Del av labyrinten, Inger Christensen, översättning Marie Silkeberg, Modernista

I Modernistas förnämliga serie böcker av Inger Christensen är turen nu kommen till klippboken Del av labyrinten, som utkom 1982. Serien inleddes 2009 med Det, och jag har svårt att tänka mig viktigare svenska översättningar under 00-talet än dessa sju böcker, om jag borträknar Tranans serier med Thomas Bernhard och Clarice Lispector. Marie Silkebergs översättargärning förtjänar beröm och priser.

Att redogöra för den här boken är både enkelt och svårt. Det är som sagt en klippbok med texter publicerade mellan 1964 och 1981, men några av dem är skrivna för radion, och en svit aforismer ämnades ingå i ett tv-program 1975.

Christensen skriver om vårt förhållande till världen, om att vara en del av existensen. Hon skriver om tid, om ålder, om det konkreta och det abstrakta. Om språket, om samspelen mellan oss, det hennes dikter också ytterst (och innerst) handlar om. Dels spelen mellan oss, och spelen mellan oss och världen. Författaren är den som talar för de många.

I en text om långdikten Det visar Christensen att det var en essä av Lars Gustafsson från BLM (1965) som provocerade henne, hans uppfattning att det inte gick att behålla koncentrationen i en lång dikt. Hennes replik blev en konceptuell dikt som trotsar sina ramar, som är både fantasifull och rolig – på ett motspänstigt sätt. Det är i linje med hennes syn på världen som både statisk och dynamisk, en maskin som lever, och hennes uppgift blir att agera i mörkret.

Vad vi behöver, förordar Christensen i denna 80-talsbok som visar sig vara oväntat aktuell, är förändring. Hon skriver utan att predika om miljön, om att det enda som gäller är en förändrad inställning till vår tids frågor. Enkelt? Jag påminns om det gamla skämtet: ”People want change, but they won’t change”. Eller var det: ”People want change, but they don’t want to change”? Rilkes ord: ”Du musst dein Leben ändern”.

Christensens tänkande berör också gränsen mellan det osynliga och det omöjliga, det som (ännu) inte finns. I Det från 1969 kunde hon skriva: ”Det viktiga är inte / det vi är / utan det / vi skulle kunna vara”. Det är möjligheternas poesi; Det är möjligheternas poesi. Mellan konstens frihet och lek och vetenskapens dogmatiska allvar – eller i sammanblandningen – ger hon sig till känna, och hon är lika lojal mot båda disciplinerna.

Det viktigaste för författaren är att vara fri, obunden av ideologier och grupperingar och riktningar. Hon blir då författaren som hittar nya vägar åt oss, nya förhållningssätt. Hennes unika position förstärks av den pluralistiska världsbilden: vi måste bli bättre på att se mångfaldens vinster. Att läsa henne är som att föreställa sig motsatsen till den nuvarande Ann Heberlein.

Återkommande skriver hon om masker, om varför vi måste bli bättre på att göra oss av med dem. Vi ska bli som barn: för dem är labyrinten verkligheten, och därför upphävs gränsen mellan det verkliga och det overkliga. Vad hon menar är att vi måste lära oss acceptera labyrinten som ett livsvillkor. Där vi kan tillåta oss vara både extatiskt hänförda och distanserat analytiska.  

Ett sätt att leva, inte utan oron, utan med oron och paradoxen som följeslagare. ”Oro och paradox” kunde vara en underrubrik till hennes skrivande. Att befinna sig i labyrinten innebär förvirring, svindel, att vara vilsen och kanske vimsig – men där finns också, för Christensen – en klarsyn. Det hon hittar är en ytterligare dimension, en plats där slumpen ger oss en frist. Vi rör oss bort från mångtydigheten, och det är en farlig väg.

Här finns också en text om varför vi ska läsa Dante, som inleds med den blasfemiska motiveringen att han är oläsbar, att hans ideologi är inaktuell. Att vara oläsbar är inte samma sak som att vara oläslig. För Christensen är Helvete, Skärseld och Paradis synonyma med Dante – bokstavligt: ”om man läser hans resa genom Helvete och Skärseld till Paradis, mindre som en horisontell resa genom ett system, och mer som en vertikal resa genom ett medvetande, en själ, / upptäcker man att denne man ’på mitten av sin bana genom livet’, hade någorlunda samma begrepp om alienation som Marx hade på sin bana genom sitt liv.”

   

Dante är ju människa, påpekar Christensen indirekt, och det är vi också. Ett återkommande begrepp är det oöversättliga ”menneske-lighed”, som Silkeberg noterar: det kan bara bli ”mänsklighet” på svenska, men i original förstärks samhörigheten. ”Vi liknar varandra”, med Katarina Frostensons ord från Joner 1991.

Jag kan inte heller avstå från att nämna de totalt 125 aforismerna, indelade i fem sektioner. De utgör en tankevärld i miniatyr, där ursinniga reprimander samsas med subtila påpekanden, citat och egenheter. ”Sed följa eller land fly” låter till exempel som en summering av den svenska invandringsdebatten 2017. Det är cyniska ampuller, bittra uppgörelser med ett samhälle på väg att spåra ur.

Essäer av en dansk författare, död sedan 2009. Då skulle det kunna kallas ”smal litteratur”, men jag vet allvarligt talat inte hur man tänker då. Bra litteratur är bra litteratur – den är motsatsen till smal, för den vidgar och berikar och ökar. Ökar kunskap? Ja, men den ger framför allt nya impulser, låter oss tänka vidare, ibland med och ibland mot. För här sägs ju inte bara bekväma sanningar. Inger Christensen tar ansvar för sitt tänkande.