I dag har jag
skrivit Under strecket (Svd) om Elizabeth Bishop:
Kort sagt, här fanns alla förutsättningar för att vilja
omfamna bekännelsepoesins ideal som så många av hennes samtida kolleger hade
gjort, till exempel Robert Lowell, John Berryman, Sylvia Plath och Anne
Sexton. Men Bishop var inte särskilt intresserad av bekännelser. Hennes styrka
låg istället i förmågan att gestalta världens rikedom. I sitt skrivande växlade
hon mellan frimodighet och osäkerhet, vilket alstrade en säregen dynamik, och
hon utgick gärna från en bekant konkret vardag som framkallade den typ av
häpnad som hör epifanin till, det vill säga en plötslig och avgörande insikt
(poesins OMG!-effekt). Ändå är det först på senare år som Bishop fått
upprättelse som en av 1900-talets mest betydande amerikanska poeter, vilket inte
minst märks på de nya författarbiografier som givits ut.
Hela texten kan läsas här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.