att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 feb. 2019

Strålgångar, Charlotte Qvandt, Lil’Lit Förlag


I det sista numret av den insomnade tidskriften Fantasi gnällde jag för oändligt länge sedan (kanske tio år?) i en essä på svenska prosaförfattares torftiga språk, och hade nog inget bättre förslag än att de borde läsa poesi för att få ett mer spännande förhållande till språket. Nu slår det mig: är inte alla svenska romanförfattare misslyckade poeter?

Nu ligger det ingen större värdering här i ordet ”misslyckad”, eftersom själva projektet att skriva poesi i sig är att misslyckas, att bejaka det som går snett och inte infrias. Och jag säger så för att jag har läst Charlotte Qvandts debut som roman efter en knippe diktsamlingar. Strålgångar utges på det nystartade förlaget Lil’Lit, och illustrerar något av min tes, även om det är en slapp inställning, att hävda att ett språk är ”poetiskt” eller ”lyriskt”.


Karin Aurora Fanning är huvudpersonen, en gammal kvinna som isolerat sig i ett hus i ett samhälles utkant. Nej, hon har rentav barrikaderat sig, med minimal kontakt med omvärlden. Det är på sätt och vis både självvalt och en förvisning, kan man ana. Hade hon varit snäppet yngre hade hon nog lyssnat på Primal Screams ”I’m Losing More Than I’ll Ever Have”. Den tidigare maken Birger är död, något hon inte verkar sörja så värst, då han ändå inte lyckades hålla sig trogen. Hon håller på att tappa synen, men också annat – sugen, kunde man väl säga. Hon åker nattåget för att hälsa på sin bror Osvald, intagen på mentalsjukhus i närheten av Skellefteå (antar jag, eftersom sjuksköterskan där heter Lundmark).

Till det annorlunda med Qvandt, som också arbetar som brottsutredare, hör att hon inte har skrivit en deckare. Det hade varit det väntade, att hon tagit till vara sin professions kunskaper och erfarenheter. Men Strålgångar är ändå en roman med något obestridligt över sig. Dessutom finns en förtätad spänning över det förlopp som skildras. Samt ett brott.

Brottet är incest, då vi meddelas att Karin i ungdomen har initierat otillbörliga handlingar med sin två år yngre bror. Nu lever hon med detta faktum, men avstår klädsamt nog från att tänka på det – mestadels. Händelserna ligger långt tillbaka i tiden, men banden mellan syskonen är fortsatt starka:

”Osvalds själ som utvecklat ett mycel ner under sjukhusets grund, som spridit sig över vidderna och längs tågspåret och in i Karin. Som att luften stannar till när det rotliknande som spänner så starkt och stadigt mellan dem viskar och upprepar det förgångna. Ett sätt att förhålla sig hon aldrig kunnat skaka loss.”

Denna ovanliga roman skildrar något så oglamoröst som vardagen, den inrutade tillvaron, så som den nog ter sig för de flesta gamla. Den nedtonade Karin är en ovanlig romanfigur, eftersom äldre – i synnerhet äldre kvinnor – annars brukar skildras som hurtiga och jovialiska, energiska, något som i sig har blivit en schablon. (Alla verkar ha den 106-åriga Dagny Carlsson som förebild.) Det finns en respekt för Karins integritet, som får Qvandt att skildra henne på gränsen till förståelse, liksom för att visa att det inte går att få kontakt med någon som är så här sluten, med någon som bor i tystnaden. Det är varsamt och precist skrivet.

Qvandt etablerar i sin roman ett slags stillastående. Även i sin poesi arbetar hon med det stilla uttrycket, men det är möjligen först här som denna metod får sin yttersta verkan, kanske just för att kontrasten med majoriteten av den svenska samtidsprosan blir så stor. Karin bär på starka känslor, men kan inte släppa fram dem. Just så här alldagligt och olyckligt kan ett liv te sig.     

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar