Korta texter om det öppna och ouppklarade, Ulrika Nielsen, Schildts & Söderströms

I sin nya bok Korta texter som det öppna och ouppklarade rör sig Ulrika Nielsen ett steg bort från det förväntade. Det är en bok som befinner sig mittemellan olika genrer, och laborerar med poesi, essä, aforism, minnen, självbiografin, reflektioner – hugskott, för att tala med Baudelaire, eller tankebok, för att tala med Söderberg. Dess otidsenliga prägel förstärks av omslagets lätt arkaiska anstrykning, då det liknar det slags bok man kunde hitta med tryckåret cirka 1947. (Och det röda päronet, det återfinns förstås i en av bokens texter.)

Även tidigare har Nielsen arbetat med ett typ av skrivande som vägrar finna sig i definierade mallar, och har haft just essän som ett av sina delmål, men även poesin och dramatiken. Kanske allra bäst manifesterat i den förtjusande Lite borta från platsen där jag talar, som den här nya boken i vissa stycken liknar – så återfinns också ett av resonemangen därifrån återgivet här, en diskussion kring Duras.

Duras är en given samtalspartner i boken – en annan Lispector. Överlag ger sig Nielsen helst in i dialog med sin läsare, men också med sitt själva ämne. Hela tiden finns en nyfikenhet, en slags oro som aldrig stillas – en ständig strävan efter att nå de icke förväntade slutsatserna. Det sker med hjälp av olika infall, som redovisas öppet och ärligt, utan betänkligheter.

De olika texterna berör tillvarons olika aspekter: en vardag som då och då öppnar sig mot hemligheter, gåtfulla tecken som bara kan skönjas. Det alldagliga ges en lätt absurd ton. Och boken fungerar också som en slags metalitterär trampolin: ”Nästa gång ska jag skriva min bästa bok, något som makulerar allt jag tidigare skrivit eller åtminstone blåser igenom …”

Genom boken förs resonemang kring skrivandet, men i högre grad kanske om levandet – de sköra sambanden, de svåra beröringspunkterna. Hur kombinera skriva och leva? Nielsen använder ett kritiskt raster för att fånga in naiviteten, till exempel i den i telegramstil skrivna ”En felfri vänskap”, som i komprimerad form återger något som kunde ha blivit en hel roman. Men det finns något rastlöst över detta projekt, som inte tillåter den typ av fördjupning som längre prosaverk kunde tillåta – så blir de olika texterna ofta föremål för en förundran, typ ”vad skulle hända om man tog och gjorde en mer inträngande studie av detta ämne …?” Förmodligen skulle hela dess magi gå förlorad då.

En av de befriande sakerna med Nielsens bok är att hon avsäger sig övertygelser. Hon lär sig leva med ovissheten, med den okvantifierbarhet som existensen innebär. Det enda vi kan åstadkomma är en uppskattad exakthet, det som Tranströmer med betecknande versaler i ”Kort paus i orgelkonserten” kallade ”det där orubbliga KANSKE som / bär mig genom den vacklande världen.”

När Nielsen konstant växlar ämne avsäger hon sig också det statiska, och bibehåller en rörelse i sitt skrivande. På ett plan kan man säga att hon nöjer sig med skissen, låter bli att putsa och lägga till rätta sitt innehåll. Därför blir boken ibland frustrerande, som att man tycker sig sakna något. Men vad är det då som saknas? Den typen av städad formuleringskonst har vi med förlov sagt nog av ändå – duktighetens apostlar som skriver så felfritt att deras texter saknar liv.

Här finns som kompensation en total uppmärksamhet på det vi har framför oss, något som illustreras bland annat i en serie texter om en katt. I dessa närgångna texter som ändå respekterar djurets integritet finns den typen av häpnad som Lispector kunde odla, både i sina fiktiva texter men kanske ännu mer i sina ”cronicas” (inte ännu översatta till svenska), tidningstexter som kunde behandla stora och små ämnen med den typ av skarpa nonchalans som också Nielsen utvecklat. Kort sagt: att skriva både hänsynsfullt och kompromisslöst.

Men jag gillar också den absurdism som då och då skymtar, när jag kommer att tänka på Oskar Anderssons urgamla seriestrippar om ”Mannen som gör vad som faller honom in”. Här bejakas det som är lite befängt, lite på gränsen till det passande. Och då blandas det självupplevda med det påhittade.

Nielsen fortsätter att gå i dialog med sin läsare, där läsningen blir mindre av en antagonistisk syssla och mer ett konstaterande av att läsare och författare är av samma skrot och korn. I första hand är hennes bok inspirerande: den uppmanar till egna reflektioner, till ett nytt sätt att förhålla sig till världen. Det låter storslaget, men det är ett enkelt åtagande. De egna tankarna sätts igång av de oavslutade skisserna i boken. Vad händer när du öppnar dig för nya intryck, när du börjar se noggrannare på världen framför dig? En helt ny sanning provoceras fram.