att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 mars 2018

Till dikten, Malte Persson, Bonniers


På 50-talet tröttnade Werner Aspenström på alla generationskamraters dikter med högstämt innehåll, gestaltat i synnerhet av att alla skrev var sin Ikaros-dikt. Aspenström kontrade fräckt, jag menar käckt, med sin ikariska reträtt: ”Efter att ha läst 73 (förträffliga) dikter om Ikaros / önskar jag lägga ett ord för hans lantlige kusin, / gossen Gråsten, kvarlämnad på ängen.”

Malte Persson, som jag ibland utläser som ett anagram på Werner Aspenström, reagerar på sina generationskamraters politiska dikter med att skriva dikter om – getter. Till hans försvar handlar hans krönikor i högre grad än tidigare om politik, och jag tror det är en rimlig prioritering. Det är ändå där politiken hör hemma – och dessutom, vem skulle annars skriva dikterna om getterna?  

Nu är det väl bara i första dikten, ”Fanns poesin”, som getterna trängs. De gör det alltså i Perssons återkomst till dikten – Till dikten, som den heter, sju år efter sonettsamlingen Underjorden. Som titeln indikerar är det här en diktsamling som handlar om att skriva dikt. Det är knappast min favorit bland diktarter: det riskerar att bli instängt, en intern angelägenhet. Men man kan liksom med getterna hellre utläsa det som att här finns en öppning mot en eftersatt genre – alltså, poetiken. Det här är nog den närmaste Persson har kommit att skriva en poetik.

Och även om det här är en ojämn bok, där man får sila en del sand för att hitta guldet – för nog glimmar det på många ställen – måste jag erkänna att det är underhållande att följa den här svajigheten. Bara ibland blir Persson för rolig för sitt eget bästa. Bäst fungerar det när hans fyndigheter blir läsarens fynd, i de enklaste partierna, de minst tillkrånglade. I flera av dikterna vandrar han genom poesihistorien  - från, säg Sapfo till, säg Stig Larsson, med några stopp på vägen – ofta hos Goethe.

Sådant värmer ett poesihjärta. Och ofta sägs ju värdefulla saker om dikten. Till exempel hur poesin kommer in i ens liv, i några självbiografiska stycken:
                      Det fanns en spricka,
                      nej, en spricka uppstod omärkligt mellan
                      en skoldag och en annan, mellan barndom
                      och en annan dom, mellan komplexen
                      och komplexiteten, des- och illusionen,
                      en plötslig radbrytning / i tidens text[.]

Så är det ju: den där stunden av icke-vaksamhet, och så är allt annorlunda efteråt.  

Ibland utmynnar några av de kortare dikterna i plattityder, och kanske det vore en bra idé med ett längre episkt verk en annan gång. För det är i de längre dikterna de njutbara stunderna uppstår. När koncentrationen tillåts sätta sig ned, och den där patenterade driften att roa lugnar ned sig en aning. För ordvitsar är ju som tomtebloss: skitsnygga, en skitkort stund.   

Desto mer njutningsfyllt blir det då att följa med i associationsbanornas smatterband, där det visserligen även där blir så att dynamiten då och då pyser ut i knallpulvrets sordinerade skräll. Jag kan ändå inte få nog av själva piggheten i stilen, något som varit uppenbart sedan Perssons sensationellt roliga debut, den encyklopediska romanen Livet på den här planeten. Kan det vara enerverande någon gång, och går han då och då för långt? Jo, men å andra sidan, man har så förbannat roligt på vägen dit att man kan förlåta att han vrider skämten en aning för många gånger. Lennart Hellsing i all ära, liksom.

Det finns också stunder av allvar, då tramset ersätts av en strängare blick på samtiden. Som i ett lysande försvarstal för boken, i en dikt om just boken och dess eventuella framtid. För Persson har alltid haft ett gott öga till samtiden, och alltid poängterat förankringen i nuet, och att bokstavligen låta den nya teknologin agera i samspel med dikternas tidlöshet. Här är han allvarlig när han skojar, och vice versa. Han växlar mellan nonchalans och skärpa. Och nog går det att både fnittra och sucka tungt åt rader som dessa: ”I helvetet pågår poesidebatter / men ingen minns någon poesi. / Allt man får läsa är ledarsidor. / Allt man får läsa är copy.”

Satiren övergår ibland också i en välbehövlig självironi. Stundtals sänker han garden, och när han argumenterar om diktens värde och betydelse är det ju svårt att inte beröras. Dikt som ska försvara sin ställning, eller överhuvudtaget litteratur som talar i sin egen sak, tar gärna formen av besvärjelse. Undviker Persson den fällan (är det en fälla?)?

Jag vet inte ens om det spelar någon roll. Vad som spelar roll är att det är tillgänglig dikt, och överraskande mångsidig för att ha ett så homogent ämne. Han antyder mot slutet att han är på väg att överge sin varierade stil för upprepningen, och oavsett vart det tar vägen kommer det att bli ett äventyr att följa honom dit.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar