att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

13 mars 2019

Keefman, Jan Arends, översättning Joakim Sundström, Flo förlag


Vilken märklig upplevelse det är att läsa nederländske författaren Jan Arends (1925-1974). Om du inte hört talas om honom är du ursäktad, då detta är första gången han översätts till något annat språk. Novellsamlingen Keefman utges nu av Flo förlag, och visar att det är möjligt att efter relativt lång tid i skymundan upptäcka något som fortfarande är aktuellt och angeläget.

I efterordet skriver kollegan Inez van Dullemen, som kände Arends som barn, om en spänd, eländig människa. Intressant nog får vi veta en bakgrund till den kryptiska titeln, som tidigare ansetts vara en anspelning på Kafkas mest berömda novell (nederländskans kever betyder skalbagge), men här får vi besked att den rastlöse författaren ofta slant med fingrarna på tangentbordet, och hade avsettt ”Leefman” som namn på huvudpersonen i den första novellen.


”Keefman” är alltså den första novellen, och den som ansätter tonen i denna konsekvent skrivna samling. Han är en manisk figur som håller en monolog för sin läkare på en psykiatrisk klinik. Arends själv bodde ibland på psyk-kliniker – stundtals bodde han även i Sverige, men det är kanske bara ett sammanträffande. Bitterhet och ångest är vad herr Keefman sysslar med i sin smädelsetext. Det som imponerar är den närvaro som finns investerad – en närvaro som genomsyrar också de följande tolv novellerna.

Den totala svartsynen ger vika för humor, men det är aldrig en humor som befriar eller förlöser huvudpersonerna. Skrattet är inte jovialiskt, och ger ingen respit från de otäcka livsvillkoren. I Keefmans monolog kan skymtas vissa drag som Thomas Bernhard förfinade i sina hatiska skrifter, men man kan lika gärna säga att pessimismen alstrar sin egen form av humor. En humor av det otrevligare slaget. Här öses ur föraktskopan, den som aldrig sinar …

Språket är rått, men inte exotiserande. Det rör sig om en tonträff med de luggslitna existenserna, av det slag Lars Norén förevisade i några av sina 90-talspjäser, som Ett sorts Hades, men kanske i ännu högre grad i Personkrets 3:1. Människor som befinner sig lägre än botten, samhällets avskrap. Deras livsvillkor definieras ofta av mat, och flera av novellerna har mat redan i sina titlar, oavsett om det är billiga rödbetor, råbiffsmörgåsar, eller den tidning en krake måste äta upp i brist på duglig föda.

Gemensamt för de olika men ändå likartade protagonisterna är deras brist på tillhörighet. De befinner sig utanför alla sammanhang. Låt gå för att det är en eftersträvansvärd position för mången konstnär, men Arends visar att det romantiserade outsider-idealet är en smärtsam upplevelse i realiteteten – i verklighet är det bara ett söndrigt tillstånd, gestaltat i den misär som många av novellerna demonstrerar: inte minst i hur den dåliga lukten av skit och smuts ledsagar många av berättelserna. Det illaluktande är något som återkommer, en odör som sätter sig och påverkar läsningen, och förstärker närheten till det skildrade, och får det att bli en upplevelse i sig, att så att säga känna – med näsan – att man är där i det som beskrivs, och inte på betryggande avstånd.  

Att skriva är i sig ett avståndstagande, men det finns inget fint eller estetiskt distanserat över förloppen i novellerna. Arends ersätter begrepp som ”vemod” och ”melankoli” med mer konkreta och mer jordnära tillstånd, som måste benämnas med sina mer adekvata termer: förtvivlan och hopplöshet, för att inte säga ren och skär panik. Galenskapen är aldrig långt borta.

Finns det ett klassperspektiv, undrar du? Låt mig citera ett intryck från en kvällsvandrare i novellen ”Välgöraren”:

Det var nästan natt när mannen kom fram till staden. Gatorna var helt övergivna. De rika och välbeställda satt vid dignande bord i sina hus, där deras ryggar värmdes av sprakande brasor, medan de fattiga hade skurit halsen av sig i förtvivlan.

Men det handlar i stort också om svårigheten i att överskrida sina njugga villkor: Arends människor gör tappra försök att förändra sina omständigheter, ta sig ur sina inbillade och verkliga fängelser. Det är noveller som visar flyktens nödvändighet, även – eller kanske ännu mer just då – när flykten måste nöja sig med fantasier.  

Arends berättarjag – de flesta novellerna är skrivna utifrån tredjepersons perspektiv, men ger ändå uttryck för en upplevd erfarenhet – är ensamma stackare som konstant hånas, i synnerhet är det kvinnor som gör narr av dem. De liknar i viss mån uppgivna incels, som strider för sin värdighet. I den sista novellen finns en galghumoristisk ådra som blir nästan för påtaglig, i ”Självmördaren”, och det obehagliga betonas ju av vetskapen att Arends begick självmord två år efter att ha gett ut denna bok.

Så det här är sällsynt deppig prosa, men också sällsynt bra. I sin uppriktighet och i sin fullständiga lojalitet med huvudpersonerna bevisar Arends vad litteratur ska ägna sig åt: utforska också den terräng som de flesta av oss inte nänts besöka. Som helhet kan det inge en viss klaustrofobisk känsla, men också en tacksamhet. Jag har läst novellerna nästan i kramp, i förfäran – har knappt vågat andas, utan bara kunnat häpna över den kombination av mänsklig skröplighet och konstnärlig styrka som de åskådliggör.    

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar