att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

5 mars 2018

Elizabeth Bishop


I dag har jag skrivit Under strecket (Svd) om Elizabeth Bishop:

Kort sagt, här fanns alla förutsättningar för att vilja omfamna bekännelsepoesins ideal som så många av hennes samtida kolleger hade gjort, till exempel ­Robert Lowell, John Berryman, Sylvia Plath och Anne Sexton. Men Bishop var inte särskilt intresserad av ­bekännelser. Hennes styrka låg istället i förmågan att gestalta världens rikedom. I sitt skrivande växlade hon mellan frimodighet och osäkerhet, vilket alstrade en säregen dynamik, och hon utgick gärna från en bekant konkret vardag som framkallade den typ av häpnad som hör epifanin till, det vill säga en plötslig och avgörande insikt (poesins OMG!-effekt). Ändå är det först på senare år som Bishop fått upprättelse som en av 1900-talets mest betydande amerikanska poeter, vilket inte minst märks på de nya författarbiografier som givits ut. 

Hela texten kan läsas här.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar