att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 mars 2019

Utom sig, Sasha Marianna Salzmann, översättning Jesper Festin, Weyler


Tyska debutanten Sasha Marianna Salzmann har skrivit en roman om en kvinnas sökande efter sin bror, eller möjligen efter sig själv i ny könsidentitet. Att läsa denna vackra våldsamma berättelse är som att befinna sig i fritt fall.

När man fyller jämt är det kutym att man i present får en upplevelse. Förr var det ett bungyjump, nu kan det vara ett fallskärmshopp. Till den som är redo att köpa en sådan gåva till någon närstående vill jag säga: vänta ett ögonblick, och fundera på om inte Sasha Marianna Salzmanns roman Utom sig ger en svindlande upplevelse av mer varaktigt slag.


För det är så jag läser den här romanen, med känslan av att befinna mig i ett fritt fall som varar i nästan 400 sidor. Huvudpersonen, ibland vår berättare, Alissa (Ali) söker sin bror Anton. De är ryskfödda immigranter som hamnar i Västtyskland på 80-talet. Nu har han försvunnit i Budapest, helt uppslukad, gått upp i rök …

Det är en både enkel och svår roman. Enkel, för att handlingen kan sammanfattas så rudimentärt som att Ali söker sin bror. Svår, därför att broderns identitet blir allt mer ifrågasatt. Finns han på riktigt? Strax får vi följa Alis transformation från tjej till kille. Allt detta sker i en ram som vägrar vara tillrättalagd, i synnerhet när Ali börjar kalla sig Anton.

Det svåra ligger också i hur Salzmann behandlar tiden. Enligt hennes inledning är tiden ”ett i dag, som sträcker sig från för hundra år sedan till nu.” I hennes metod blir tiden en okynnig följeslagare till karaktärerna. Hon låter tiden både sakta ned och varva upp, eller stå stilla – ibland tar den rentav en dygdig paus, när Ali träffar en tjej som hon inleder en sexuell relation med.

Vi får till livs flera olika öden från Sovjettiden, där berättarperspektiven skiftar. Hennes judiska familjs strapatser tar inte slut när barnen hamnar i den fria västvärlden. För hur ska Ali hantera att hon mobbas och får stryk, utan att veta om det beror på att hon är rysk eller judinna eller något annat?

Det här är en på många plan imponerande roman. Salzmann har hittat nyckeln till hur verkligheten ska återges på ett autentiskt sätt. För även om det ligger något fint i tanken på en hanterbar och klarlagd berättelse ser tillvaron oftast ut så här: kaotisk, vettlös, där saker bara sker och vi knuffas hit och dit utan att vi får någon förvarning. Och ja, det kan också kännas som att befinna sig i fritt fall.

Mönster utkristalliseras alltid, men de är ofta diffusa och opålitliga. Delar av berättelsen förmedlas på jiddisch, liksom en del kyrilliska bokstäver (lugn, det mesta är översatt eller förklarat). Att läsa blir en fråga om att justera sin optik, anpassa sig till det flöde av olika röster och öden som förmedlas genom ett maniskt temperament.

Denna intelligenta och underhållande roman – med den vaga känslan av förlust som ett förtvivlat bultande centrum – ger en läsupplevelse som jag önskar dela med många läsare. Det är befriande att läsa någon som skriver helt utan skyddsnät, som förlitar sig på läsarens mod att dela detta språng över den avgrund som livet kan vara.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/3 2019)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar