det i en dikt som fortsätter vara slagkraftig, övertygande och övertalande med sina nedtonade argument, med sitt nedskruvade tilltal. Ett tilltal som inte ska misstas för försynthet. Här gnistrar det till – blixtrar till, höll jag på att skriva – i en bitsk trerading som exponerar turistens hyckleri, ungefär som om Mohammed vill säga att man kan resa på andra vis än de som gör det för fysisk överlevnad.

Då auerolan lätt kan kopplas till den elektriska urladdningen kan man se dess elektriska komponent – den här boken i sitt lilla format är kanske mer tomtebloss än blixt, men du vet, det är bra så, för hellre det än det mörker som uppstår hos den som inte läser poesi. Nä, jag tänker inte plädera för konstens vaccin mot ondska och hat, men vad fan, vi 200 som läser de här böckerna, det finns sämre saker man kan ägna sig åt.  

Och hur är det med teologin? Den gloria som omger Kristus kropp (och alltså inte bara huvud) är väl också den av efemär karaktär. Jag är fullt medveten om hur flyktig också poesin är, också när den är så verkningsfull som Iman Mohammeds lyckas vara. Då kan det finnas anledning att påminna sig om den ytterligare dimension av tillvaron som finns tillgänglig, en religiositet i vidare mening som är varaktigare och med en osviklig förmåga att få sista ordet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar