Oneiron, Laura Lindstedt, Översättning Camilla Frostell, Norstedts

Hon gör det inte lätt för sig, finska författaren Laura Lindstedt i sin hyperkufiska roman Oneiron. Det börjar med att sjuttonåriga Ulrike hamnar på ett ställe som vi för enkelhets skull kan kalla för Limbo. Hon är död, men vid medvetande. Sex andra kvinnor möter henne där, och märkliga händelser vidtar – många av dem har med sex att göra. En roman om vad som sker efter döden? Jo, men också en berättelse om kön, kropp, svek, maktmissbruk. Skrivet på en sällsynt sensuell prosa.  

Kvinnorna samlas vid en lägereld, bestående av en peruk, där de berättar historier. Lindstedt har inget behov av att förklara allt hela tiden, och det blir en befriande metod. Det är också befriande att hon gör sig av med otyget att återberätta för mycket om deras bakgrund, att hon väljer att lämna en portion mystik åt läsaren. De olika kvinnorna ges var sin unika egenskap – den klargörande detaljen, som ger oss en öppning in mot deras innersta. Här får vi veta hur det går för kvinnor som tar plats, hur de uppfattas av sin misstänksamma och missunnsamma omgivning.

Jag kan inte nog prisa denna dunkelt tänkta men klart skrivna roman, och beundra modet hos Lindstedt, som vägrar kompromissa. Det är så stiligt gjort att jag glömmer bort att bli imponerad av hur konsekvent romanen är skriven. Den borde bågna av sitt innehåll, eller rasa ihop av tyngden. I stället finns en bitsk lekfullhet i diskussionen om systerskap, som kan få en att ana hur det kunde ha sett ut om Edith Södergran skrivit en roman.   

(Också publicerad i Vi 8/17)