Beautiful & pointless. A Guide to Modern Poetry, David Orr, Harper Perennial

Modernismen kan anklagas för mycket, men till dess försvar hör att den gjorde konsten mer demokratisk. Till exempel innebar det att fler som inte tillhörde (den vita, manliga) aristokratin fick tillträde till poesin. Men det har också skapat en poesi som många känner sig främmande inför: den svenska obegriplighetsdebatten från sent 80-tal saknar inte föregångare eller efterföljare, vare sig man söker sig nationellt (Lindegren, språkmaterialismen) eller internationellt.

Om den moderna poesin har David Orr, poesikritiker på New York Times Book Review, skrivit en behändig skrift, Beautiful & pointless. Att det är en skrift om poesi märks på att ”pointless” stavas utan inledande versal (på omslaget är det dessutom inte ens kursiverat, men någon måtta får det väl ändå vara). Den utkom 2011, och jag plockade upp den på Hedengrens, tror jag, men har inte haft möjlighet att läsa den förrän nu. 

Orr raljerar inledningsvis om de nödvändiga brasklapparna om hur eftersatt poesin är i vår tid, men till hans förtjänster hör att han faktiskt tar sitt ämne på allvar. Inom konsten befinner sig poesin ungefär mittemellan att spela luta och brodera med garn, hävdar han på sitt skojfriska sätt. Det blir tyvärr bara pinsamt när han lite då och då känner sig nödgad att skämta, så det hade nog räckt om han behållit detta allvar. Han adresserar ointresset som farligare än hatet mot poesi.

På tal om hatet: Ben Lerners bok The Hatred of Poetry utkom ju på svenska i våras, med den lite styltigare titeln Varför alla hatar poesi. Både Lerner och Orr tar upp Wiliam McGonagals pekoral ”The Tay Bridge Disaster”. Båda dessa böcker förtjänar att läsas (åtminstone mer än McGonagals dikt), och Orr infriar mina två enda krav på en bok av det här slaget: sans och intresse. Det finns inget pliktskyldigt alls i hans skrivande.

I ett avsnitt om politisk dikt resonerar Orr kring Audens dikt ”September 1, 1939”, om andra världskrigets utbrott, och hur den aktualiserades av attacken mot World Trade Center i New York 11 september 2001. Att poesi har den egenskapen att liksom vara inkapslade men redo att när som helst släppas loss är fascinerande – jag tänker också på hur Shelleys dikt ”The Mask of Anarchy” på grund av de senare årens terrordåd plockats fram och citerats, i synnerhet raden ”Ye are many – they are few.”   

Varje läsare av poesi är vad Harold Bloom skulle kalla en stark läsare. Det måste vara så: de egna värderingarna, de egna idealen, måste överglänsa andras läsningar. Det finns inga universella sanningar: du måste inte gilla Ekelöf – du måste inte ens gilla Jäderlund. Därför kan en bok av detta slag, och det är Orr mycket medveten om, inte fungera som vägvisare, att det bästa han kan hoppas på är att utgöra inspiration som får dig att tänka vidare, att göra dina egna vägval. Det är nog mer viktigt än någonsin med tanke på hur världen ser ut – att vi lär oss tänka själva.  

Dock vänder han sig nog mest till nybörjare, de som upplever svårigheter i att läsa modern poesi. Därför är boken pedagogiskt indelad i sektioner som ”personlig”, ”politisk”, ”ambitiös”, ”form”, med flera både förväntade och oförväntade ledord (”fiskskålen”?). Mer än att vara en dissekerande läsare visar Orr respekt för de dikter han väljer, och han skriver fint i avsnittet om ambition om hur den tidigare så uppburne Robert Lowell har fått ge vika för den tidigare mer beskedliga Elizabeth Bishop, men framför allt om hur det kunde bli så. Grandios ambition åldras inte särskilt väl.

Annars är det rätt gott om självklarheter, men det måste nog vara så för att boken ska vara så här tillgänglig. Han är betydligt mindre polemisk än Lerner, men resonerar underförstått. Det är lite sorgligt ändå att när han väl nämner översatt poesi gör han det bara för att göra sig lustig över den, med en obefogad sågning av Czeslaw Milosz. Lika sur kan man bli när han gång på gång chikanerar Ezra Pound (av alla poeter!). Nåväl: min bok innehåller nu lika många ? som !, så jag antar att den har fyllt sitt syfte att visa att poesin är ett sätt att tänka. Orr själv är ingen poesiälskare med blå dunster i ögonen – han konstaterar nyktert att även om han inte är förälskad i poesin är han sambo med den.

Ibland överskattar Orr intresset för de egna anekdoterna. Någon gång är han osmaklig, som när han hävdar att poeter inte riskerar att bli skjutna. Det är ett magstarkt påstående för den som tagit del av Federico García Lorcas öde, eller för den delen Wilfred Owens. 12 augusti 1952 avrättades fyra ryska poeter i en arkebusering, enbart för att de var judar. För fem år sedan sköts den somaliske poeten Warsame Shire Awala till döds. Och menar Orr att Tupac Shakur inte är en poet?

Risken med att läsa – en av riskerna – är att du så lätt blir blasé. Fast ändå inte! Poeter går sällan så långt som de borde. Hur långt borde de gå? För långt! Att poesi är ett internt nöje behöver inte vara till dess nackdel, då det är ett nöje som betyder mer. Mer än? Bara mer.