Det finlandssvenska
arvet är ett tungt ok att bära. Och så svårt att ens ta sig förbi en sådan som
Gunnar Björling – hur man än. Så jag ska inte spekulera i hur Jörgen Mattlar
gjort för att befria sig från sina föregångare, bara att det är gjort.
Mattlar, född 1966,
debuterade 2004 med den fyndigt betitlade Mot
pol, och ger nu ut att vända sig bort.
Det är poesi i det lilla, poesi med små bokstäver, som tassar fram och ställer
försynta frågor …? Nä, inte riktigt så. Inte heller är det burdust, utan något
däremellan, en slags vilopunkt mellan det grandiosa och det enkla.
Det är en kort bok,
med korta dikter, uteslutande treradingar, i avdelningar som getts resolut
prosaiska titlar, som kan ge en hint om innehållet: ”Livsvärldar”, ”I oktober”,
”Ensligt torp”, ”Skikt”, ”Nattbägare”. Om du nu gissar på naturen har du svarat
rätt. En natur där självaste luften fått skavsår.
Mattlar kan sägas
knapra på orden. Även det i finlandssvensk Björling-tradition. Nog kan man säga
att han kliver fram ur Björlings skugga – fast, snarare ur Björlings ljus – och
därifrån skriver en egensinnig och förtätad dikt.
Dikterna består av
konstateranden. Egentligen är det väl inte poesi, inte i Bo Setterlindsk mening
(han menade som bekant att det inte är radbrytningen som avgör hur poesin
skiljer sig från prosan). Alltså: ett rätt bokstavligt tilltal. Där ljuden
styr, allitterationerna bestämmer.
Jag läser Mattlars
dikter som delvis motsatsen till det titeln utlovar. Att vända sig till – till tillvaron. Det sker med
hjälp av en katalogisering av ett förgånget, här illustrerat av en ställning
som förr användes för att piska mattor. Nu obrukbar – men dess ljud finns kvar,
piskan mot mattan. Och dessa dikter utgör ett eko från förr, ett eko som bara
det känsliga örat kan uppfatta. Ungefär som bara den känsliga näsan, herr
Proust, kan uppfatta det förflutna.
Det Mattlar då
åstadkommer är en förhöjd närvarokänsla. Det som har varit kanske inte kommer
tillbaka, men det finns hos oss ändå. I sådant som de skridksoskär som vi kanske aldrig
mer får uppleva.
Den långa
avdelningen ”Skikt” tycker jag är bokens starkaste: där finns en berättelse som
tar sig vida ut över boksidan och in i något större. På tal om att åka
skridskor: ”isens dubbelexponering / ur sprucken himmel / och mörkerdjup”. Det
här är ingen regelrätt haiku, men liknar den tillräckligt (de här tre raderna
har också totalt de 17 stavelser en västerländsk haiku ska innehålla).
Det tidlösa: vad är
det för något? De här dikterna av Mattlar är som ett utskott från ingen tid alls.
En flaskpost från ett begravt nu, vid sidan av då och sedan.
Och jag gillar som
sagt mest den starka ”Skikt”, som är suggestiv, lockande, dröjande, försåtlig.
Djupt under ytan finns det något som är mörkare än mörkt, något vi föder, något
som samspelar lika mycket med Lovecrft som med Kents ”Petroleum” (”Tror
du att det finns något okänt där ute / som mirakulöst förblev oupptäckt / Något
som gömmer sig i djupen / som bidar sin tid / och drömmer om petroleum och
kristaller / som drömmer om fossil och döda koraller”):
neråt fyrtio meters
djup
under isen i det
svarta
simmar något halt
med fenor
fjärilsvingar
och bultande hjärta
i iskall kropp
Jörgen Mattlar har ju bott i Sverige i 30 års tid, det kan nog ha lättat på det finlandssvenska arvet!
SvaraRadera